Igar var en san dag som man bara vill glömma. Enbart pa grund av Alexander. Visst förstod jag att det skulle vara jobbigt ett tag med tva barn, men att det skulle vara sa som det var igar, det räknade jag inte med nanstans.
Det började redan tidigt pa morgonen när Alexander vaknade och var pa otroligt fruktansvärt humör. Ingenting var som det skulle och han var allmänt sur och irriterad och jävlig. Han vaknade förvisso ganska tidigt, och jag tror (hoppas) att hans humör igar helt enkelt berodde pa att han var trött.
Han fick raseriutbott var och varannan sekund, det ena värre än det andra, och det enda mer onödigt än det andra. Han sprang in i fönstret och smällde i huvudet när jag sa till honom att han inte far leka med rengöringsmedel inne pa Lars toalett, när vi satt och kelade med Isabella gick det bra fram tills att han ville ta av hene pyjamasen och jag förklarade för honom att nej, det gör vi sen när det är dags att byta blöja, da sa det pang sa slängde han sig bakat och skrek en stund. När jag gick in och skulle duscha sa blev han rent "vansinnig" och satt inne pa sitt rum och vralskrek, men kom med jämna mellanrum och kollade till om jag var kvar i duschen för att höja volymen pa skriket. Och sa fortsatte det, hela morgonen, och man kan väl säga att allt eskalerade när jag satt i telefon med mamma och "beklagade" mig över hur jobbig Alexander var, när han kom och ville ha en kaka, och jag säger till honom att nej, man far inte mer än en kaka pa morgonen (egentligen far man ingen kaka pa morgonen, men denna dagen kändes det som att det behövdes mutor). Da säger det PANG, och han springer, bokstavligen talat in i väggen och knockar sig ner sittandes pa golvet. Han sprang alltsa in i väggen, MED VILJE. Där sitter han pa golvet, och jag varnar mamma att nu laddar han upp värsta ramaskriket, sag liksom hur han hämtade andan för att göra det, som vanligt när han är extra "dramatisk". När skriker kom sa var det dock inte det vanliga dramatiska, utan det forsade blod ur munnen pa honom, och droppade ner pa golvet... Helt vansinnigt, han hade alltsa, i sin rena vansinnesutbrottlighet, sprungit in i väggen och smällt upp hela läppen. Jag ungefär slängde pa luren i örat pa mamma och lyfte upp honom, och blodade ner hela min tröja. Sen började damage control om man säger sa, kolla igenom alla tänder osv, men allt satt där det skulle, det "enda" var en enorm fläsklapp. Allt detta för att han inte fick en kaka...

Jag försöker tänka positivt, och att det kommer att ga över, men samtidigt sa känner jag mig sa otroligt hjälplös ibland. Allra mest skit känns det när man läser om "alla andra" som har tva barn eller mer som hela tiden säger hur underbart det är, hur lyckliga dem är och hur snälla barnen är. Da känner man sig som världens sämsta mamma och jag har de senaste dagarna fragat mig själv manga ganger, vad jag JAG för fel?Eftersom alla andra verkar ha det sa jäkla bra, sa maste det ju varam ig det är fel pa? Men sen kommer det sakta krypande pa olika hall och kanter att det är kanske inte sa lätt för alla andra heller.
Jag papekade fenomenet för Lars, och han sa att det är klart att folk i bloggar osv inte nämner det "daliga" för vem vill läsa om sant, man vill ju bara läsa om roliga och bra saker. Men nej, sa tycker jag inte alls. Jag hade med glädje läst en "ärlig" blogg, där man far följa med pa ALLT, gott och ont. Inte bara läsa om alla söta sma rosa moln, utan även resorna nerat ocksa! Nan som vet var man kan hitta en san, ärlig blogg??

(Och missförsta mig inte nu, självklart är jag ocksa otroligt lycklig, och jag seglar ocksa pa rosa sma moln. Men de gangerna som det är jobbigt, da är det riktigt jävla tokigt SKITJOBBIGT!