Ja, man kan ju pasta att de har varit liten paus här pa bloggen. Ska förklara sa gott det gar.

Under hela hösten har jag känt mig.... Trött. Inte trött i kroppen utan snarare i huvudet. Har sagt till Lars sa manga ganger att hur länge kan man känna sahär utan att nat händer? Nu vet jag.

Hela december var mer eller mindre upp och ner. Personliga saker som beror familjen och andra saker hände men jag kände trots allt att jag haller mig uppe. Sen nan gang, mitten av december eller sa sa jag halvt pa skämt halvt pa allvar att jag inte var säker pa om jag kände nat i mitt bröst och bad Lars kolla. Han typ kör in ett finger i bröstet och sen ser man paniken i hans ögon och han far fram ett "Du borde nog ga till doktorn." Ungefär da kände jag hur benen vek sig och paniken liksom kom krypande genom ryggraden. MEN, efter att vi sansat oss lite sa insag vi att EXAKT samma knöl fanns pa andra sidan av bröstet, tillsammans med typ 53545 andra knölar. Tänk er typ bubbelplast. Och jag visste ju att jag ska bli kallad till arskontroll snart ända....

Och allt gick bra. Fram till första januari. Oma och Opa var här pa middag och jag kan inte säga exakt när eller hur det hände men helt plötsligt sa det typ PANG. Som att nan smällde en tegelsten i nacken pa mig. Panik, hjärtklappning, handsvett, svartnar för ögonen. Försökte halla det samman sa gott jag kunde men självklart märktes det att nat var fel. Sen dess har det ungefär gatt utat. Jag har blivit helt besatt av att jag bara maste ha bröstcancer. Sa pass att jag har tryckt och klämt pa brösten sapass att de har blivit bla. Fatt panik för att jag ska ga pa gyn arskontroll .FIck panik över att kallelsen skulle komma sa pass att jag inte ens sov pa natten av rädsla för att kallelsen skulle ligga i brevladan. Blodprov, urinprov, cellprov, ja herregud vilka fel de skulle kunna hitta pa mig! För att inte tala om att hon skulle kolla brösten. Alltsa jag har verkligen scenariot framför mig om hur hon känner som vanligt och sen stannar till och liksom pillar lite till och likson "Ja men här är det ju nagot". Sa pass att jag har knappt sovit, knappt ätit (vagen är väldigt glad dock).Till slut ringde jag själv och bokade tid till mitten av februari.
Men det gick alldeles för langt i onsdags när jag blev, ja vad säger man, besatt? Fick nog av att goggla, gissa panika och sa vidare. Satte mig helt enkelt pa bussen och akte in till min doktor. Helt oannonserat. Kommer in och börjar störtgrata. Grater till receptionisten. Hon skickar in mig i ett rum och det tar inte lang tid innan min fantastiska doktor kommer och kramar mig. Da grät jag lite till. Förklarade mina tankar om bröstcancer, och denna fantastiska människa tog in mig, kollade brösten, sen kollade med ultraljud pa ena bröstet för att hon uppenbarligen kände nagot. Som visade sig vara en fettknöl eller likandande, inget syntes alltsa. Lovade att göra en ordentlig genomgang om 5 veckor när jag har mitt arliga besök inbokat.

Och det värsta med allt är att det trots allt inte känns bättre. Känner mig schizofren eller nat. Tänk om hon missade nat. Tänk om det är nat ända. Tänk om tänk om. Det värsta är att jag vet inte själv vad det är. Dessa senaste dagarna har jag gratit mer än de senaste 20 aren. Det är sa frusterande att VETA om att det inte är nat fel men samtidigt ha tankar som övertygar en till nat annat.

Naväl.... Behövde bara skriva av mig lite. Skäms nästan över hur jag betett mig de senaste 2 veckorna. Och hoppas att det blir bättre nu.