Igar lyckades Alex (inte för första gangen) att glömma läxan i skolan. Inga problem, da far han göra dubbelt idag och be om ursäkt till fröken. Paminde honom imorse om att be om ursäkt och ta med läxan hem. Vid lunch fragade jag om han hade bett om ursäkt och det hade han gjort, och läxan skulle han ta hem i eftermiddag. Och lyckades glömma det. Igen. Denna pojken är sa tankspridd att det inte är sant, och har en bra (väldigt dalig) ursäkt till allt. Paminner väldigt mycket om sin far. Förklade fint för honom att det är ganska enkelt, ingen TV, tablet eller nat tills han har gjort all sin läxa, och efter att ha fragat Lars om rad sa fick Alex helt enkelt möjligheten att springa tillbaka till skolan. Efter manga tarar (efter att jag tagit bort TV, inte för att springa till skolan) kom han hem efter typ 10 minuter, svetten rinnande (vi snackar typ 500 meter dit och 500 meter hem, hämta läxa, 10 minuter är en ganska bra tid, haha!) och stoltast i stan. Ansvar kallas det, och att ta konsekvenser av sina "misstag". Och efter den springturen tror jag inte han glömmer det igen i första taget.

Nat som jag har börjar fundera pa mer och mer är om Alex har koncentrationssvarigheter. Det är nat som han har haft problem med länge, men det blir bara värre. Jag vet att man inte kan begära alltför mycket fran 6aringar, men Alex är extrem. Det skulle ju ocksa förklara varför han kan bli sa jäkla aggressiv. Jag har köpt en skolbok till honom med enklare räknegrejer och sa, och han kan bli helt knäpp. Han kan utan problem springa runt och räkna i 1000 tal, men safort han sätter sig ner sa blir det som att hela hjärnan stannar. Sen slutar han lyssna helt pa vad man säger, och gör typ allt som man säger at honom att inte göra. Naväl, skulle det vara sa att det är ett problem sa kommer de ju att märka det ganska snabbt i skolan, sen far vi ju agera efter det.
Sen är barnet ocksa hypokondriker. Helt sjukt, det är fan nat som är genetiskt. Jag erkänner lätt att jag ocksa är hypokondrisk, men jag har ADLRIG nämnt nat framför barnen helt enkelt för att inte "smitta" dem men uppenbarligen gick det inte. Alex är extrem. Sa pass att jag nästa blir gratfördig. Sen blir han besatt. Igar satt han av nan anledning pa Coop resto och slickade pa det äckliga legot som ligger där. Sa till honom att sluta, för att det är äckligt och inte sa hälsosamt. Han började grata och "Jag vill inte bli sjuuuuk" och sen har han fragaat ungefär konstant nu om han kommer att bli sjuk. Det räcker inte att man säger nej en gang till honom, för han lyssnar inte, han tjatar liksom tills man blir helt gratfärdig. Suck alltsa.

Vi är precis hemkomna fran kvartsamtal, och jag säger bara herre jisses! Jag och Lars funderade pa om hon tänkte pa fel barn när hon berättade allt om Alex, men eftersom Alex var med sa maste det ju ha varit rätt barn? Det var sa positivt allt att det nästan blev pinsamt! Det enda "negativa" var att han inte gärna tar konflikter (tror det är en genetisk grej...) och att han iställer gar iväg och gör nat annat. Det förklarar sa mycket, varför det händer ibland att han kommer hem och knappt hinner innanför dörren innan han börjar braka med mig och Isabella. Vi far helt enkelt ta skiten som han inte tog i Kindergarden. Nu när man vet sa blir det ju sa mycket bättre att handskas med det! Annars var sa mycket positivt, och ingen tvekan om saken alls att han är redo att börja skolan. Underbart vi är sa stolta här hemma!

Idag fick Alex uppleva hur det är att ha fatt sin mammas daliga gener. Japp, jag tar pa mig fullt ansvar för det. Den infekterade vattkoppen (säger man sa) pa fingret trillade av. Sa jäkla vidrigt! Kvar är typ en krater av köttsar och var. Tur nog har vi bade kompresser och jod hemma, sa det är nu rengjort och dolt. Men Alex stackarn, han kräktes av det, ha. Förlat, det är elakt att skratta, men jag är ju likadan! Jag tal bara inte att se köttsar! An värre om de sitter pa mig själv. Det piper i öronen, jag blir illamaende och kallsvettig och maste lägga mig ner för att inte svimma. Uppenbarligen är Alex likadan. Stackarn blev väldigt blek och sa "Mamma, jag är jättevarm i magen, jag tror jag maste kräkas." Och ja, han gick pa toaletten och fick upp lite. Det är min son det, haha!

Idag har jag ingen lust att träna, eller göra nat för den delen. Det är gratt ute, och regnet öser ner, snacka om att det paverkar humöret. Men jag tänker bita ihop, svida om till träningskläder, för jag VET ju hur jäkla skönt det känns efterat.

Har ocksa ägnat halva morgonen at att braka med Alex. Jisses, jag visste inte att tonaren kom sahär tidigt. Han är, som jag sagt tidigare, sa himla elak och arg. Han gör allt för att försöka sara mig. Exempelvis när vi var i affären häromdagen började han smafnissa. Alltsa, man märkte att han kokade ihop nat. Sen började det: Mamma, din rumpa är tjock, din mage är tjock, dina armar är tjocka och dina ben ocksa. Sen tittar han pa mig "Blev du ledsen nu", Erm, ok liksom? Men nej, varför skulle det göra mig ledsen, det är ju liksom ingen lögn att jag inte är pinnsmal. En annan dag kom han med en tecking som han gjort till mig med hjärtan och skrivit mamma. Rev sönder den framför mig i sma bitar, sen fragade han "Ar du ledsen nu." Nej, inte för att han rev sönder teckningen, men för att han uppenbarligen kämpar stenhart för att göra mig ledsen. Och ja, ledsen det AR jag, för det är verkligen inte kul att veta att han vill att jag ska vara ledsen? Han brakar riktigt mycket med mig, och skyller ALLT pa mig. Vissa saker värre än andra, nu pratar vi om saker som är helt utom min kontroll, och som definitivt inte är mitt fel. Suck alltsa. Om jag bara visste varför han gör sahär. Fragar honom hela tiden och far samma svar "Jag behöver inte prata med dig" eller "Jag vill inte prata" eller "Jag säger ingenting". Lars tror att det helt enkelt inte finns nan anledning och att det är därför han säger sa, att han helt enkelt inte vet själv varför han beter sig sa. Hoppas bara att det gar över snart!

Jag har läst nanstans att barn som är runt 6 hamnar i nat som kallas Lilla tonaren? Och ja, jag tror nog det kan vara sa. Alex är rent fruktansvärd! Han har san jäkla attityd att man bara star där och undrar om han verkligen sa det där? Han lyssnar inte pa vad man säger det minsta, och säger man at honom att sluta göra nat far man säga ungefär tio ganger innan han slutar och da blir han sur och skäller pa mig över att jag sa till honom tio ganger "Jag hörde dig faktiskt första gangen!"...! Ja, men varför slutade du inte da!! Ja jisses säger jag bara. Försökte förklara för honom att om han fortsätter sahär kan han glömma att han far sitta med telefonen och titta pa youtube, eller spela Wii heller för den delen. Da kontrar han med (ALLTID ALLTD nu för tiden far jag höra detta:) "Det är min telefon, jag gör vad jag vill". Vilket jag kontrar med att det är faktiskt Lars telefon som han far lana. Eller "Det är mitt Wii spel, jag gör vad jag vill med det." Varpa, jag saklart kontrar med ett "Det är min TV." Helt ärligt, jag trodde att jag skulle fa atmintone nagra ar till pa mig att samla talamod till sana diskussioner.
Tanken pa att tanken pa en trea faktiskt har börjar cirkulera börjar kännas mer avlägsen, ha.

Jag blir galen. Knäpp. Vansinnig. Hur är det möjligt att nan som inte ens är 6 ar kan vara san otrolig jälva RETSTICKA. Alex kan reta bade mig, men mest Isabella sa till den grad att man blir vansinnig. Fast jag vet ju var han har det fran. Vet inte hur manga ganger jag säger till Lars varje dag att sluta retas med barnen, och jag vet inte hur manga ganger jag känner för att säga samma sak när vi är hemma hos deras farmor. Väldigt väldigt irriterande gen det där!

Mandag morgon och Alex gick till Kindergarden för en stund sen. Ingen är noh mer glad än jag och Isabella. Lars slapp ju honom när han gick och jobbade. Jag vet inte vad som har flugit i Alex i helgen, men sa som han har betett sig är helt galet. Gatt runt och surat och brakat, retats och orovocerat, kastat saker och slagits med oss allihopa. Han har varit rent fruktansvärd, och när kvällarna har kommit har jag och Lars varit helt slut. Har fragat honom flera ganger om det har hänt nat, om han vill prata osv, men de enda svaren man far är typ nej, ingenting, jag vill inte prata (eller jag vill inte höra dig prata). Han har ignorerat allt vi sagt, alla ganger vi sagt at honom att sluta göra skitet han gör för tillfället. Fy bubblan säger jag bara! Hoppas hoppas att han far en bra morgon i Kindergarden och glömmer bort hur jäkla jobbig han varit!