De tva senaste dagarna eller sa har Alexander kommit underfund med tjusningen med att kunna stänga in sig (eller oss för den delen!). Dörrar har han kunnat öppna och stänga ett tag nu, men nu stänger han ocksa in sig (annars har det skett av misstag, följt av lite panikgrat). Nu däremot gör han det hela_tiden för att kunna hitta pa dumheter. Vill han göra nat i lägenheten sa brukar han stänga dörren till kontoret om jag och Lars är där, sen sa gar han berserkagang i lägenheten. Nu har han ocksa hittat badrummet, suck. För bara en liten stund sen sa stängde han in sig där inne, klättrade upp pa toaletten och drog ner mitt harspray. När jag öppnade dörren sa puffade det ut en härlig dimma av spray. Att han kunde andas där inne är ett mindre mirakel, men ack sa stolt han var över sig själv.

Lars kom in imorse när jag lag i sängen och var rent förundrad och sa "Varan pojke börjar bli alldeles för stor, alldeles för snabbt". Da hade Alex rakat spilla lite te pa soffan, gick till Lars och gnällde lite, tog ut honom i köket, pekade pa hushallspappret, tog det, gick och torkade upp pa soffan, tillbaka till köket och slängde pappret, sen klappade han händerna at sig själv. Ibland är det sa att man blir rent chockad och undrar var lilla bebisen tog vägen?

För övrigt sa har jag funderat lite pa om jag gnällt för mycket om Alexander här pa bloggen pa senaste... Just att jag bara har berättat om allt trams och strunt han hittat pa, men inte nämnt allt bra han gör, hela tiden, varje dag. Men samtidigt sa varken känner, eller har jag känt att jag behöver blogga för att jag har ett enormt bekräftelsebehov eller liknande. Jag känner inte att jag maste berätta hela tiden om hur bra Lars är, eller hur snäll Alexander är, hur bra han sover (oftast) pa nätterna, eller hur lyckliga vi är. Jag känner inte att jag maste lägga upp bilder pa nan gravidmage (jag menar, alla vet väl hur en san ser ut??) och jag känner verkligen inte att jag nansin i hela mitt liv skulle börja med Dagens Jag/ Dagens Alex (jag menar, snälla?). Jag har liksom inget behov av bekräftelse pa det sättet att jag behöver fiska kommentarer om Oooh vilken fiiiin mage, eller Ooooh vilka tjusiga kläder du har pa dig idag och sa vidare. Jag är tillräckligt säker i mig själv för att inte behöva sant. Och jag vet, att de som känner mig är väl medvetna av min lycka och glädje, sa varför ska jag behöva nämna det varje dag? Da känns det snarare som att jag kanske inte hade varit sa lycklig egentligen utan snarare hade haft ett behov av att lura mig själv (och andra för den delen!) att jag är lyckligare än vad jag kanske är. Fattar ni vad jag menar?

Och om jag skriver om hur jävlig Alex varit en dag, sa har han förmodligen varit en snäll ängel resten av 23 timmar som gatt. Bara sa ni vet!