Igar var en san dag som man bara vill glömma. Enbart pa grund av Alexander. Visst förstod jag att det skulle vara jobbigt ett tag med tva barn, men att det skulle vara sa som det var igar, det räknade jag inte med nanstans.
Det började redan tidigt pa morgonen när Alexander vaknade och var pa otroligt fruktansvärt humör. Ingenting var som det skulle och han var allmänt sur och irriterad och jävlig. Han vaknade förvisso ganska tidigt, och jag tror (hoppas) att hans humör igar helt enkelt berodde pa att han var trött.
Han fick raseriutbott var och varannan sekund, det ena värre än det andra, och det enda mer onödigt än det andra. Han sprang in i fönstret och smällde i huvudet när jag sa till honom att han inte far leka med rengöringsmedel inne pa Lars toalett, när vi satt och kelade med Isabella gick det bra fram tills att han ville ta av hene pyjamasen och jag förklarade för honom att nej, det gör vi sen när det är dags att byta blöja, da sa det pang sa slängde han sig bakat och skrek en stund. När jag gick in och skulle duscha sa blev han rent "vansinnig" och satt inne pa sitt rum och vralskrek, men kom med jämna mellanrum och kollade till om jag var kvar i duschen för att höja volymen pa skriket. Och sa fortsatte det, hela morgonen, och man kan väl säga att allt eskalerade när jag satt i telefon med mamma och "beklagade" mig över hur jobbig Alexander var, när han kom och ville ha en kaka, och jag säger till honom att nej, man far inte mer än en kaka pa morgonen (egentligen far man ingen kaka pa morgonen, men denna dagen kändes det som att det behövdes mutor). Da säger det PANG, och han springer, bokstavligen talat in i väggen och knockar sig ner sittandes pa golvet. Han sprang alltsa in i väggen, MED VILJE. Där sitter han pa golvet, och jag varnar mamma att nu laddar han upp värsta ramaskriket, sag liksom hur han hämtade andan för att göra det, som vanligt när han är extra "dramatisk". När skriker kom sa var det dock inte det vanliga dramatiska, utan det forsade blod ur munnen pa honom, och droppade ner pa golvet... Helt vansinnigt, han hade alltsa, i sin rena vansinnesutbrottlighet, sprungit in i väggen och smällt upp hela läppen. Jag ungefär slängde pa luren i örat pa mamma och lyfte upp honom, och blodade ner hela min tröja. Sen började damage control om man säger sa, kolla igenom alla tänder osv, men allt satt där det skulle, det "enda" var en enorm fläsklapp. Allt detta för att han inte fick en kaka...

Jag försöker tänka positivt, och att det kommer att ga över, men samtidigt sa känner jag mig sa otroligt hjälplös ibland. Allra mest skit känns det när man läser om "alla andra" som har tva barn eller mer som hela tiden säger hur underbart det är, hur lyckliga dem är och hur snälla barnen är. Da känner man sig som världens sämsta mamma och jag har de senaste dagarna fragat mig själv manga ganger, vad jag JAG för fel?Eftersom alla andra verkar ha det sa jäkla bra, sa maste det ju varam ig det är fel pa? Men sen kommer det sakta krypande pa olika hall och kanter att det är kanske inte sa lätt för alla andra heller.
Jag papekade fenomenet för Lars, och han sa att det är klart att folk i bloggar osv inte nämner det "daliga" för vem vill läsa om sant, man vill ju bara läsa om roliga och bra saker. Men nej, sa tycker jag inte alls. Jag hade med glädje läst en "ärlig" blogg, där man far följa med pa ALLT, gott och ont. Inte bara läsa om alla söta sma rosa moln, utan även resorna nerat ocksa! Nan som vet var man kan hitta en san, ärlig blogg??

(Och missförsta mig inte nu, självklart är jag ocksa otroligt lycklig, och jag seglar ocksa pa rosa sma moln. Men de gangerna som det är jobbigt, da är det riktigt jävla tokigt SKITJOBBIGT!

Jag har svart att bara med ord förklara hur jag känner för honom, det är bara inte tillräckligt. Sa mycket som han har statt ut med pa senaste tiden, och han gör det med ett leende pa läpparna. Han jobbar hela dagarna, idag kom han hem pa lunchen, fixade mat till oss, tog hand om Alex, fixade tvätten och sen akte han och handlade för att komma hem igen, packa in maten och aka tillbaka till jobbet. Pa kvällarna kommer han hem, igen med ett leende och alltid en kram och en kyss redo, för att ställa sig och laga mat, följt av städning. Sen badar han Alex och fixar iordning honom och sen nattar vi honom tillsammans. Sen har vi typ en timme tillsammans innan jag gar och lägger mig, utmattad av att göra typ ingenting, och han bäddar ner mig och säger godnatt, med ett leende. Vad skulle jag ta mig till utan denna underbara människan, denna klippan?

Jag tycker det är sa otroligt charmig hur manga uttrycker sin stress nu för tiden. Det räcker uppenbarligen inte med att säga att "Jag är sa stressad, hinner knappt göra nat". Nej, nu för tiden maste man verkligen poängtera ut EXAKT hur stressad man är och hur mycket man har att göra. Hur uttrycker man da stressen för att fa folk att första verkligen hur stressad man är? Jo, det brukar lata som följande: Jag är sa stressad, har haft sa mycket att göra att jag ligger flera hundra inlägg back pa bloggkoll!! Eller: "Jag är sa stressad, att jag inte ens har hunnit skörda i Farmville!! Och det värsta är, att när man läser detta sa hajar man till själv och tänker VA! Shit hon maste ha mycket att göra, har inte ens hunnit skörda. Och back i bloggkoll, hur vet man da var som händer i världen??

Jag har just nu 275 olästa inlägg pa bloggkoll. Det ni! Nu snackar vi att jag har haft stressigt! Skörda, det har jag dock hunnit göra, tjoho!

De tva senaste dagarna eller sa har Alexander kommit underfund med tjusningen med att kunna stänga in sig (eller oss för den delen!). Dörrar har han kunnat öppna och stänga ett tag nu, men nu stänger han ocksa in sig (annars har det skett av misstag, följt av lite panikgrat). Nu däremot gör han det hela_tiden för att kunna hitta pa dumheter. Vill han göra nat i lägenheten sa brukar han stänga dörren till kontoret om jag och Lars är där, sen sa gar han berserkagang i lägenheten. Nu har han ocksa hittat badrummet, suck. För bara en liten stund sen sa stängde han in sig där inne, klättrade upp pa toaletten och drog ner mitt harspray. När jag öppnade dörren sa puffade det ut en härlig dimma av spray. Att han kunde andas där inne är ett mindre mirakel, men ack sa stolt han var över sig själv.

Lars kom in imorse när jag lag i sängen och var rent förundrad och sa "Varan pojke börjar bli alldeles för stor, alldeles för snabbt". Da hade Alex rakat spilla lite te pa soffan, gick till Lars och gnällde lite, tog ut honom i köket, pekade pa hushallspappret, tog det, gick och torkade upp pa soffan, tillbaka till köket och slängde pappret, sen klappade han händerna at sig själv. Ibland är det sa att man blir rent chockad och undrar var lilla bebisen tog vägen?

För övrigt sa har jag funderat lite pa om jag gnällt för mycket om Alexander här pa bloggen pa senaste... Just att jag bara har berättat om allt trams och strunt han hittat pa, men inte nämnt allt bra han gör, hela tiden, varje dag. Men samtidigt sa varken känner, eller har jag känt att jag behöver blogga för att jag har ett enormt bekräftelsebehov eller liknande. Jag känner inte att jag maste berätta hela tiden om hur bra Lars är, eller hur snäll Alexander är, hur bra han sover (oftast) pa nätterna, eller hur lyckliga vi är. Jag känner inte att jag maste lägga upp bilder pa nan gravidmage (jag menar, alla vet väl hur en san ser ut??) och jag känner verkligen inte att jag nansin i hela mitt liv skulle börja med Dagens Jag/ Dagens Alex (jag menar, snälla?). Jag har liksom inget behov av bekräftelse pa det sättet att jag behöver fiska kommentarer om Oooh vilken fiiiin mage, eller Ooooh vilka tjusiga kläder du har pa dig idag och sa vidare. Jag är tillräckligt säker i mig själv för att inte behöva sant. Och jag vet, att de som känner mig är väl medvetna av min lycka och glädje, sa varför ska jag behöva nämna det varje dag? Da känns det snarare som att jag kanske inte hade varit sa lycklig egentligen utan snarare hade haft ett behov av att lura mig själv (och andra för den delen!) att jag är lyckligare än vad jag kanske är. Fattar ni vad jag menar?

Och om jag skriver om hur jävlig Alex varit en dag, sa har han förmodligen varit en snäll ängel resten av 23 timmar som gatt. Bara sa ni vet!

Och självklart blev jag inte bortglömd, hihi.

Min man vet vad som gar hem hos mig... Tulpaner och choklad!

 

 

 

 

Min kära vän. Idag tänker jag pa dig lite extra. Älskar dig. Saknar dig. ALLTID.

Jag tycker det är lite synd hur vart svenska sprak sakta börjar försvinna. Idag firar vi inte alla hjärtans dag längre, nej da, vi firar uppenbarligen Valentines day. Vi tar inte tupplurer längre, utan vi "nappar" (va fan?). Det finns en oändlig lista pa fler exempel, som jag inte orkar nämna, men vad är det med svenskarna idag? Ar vi sa otroligt amerikaniserade? Ar vi sa ostolta över varat sprak? Eller är det helt enkelt coolare att prata svengelska?

Har nog hamnat i nan liten svacka. Har ingen lust att göra nat förutom att ligga i sängen. Lars pastar att det är helt normalt att ma sa här ibland, men det innebär inte att jag tycker om det. Har varken lust att äta, städa eller göra nat alls för den delen. Hoppas att det gar över snart!

I dryga 9 manader har jag inte vagat lyssna pa en viss lat (http://www.youtube.com/watch?v=bFBo72XJqlU&feature=related) (länken funkade inte), just för att jag har fruktat reaktionen. Men idag sa tänkte jag att nu ska jag ta itu med det och jäklar i det sätta pa den. Resultatet? Japp, tararna bara sprutar! En av de lyckligaste dagarna i hela mitt liv, och det var samma sak da när de satte pa laten, jag började störtböla da med. Det är väl bara till att inse att jag aldrig kommer att kunna lyssna pa den utan klump i halsen och tarar i ögonen, hihi.

Igar diskuterade jag och Lars min framtid lite, och det ser bra ut. Vi har hittat en tyskakurs som jag ska pabörja nan gang till hösten antagligen, tidigare än sa finns det ju helt enkelt inte tid till. Det blir tva kvällar i veckan, cirka 5 timmar, vilket jag tycker är bra för da hinner man inte tappa nat pa vägen för att det är för langt mellan gangerna. Jag planerar olika kurser, och det kommer att ta drygt 1 ar (da är det inräknat specialkurser). Efter det star det körkort pa listan, men tyskan kommer ju av uppenbara anledningar först. Jag har varken lust eller motivation till körkort, jag känner mig inte mogen att vara ett med trafiken, men jag far väl kämpa till lite pa de punkterna. Just nu till exempel hade jag mer än gärna önskat ett körkort sa att jag hade kunnat fixa alla julklappar ensam. Lars jobbar ju fram till 23:e, suck. Vi far verkligen pussla med tiden de kommande dagarna, och kan bara hoppas att det räcker till.

Inatt har jag dessutom sovit drygt 1 timme sammanlagt, sa jag känner mig lagom skakig, illamaende och ja, you name it. Alexander var orolig och ville inte sova annat än i varan säng, sa jag har haft fötter i ansiktet och i magen och samtidigt som jag själv har svart att sova i och med graviditeten (krämp i vader, höftbesvär, kissenödig, ja, sant smatt och gott). Dessutom jobbar Lars seeent idag oc ska även in imorgon. Hjälp!

Igar satte jago ch Lars oss ner och pratade om tempot som vi har för tillfället. Tiden räcker helt enkelt inte till längre, och den senaste tiden har vi stressat halvt ihjäl oss för att fa dagarna att räcka till. Uttrakad och rastlös är ord som inte ens existerar i min ordbok längre, vad betyder dem? Lars har dessutom galet mycket att göra pa jobbet, och inte nog med att han jobbade över igar (sasom varje dag) han blev dessutom beordrad att vara pa jobbet kl fem imorse... Jag bad om numret till hans chef men av nan anledning ville han inte ge det till mig (förstar inte varför, haha). Med kalas pa söndag och sen förmodligen att Lars pappa kommer pa middag pa kvällen sa är det saker att göra hela tiden, godis att förbereda, kakor att baka, och pa det alla vanliga hushallssysslor och självklart en Alexander som kräver väldigt mycket tid. Men eftersom Lars var pa jobbet tidigt imorse sa var jag tvungen att ga upp tidigare, sa jag hoppas att denna extra stunden pa dagen kommer att göra sa att jag känner mig lite mer ikapp med allt. Problemet är att jag har bade ork lust och energi till att göra en massa saker, men det hjälper ju inte när man har tiden emot sig. Hade riktigt daligt samvete igar när Lars kom hem efter jobbet och han fick ställa sig och laga mat helt enkelt för att jag inte hann. I vanliga fall vill jag ha allt klart tills han kommer hem sa att vi kan fa familjetid tillsammans pa kvällarna och njuta av varandra och busa med Alexander. Men idag är dagen som jag ska komma tillbaka pa banan!

För övrigt klämde Lars ut med ett leende igar när vi bada höll pa i köket att vi verkligen betedde oss som ett gift gammalt par. Jag hajade till lite och visste inte om det var en komplimang eller en förolämpning, men han sa att det är en STOR komplimang. Vi är ett team helt enkelt, och vi är sa otroligt samspelta, precis som att jag vet vad han tänker göra innan han gör det, och ger plats at honom utan att han ens behöver fraga. Gift gammalt par, eller helt enkelt själsfrände? Eller, bästa av allt, vi är nog bada tva!

Det är inte ofta som jag gnäller, därför känner jag att det är dags nu.

Vissa människor kan ibland trampa mig pa tarna, men ibland, sa känns det som att jag blir totalt överkörd av en stor jävla bulldozer. Jag behöver ju inte nämna nagra namn, det är bara till att kolla tidigare inlägg om vad vi gjorde igar sa borde det vara ganska sa logiskt om vad jag pratar om.

Vi hinner inte mer än att komma innanför dörren förrän Alexander börjar bli dragen i, av rent överentusiastiska människor. Detta är ocksa människor som han inte träffar sa ofta, och jag kände hans stress direkt. De bokstavligen drog oss in i ett rum i huset och visade en present dem hade köpt till Alex. En trehjuling.... Nu later jag kanske jävligt otacksam, men just en san som vi hade önskat oss i julklapp fran "riktiga" farfar. Jag kan känna att när det galler sana större saker, att folk kan varna mig först, kolla om det är ok. Och eftersom de gjorde san jäkla stor grej av det hela sa ville Alex knappt titta pa den, han är ju inte dum utan kände ju av all stress och rent ut sagt överdrivenhet. Sen fortsätter det med att han far en chokladkalender, och det är inte farligt, men det var sättet dem gav den pa, med kommentaren "Han har inte en san här redan va?". Vada, kan han inte ha fler än en? Och Lars säger nej (hur kunde han veta att jag skulle köpa varsin idag) och da ser dem sa jäkla nöjda ut. Men det kvittar väl för fan om han har 1 eller 5? Senare sa jag till Lars, att om det alltid kommer att vara sa när Alex ska fa nanting sa far han säga ifran, för Alex kommer att märka av sant. Det är väl för tusan ingen tävling? (Kan tillägga att när farmor och farfar var hemma hos oss tidigare sa fick Alex ett Kinderägg, en sa enkel liten sak, men han bar med sig leksaken överallt, hela dagen, även hem till dem andra pa kvällen...)

Sen sa kommer det som stressar mig mest, nämligen diskussionen om förlossningen. Eller, uppenbarligen att folk förväntar mig att vara pa sjukhuset minst 2-3 dagar efterat. Jag höll pa att sätta i halsen,  vada stanna 2-3 dagar?? Alexander är, och kommer ALLTID att vara nummer 1 för mig, och det kommer inte att ändras bara för att vi far en ny bebis. Anda skillnaden kommer att vara att hon kommer ocksa att vara nummer 1 för mig, men jag har mer än tillräckligt med plats för att ha dem pa DELAD plats. Men det tyckte dem var jättekonstigt, för hus ska jag "orka" ta hand om Alexander och en nyfödd bebis, klart att jag ska stanna kvar pa sjukhuset. Halla, var tog mina tankar och önskemal vägen. Nej, Lars fick göra klart för dem, att han tar ju faktiskt semester, sa även om det skulle bli komplikationer som gör att jag maste stanna kvar, sa tar ju HAN hand om Alexander. Da tittade dem pa oss som att vi var rent vansinniga (ungefär som att Lars skulle tillbaka till jobbet dagen efter medan de har hand om Alex och jag gosar bebis pa sjukhuset??) Nej, inte en chans att jag skulle stanna kvar pa sjukshuset i flera dagar, om det är helt utan komplikationer, och inte se Alexander pa flera dagar. Snacka om ett ypperligt sätt att se till sa att jag far förlossningsdepression eller nat!
Nej, vara planer är att Alex följer med oss till sjukhuset när vi känner att det är dags (även om jag räknar med igangsättning igen) och att sen sa stannar Alex sa länge jag känner att jag orkar (herregud, jag ska föda barn, jag är väl inte döende!), sen antingen kör Lars Alex till dem, eller sa kommer dem till sjukhuset och hämtar Alex, beroende pa tiden. Sen sa är Alex där i nagra timmar, MAX (annars sa skickar jag iväg Lars när bebisen är ute och tar hand om Alexander) och sen sa aker vi hem, alla 4 sa fort som möjligt, stänger dörren, stänger av telefonen och isolerar oss i nan dag eller sa, och bara tar det LUGNT, och later Alexander vänja sig vid sin nya syster. Inte en chans liksom att vi lämnar bort honom i flera dagar, far inte träffa mamma, sova ensam hos nan som han aldrig har gjort innan för att sen komma hem och det är en liten bebis där som tar plats... HALLA JA!

Sa nu sitter jag här och har lagom ont i magen... Suck. Att folk inte bara kan lyssna och respektera?

Jag börjar lite fa känslan att det är en cool grej nu för tiden att fa svininfluensan, detta genom att läsa olika bloggar eller Facebook statusar. Folk verkar vara sa snabba med att slänga sig pa datorn och berätta för allt och alla att jag har minsann svininfluensan. Da kan man ju undra hur illa det egentligen är om man orkar sitta vid datorn när man har det? Men det bästa är ända, och detta har jag sett flera ganger, folk som säger att de har svininfluensan, far en massa medlidande i flera dagar, för att sen komma pa att oj det var nog inte det ända, sa denna veckan ska jag vaccinera mig, och da far dubbelt medlidande för att sprutan gjorde sa ont/ biverkningar. Sen ska vi inte tala om lite bitska kommentarer som jag kan fa för att jag är gravid och är i en "riskgrupp". Ibland far jag känslan av att folk nästan blir sura för att jag har förtur, om jag nu väljer att vaccinera mig.

För det med att vaccinera sig eller inte, det känns lite som pest eller kolera. Läser man om de vanligare bieffekterna av vaccinationen sa verkar det vara ungefär lika jobbigt som att faktiskt ha själva svininfluensan. För att inte tala om dem mindre vanliga bieffekterna, men som faktiskt kan intäffa. Da har jag nog hellre svininfluensan.
Jag har fortfarande inte bestämt mig huruvuda jag ska välja pest eller kolera, men imorgon ska jag till doktorn (stort ultraljud, jippie!) och da ska jag passa pa att fraga henne vad hon säger. För det är ju hon som faktiskt vet bäst, och som kan hjälpa mig att välja.

Igar var det ganska mycket slappdag som gällde, eller snarare hela helgen har varit jätteslapp, skönt! Lars lagade en av de bästa wok jag har ätit nansin igar, fy tusan vad underbart gott det var! Hade kunnat äta tills jag sprack, vilket jag nära pa gjorde. Vi bestämde oss ocksa för att trotsa vädret och ga ut pa en promenad, men när det var snarare ett skyfall än lite duggregn begav vi oss hem igen efter 40 minuter. Gjorde varm choklad till Alex, nu har han en ny besatthet.

Annars mar jag bra, men kroppen mar mindre bra. Dras med halsbränna hela tiden och otroligt ont i magen, foglossning sa att jag knappt kan ta mig upp ur sängen. Men vet ni vad, jag gnäller inte! För alla mina "ont" som jag har är ett starkt tecken pa att Bebis växer och mar bra, och det är ju det som är huvudsaken! Varför ska jag sitta och gnälla och klaga pa att jag "lanar" ut min kropp ett par manader för att fa en gava ut fran det? Tänk alla som har kronisk värk, varje dag, varje timme, resten av sitt liv! Nej, da känns lite graviditetsbesvär som en skänk fran ovan!

Nu har jag lyckats halla mig i nagra dagar, men nu funkar det inte längre. Ikväll blir det täcke och kudde pa soffan, levande ljus och sen ska jag lägga mig ner och njuta av Twilight!

Ah det bara hoppade till i min mage precis, av ren och skär lycka! Nej, det var inte Bellisen som sparkade till, hihi. Jag känner henne röra sig men en riktigt ninjaspark har hon inte gett mig än.
Men det är höst, och det är mysigt, och det är dags för levande ljus, och ja, allt är helt enkelt sa BRA!