Det är ungefär vad jag har sagt till Lars i flera dagar nu, detta är inte kul längre! Jag är sa trött pa att konstant pa illa, att ligga i sängen större delen av dagen och knappt kunna röra mig. Att ga upp pa morgonen är fruktansvärt, springer in pa toaletten för att kissa, ut i köket för att ta en tablett för illamaendet, springer tillbaka till sängen helt illamaende och kallsvettig och far ligga ner i 10 minuter och andas. Upp igen, skär en macka, fixa lite O'boy och müsli, spring tillbaka till sängen och hyperventilera lite, vila 20 minuter (och ma ännu mera illa för att jag är sa hungrig). Upp och äta, sakta, tugga noga, undvik att spy. Sen, nämnde jag ju inte det uppenbara, att nanstans mellan attackerna, roa Alexander och ta hand om honom. Och detta är bara morgonen....

Jag kan inte alls komma ihag att jag madde sahär pyton med Alexander, men jag tror att det har sin förklaring.... Stress! Det är stressigt att känna att man inte orkar allt man vill, eller kan göra vad man vill med Alexander. Och jag mar aldrig sa bra som jag mar pa eftermiddagen, när jag är hemma fran affären, Alex är mätt och belaten och jag kan slappna av. För varje gang innan jag gar och handlar har jag halv panik, kommer jag att orka, kommer jag att spy pa vägen, och sa vidare. Och varje gang jag kommer hem är jag helnöjd med mig själv och tänker, Fan vad jag är bra!
Lars har erbjudit mig manga ganger att han kan handla, laga mat och städa. Men jag är sa himla envis, vill göra allt själv. Tror att det är dags att backa tillbaka ett steg och lata  honom kliva fram ett steg. Inte bara för min egen skull, utan för Alexander, och hans blivande syskon.

Häromdagen sag jag ett recept pa chokladcheesecake som verkade helt galet gott! Ar sa sjukt sugen pa att baka en, men jag är ganska säker pa att Lars inte later mig äta av den. Buhu!

Efter förra veckan har jag nu ägnat en del av helgen till att forma ut en ny dagsrutin, och nu tror jag att jag har hittat den. Helt enkelt ta bort en tupplur, helt. Vi introducerade det nu i helgen, och det har funkar hur bra som helst. Men sa är det ju ocksa lättare när man är tva som kan hjälpas at. Men detta kommer att bli bra tror jag, och jag kommer dessutom, genom att inte ligga i sängen med Alex uppemot 2 timmar, fa mycket mera tid att fixa, dona och bäst av allt, busa och leka! Nej, jag är hoppfull inför denna veckan, även om jag räknar med att det kommer kanske att vara lite jobbigt i början. Men sa är det ju alltid när man ska introducera nya saker!

Jag och Lars satt och diskuterade imorse att det är ganska kul hur manga vrider pa "sanningen" om hur det är att ha barn. Lars hade teorin om att det är nat man gör som en slags försvarsmekanism, gör hade man varit helt ärlig om hur en förlossning är, och hur det egentligen är att ha barn, sa hade mänskligheten dött ut ganska snabbt.

Missförsta mig nu inte. Att ha barn är det bästa som nansin hänt mig! MEN, det är ocksa samtidigt det värsta som har hänt mig!
Jag kan ofta säga att förlossningen var lätt som en plätt, och eh, det gjorde inte sa ont. Men det beror ju pa vad man jämför med. Självklart gjorde det helvetes jävla skitont mest synd om mig i hela världen! MEN, jag hade ju räknat med att smärtan skulle vara jämförbar med att typ skinnet pa hela kroppen vänder sig ut och i pa samma gang. Jämför man med det, ja, da kan jag ärligt säga, att förlossningen var lätt som en plätt!

Sen är det ju inte ofta man som förälder säger till andra om hur jobbig ens ungjävel är. Nejda, man berättar ju bara om sin lilla änglalika underbarn. För tro mig, jag tror inte att det finns en enda bebis som inte kan bete sig som ett djävulsbarn da och da.

För att inte tala om trötthet, matthet, sömnbrist, kronisk värk i leder axlar och rygg! Personligen har jag aldrig nansin i hela mitt liv varit sa trött som jag har varit hela detta aret. Jag har aldrig haft värre värk i kroppen och leder och känt mig sa enormt utmattad.

Men i slutändan, som Lars sa det sa är det värt det. För det räcker med ett 10 sekunders smile fran lilla Skiten, sa är varenda smärta, värk och trötthet som bortblast!

Denna veckan, har varit, milt sagt fruktansvärd. Jag antar att det är ganska vanligt när man är smabarnförälder att man har sina svackor. Alexander har varit som en ren virvelvind hela veckan, jag har totalt gett upp att ha det rent och later nu golvet jämföras närmast med Lomma beach. Han drar ut telefonjacket hela tiden, och jag ger upp att försöka ha den ikopplad. Att försöka fylla diskmaskinen, inte en chans, för han drar ut snabbare än jag hinner fylla den. Jag har börjat diska för hand istället... Att försöka städa hans rum, no no no. Han drar ut allt som jag precis har plockat in, lite sadär lagom frustrerande. Men nu har jag kommit till punkten att ligger det atminstone pa golvet sa kan han inte dra ut det iallafall (haha ungefär, för da finns det andra rum att sprida det till istället.) Han matvägrar, och äter halva portionen. Idag tänkte jag vara smart, och överlista honom (vilken planet var jag pa när jag trodde att jag skulle lyckas?) och gav honom enbart en halv portion fran början. Viiisst, da at han bara halva halva istället.
Det "största" problemet är att han vägrar att sova. Detta leder förvisso till att han sover hela natten, 21:00-07:30 som en stock, men att ha honom vaken de timmarna där emellan kan knäcka den starkaste... Jag är ända van vid att han tar en tupplur pa morgonen, en pa eftermiddagen sa att jag har tid att bara va, kanske läsa lite bloggar eller wowa en stund. Denna veckan, i princip ingenting alls, och det känns av. Att vara aktiv och 100% mamma hela tiden, det är jobbigt! Faktum att Lars ocksa haft problem med ryggen hela veckan sa han inte kunnat göra nat spelar in en del med.

Missförsta mig nu inte, jag klagar inte alls, jag trodde väl att det skulle vara sahär att ha barn. Men att man kan vara sahär galet trött som jag är efter denna veckan, det räknade jag kanske inte med. Men nu äntligen är det helg, Lars har gatt medicinkur sa ryggen är bättre, ja nu ska jag VILA!

Kan man vara sötare... hihi

Idag har jag blivit moster igen. Wee! Lycka!!!

Just nu sitter jag här och är lite sadär lagom nervös och väntar pa sms fran Lars. Förvisso är förväntad landning inte förrän kl 11, sa jag far vänta snällt en stund till. Varför blir man alltid sa himla nervös när folk är ute och flyger? Egentligen är det ju inte sa farligt.... right?

Igar tittade jag och Lars pa Changeling. Fy tusan säger jag bara! Jag tyckte den var sa otroligt fruktansvärd att jag inte ens vet om jag kan rekommendera andra att se den, för denna historien var en som jag gärna inte hade haft i mitt huvud. Det finns sa manga sjuka människor i världen att man nästan blir mörkrädd!

Det ledde till att jag och Lars lag vakna halva natten och diskuterade hur vi kan skydda vara barn pa bästa sättet. Jag blev rent chockad när han berättade att han fick ensam till förskolan när han var 5 ar, och började ga ensam och bada när han var 7! Tycker det later helt galet, jag vet inte, men man brukar väl ända följa sina barn till skolan atminstone till mellanstadiet, eller är det bara jag som är överkänslig? För att inte tala om att lata dem ga till badet helt ensamma, hade jag nog aldrig gjort med en 7 aring??

Pa onsdag aker Lars till Polen, jag är riktigt nervös över att han ska flyga, suck. Men det gar väl över, och det kommer säkert att ga jättebra.

Ja, ibland sa bara lyckas man ha kameran just i det perfekta ögonblicket, och man fangar en perfekt bild! Love it love it love it!

Jag är sur just nu. Riktigt sur. Vet faktiskt inte om sur ens räcker. Riktigt jävla förbannad. Av alla korkade jävla idiotiska grejer... Fick brev fran Skatteverket idag...

"Skatteverket beslutar att avsla din anmälan om att ändra efternamnet pa Alexander Schönemann till Zimmerli.

Eftersom Alexander inte är folkbokförd i Sverige ändrar inte Skatteverket namnet pa honom.

Vid en eventuell invandring till Sverige blir Alexander folkbokförd och da kan det nya efternamnet registreras."

Jag säger bara SNÄLLA? Hur jävla korkat är detta? Vada avsla efternamn ändran, han heter ju för tusan inte Schönemann längre. Det är otroligt korkat och jag förstar inte alls hur Svenska staten tänker, om de överhuvudtaget gör det?

...I minnen.
Tänkte dela med mig av en lat som en gang betydde sa mycket för mig, och som fortfarande betyder väldigt mycket för mig. Anledningen är en väldigt väldigt speciell person, som under en tid som allt kändes jobbigt gjorde mig sa otroligt lycklig. En person, som jag redan har sagt till Lars alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta. En person som förtjänar all lycka här i världen.

Nu är jag sur. Riktigt förbannad faktiskt. Livet är jävligt orättvist, och ja, usch fy blä!

(Madde vet exakt vad jag syftar pa!)

Bara nagra minuter fran varat hus ligger det ett övergivet hus. Av nan anledning blir jag sa fascinerad av det, vill veta hela historien om det, vad hände med dem som bodde där, ja allt! Sen att det är mitt i ett villaomrade gör sa att det nästan blir ännu mera spännande!

Nya veckor, nya ta heter det ju! Känner mig fortfarande lite bleh och är väl inte helt aterställd, men det är bara till att kämpa pa. I veckan händer det grejer, vi ska en sväng till IKEA, trodde inte man kunde tröttna pa det stället, men de senaste veckorna har jag nog lyckats... Dock är det bara roliga inköp denna veckan, gardiner och dekorationer, lite hyllor, och om det finns plats i bilen, bäddsoffan till arbetsrummet. Sen pa lördag stundar det bröllop. Tycker fortfarande idèen är lite tramsig, men men, vill dem ha det sa sa far de väl det.