Imorse vaknade Alex och Isabella lite innan 8. Jag gick upp och fixade frukost till dem, sen la jag och Lars oss i sängen igen. Och vaknade... kvart i 10! Helt galet, kommer inte ihag sist jag sov sa lange? Efter lunch gick jag och la mig ner en stund till. Kan verkligen inte komma ihag sist jag var sahär trött? Känns som att jag hade kunnat sova bort hela dagen. Pa eftermiddagen begav vi oss till IKEA och köpte en liten Expedit och lite lador och tidskriftsamlare till kontoret. Vi haller pa att växa ur denna lägenheten!
Nu nattar Lars barnen och jag ska slappa pa soffan. Skönt!

Igar kväll efter att barnen kört slut pa oss en hel dag gjorde vi det enda man kan göra. Vi ringde Oma och Opa. Om en stund lämnar vi av barnen där, sen aker vi pa Spa bad, sen äter vi lunc och sen tar vi en shoppingrunda i Basel. Välbehövligt!
Min kropp är fortfarande inte riktigt med mig. Känner mig spänd i hela kroppen och fortfarande huvudvärk. Förmodligen fran spänningarna. Hjärtklappning till och fran, men handsvetten är borta Tankar blir bättre dock, och det är det som räknas!

Ja, jag börjar tro att jag är schizofren. Just nu känner jag mig som ungefär Kalle Anka. Ni vet, men en Djävul pa en axel noch en ängel pa andra. Det är bara det att min djävul är sa jäkla stor att ängeln bara är en liten prick som knappt kan säga pip. Jag är sa trött pa mina tankar! Jag tänker dock inte dela med mig av dem, den ena är typ sjukare än den andra. Men varje gang som jag känner mig glad, att det känns bra, sa kommer denna djävlen pa axeln och ifragasätter mina glädje eller min lycka. Högt och tydligt, och väldigt snabbt drar han det ifran mig. Och ju mer jag vägrar tänka, ju mer jag kämpar för att vara glad, desto jobbigare är det? Desto mer högljudd är han! Ska man kanske bara sluta känna och go with the flow? Eller ska man kämpa och visa äcklet att jag kan? Jag är bara sa less pa det hela. Förstar inte hur detta kunde hända, hur tänkar som jag inte ens visste att man kan tänka kan invadera mitt huvud pa detta sättet? Hur är det möjligt? Men da tänker jag som sa, att kan dem invandera sa snabbt, sa borde dem kunna försvinna ocksa? Eller?

Alltsa, jag kan helt ärligt säga att detta är den värsta jävla "semestern" nansin. Alex och Isabella gör inget annat än att braka, tjata och braka lite till. Och det är liksom inte snälla saker som kommer ur dem heller. Lars mar inte alls bra, safort hans semester började kom ryggvärk och nan slags influensa. Och lägg sen till hur jag mar pa det. Helt jäkla otroligt säger jag bara.

Äntligen börjar det kännas som att jag har tankarna under kontroll. Naja, sa gott det gar just nu iallafall. De kommer fortfarande svävande, men det känns mer och mer avlägset, vad det är som gör sa att jag far panik fran dem. Det är som att det bara är tankar och inte verkligheten längre, om det later logiskt? Efter att ha läst lite, sa inser jag att detta är nat som legat länge och bara väntat, att jag matt ganska daligt under en längre tid, men bara inte riktigt förstatt det kanske. Eller haft tid att tänka efter. Sen kom lov och semester och smack sa hade jag all tid i världen. God jul, ha.
Det som är mest jobbigt nu är huvudvärken och illamaendet. Men jag känner själv hur jäkla spänd jag är i nacken sa det är nog där det sitter. Jag tänkte köra Zumba idag, men nej, jag tror jag skippar det. Har knappt energi till det ända. Ah vad jag saknar mig själv!

Det är intressant. Lars fragade mig förut vad mina största rädslor är. Det okända (saklart). Sen de som känns närmre, att nat ska hända Alex och Isabella. Antingen att de försvinner framför ögonen pa mig (pakörda av en bil, far nat i halsen, sana saker). Eller, nästan värre, att se nan av Lars Alex eller Isabella tyna bort framför ögonen pa mig. SANT kan fa mig att ligga sömnlös pa nätterna. Jag fragade Lars samma fraga tillbaka och hans svar kom snabbt och enkelt. Att bli av med sitt jobb. Det visar ju hur olika tankar vi har! För orsaken till att Lars inte har mina rädslor är ju för att han tror att det är väldigt liten risk att nat sant skulle hända. Medan för mig, gar jag runt och tänker pa sant HELA TIDEN. Alltsa, är det konstigt att man blir knäpp? Och det kan väl inte bara vara jag som är sahär knäpp.... eller?

Först och främst vill jag betona, att dessa senaste blogg inlägg handlar inte om att jag vill att nan ska tycka synd om mig, verkligen inte. Det är mest ett sätt för mig, som jag sagt tidigare, att fa ut mina tankar i ord, och kanske pa sa sätt inse hur jäkla dum jag är?
Humöret garupp och ner. Det känns fortfarande lite lite bättre, men langt ifran perfekt. Som jag försökte förklara för Lars, det känns som att jag haller pa att simma simma simma upp till ytan, och safort jag är där, och drar efter andan för att fa luft sa kommer denna jävla kraften och drar ner mig igen. Jag blir knäpp!
Samtidigt sa känner jag mig sa välsignad att det är sa manga som tar sig tid att berätta för mig att dem bryr sig. Det känns sa himla bra och varje ord som jag fatt skrivet eller skickat till mig pa senaste tiden värmer nat sa enormt!
Lars tror att jag har akt pa en depression. Jag vet inte. För mig är det sa starkt ord! Livskris känns nog bättre. Jag har nästan glömt bort hur jag var förra veckan? Jag kommer ihag vad jag brukade göra, men det känns som att det var en helt annan människa? Helt galet, det gar knappt att förklara hur det känns. Varje gang jag känner lite glädje, sa kommer den där kraften och suger ut den, säger till att det är liksom inte lönt. Vad ska du vara glad över egentligen. Ja, som sagt, helt galet. Maste verkligen lära mig att kontrollera den kraften, fa bort den och inse att livet är underbart.

Det känns lite lite bättre idag. Aterigen framsteg, för da blir det ju iallafall inte sämre! Jag har fortfarande hjärtklappning och mar jätteilla, och har en huvudvärk som heer duga. Handsvett och det känns som att jag skakar i hela kroppen.MEN, domedagstankarna kommer mer och mer sällan, och det är det som räknas!
Igar trodde jag att jag kunde köra lite pokerface hemma hos Svärföräldrarna, men det tog inte mer än nagra minuter förrän de fragade om jag är sjuk. Sen hade det blivit manga manga fragor till Lars när jag hade lämnat rummet. Men Lars är den sista man ska prata med när man inte mar bra. Sa till honom att jag knappt känner igen mi själv, och han svarade att han känner knappt igen mig heller, haha. Tack för den liksom! Men nej, dags att rycka upp sig. Orkar verkligen inte mer nu!

Ja, det är jag idag. Jisses vad trött jag är. Det märks att kraften har lämnat mig i nagra dagar. Har san galen huvudvärk att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, gör verkligen sa ont att jag nästan kräks. Suck alltsa, var det jag som för nagra dagar sen skrev hur mycket jag längtade efter lov och semester? Om jag bara hade vetat! Men Lars tror att det är det so har utlöst det, att jag äntligen later mig själv slappna av, och da händer detta.
Men det känns bättre idag. Lite. Och det känns som framsteg eftersom det känt värre och värre de senaste dagarna. Imorgon är det julafton. Da kan man ju inte vara annat än glad!

Jag maste börja med att tacka för all omtanke de senaste dagarna. Jag hoppas verkligen att detta gar över snart dock! Idag känns det liiite liiite bättre, demon och domedagstankarna kommer lite mer sällan. Dock känns det galet i kroppen. Magen är helt ur kontroll, och hjärtat sitter nanstans i halsgropen, sa inte nog med att jag känner DUNK DUNK DUNK hela tiden, det känns som att jag knappt far luft. Kallsvettiga händer och det känns som att hela kroppen skakar. Och sa mar jag riktigt illa. Har noll aptit. Försöker se det positivt, da kanske jag tappar nagra kilon iallafall, lol.
Jag kämpar och försöker. Jag förstar egentligen inte varför det känns sahär. Julrn är här. semester. Jag ska ju fan vara lycklig? Eller sa är det all stress de senaste manaderna som bara smällde till riktigt ordentligt. Kylskapet och frysen pajade förra veckan, och det var ungefär da allt detta började, sa det var kanske den lilla lilla droppen som gjorde sa att det rann över? Hursomhelst, sa far det gärna försvinna typ, nu?