Om cirka 8 timmar är denna dagen över, och jag kan ga och lägga mig. Hade gärna gjort det tidigare, men det är kurs ikväll, och det tänker jag inte missa. Men nej, ingen sömn inatt heller, iallafall ingen bra. Förstar inte vad det är med barnen, Alex är vaken mellan 1-3 sen vaknar Isabella och ligger vaken mellan typ 3-5. Inte att det är ledsna, snarare tvärtom, det är som att de är pigga, suck. Alex ligger och kittlar mig pa ryggen och har sig, och Isabella ligger och sjunger. Kan de inte göra det tyst i forsättningen? Eller kanske lägga dem i samma rum, i samma säng, och lata Alex killa Isabella pa ryggen medan hon sjunger för honom? Samtidigt som jag ligger i ett helt annat rum och SOVER!

Missförsta mig inte nu. Jag klagar inte. Jag förväntade mig inget annat än konstiga nätter och minimalt med sömn de första aren. De där smabarnaren. Jag och Lars pratade om det igar kväll, att man har aldrig haft san koll, eller sana tankar om tid innan som man far när man far barn. Aldrig varit sa medveten. Jag vet exakt hur lang tid det tar att sminka mig, eller exakt hur lang tid det tar att laga mat. Eller för att säga det enkelt, jag vet exakt hur lang tid allt jag gör tar. För tid, det är nat man aldrig far tillbaka.
Samtidigt gar aren sa snabbt. Och vad gör det om Alex kommer in till oss och sover i varat rum varenda natt? So what, om han gör det i 5 ar till. Vad är 5 ar, när jag och Lars har resten av livet pa oss att sova ensamma. Jag är ganska säker pa att Alex inte kommer att komma in till oss när han är 15, även om vi säkert da önskar att han gjorde det ibland. 5 ar är ingenting! Nu hoppas jag ju att han kanske inte kommer in till oss 5 ar till, men som sagt, om det är sa, da far det vara sa.

Det bästa med allt är att jag och Lars är överens om alla sana tankar. Att ingen av oss vill stressa fram nat, eller tvinga barnen, nu ska ni sova i ert rum hela natten och sen typ lasa in dem. Vi är sa medvetna av vilket "val" vi tog när vi bestämde oss för att skaffa familj, och nu gör vi det bästa av det. Vi kanske inte har sa mycket egentid, men vi kommer att ha sa det räcker och blir över om nagra ar. Det är bara till att vänta pa nästa fas i livet.

Nästa ar fyller jag dessutom 30. Lars har redan berättat vad han vill ge mig i present. En resa. Till New York. Langweekend, torsdag till söndag. New York, i december, en dröm som jag har haft sa länge.
Min första kommentar var ungefär tack för omtanken, men nej tack, jag kan inte lämna barnen. Men nu har jag tänkt om. Jag kan visst lämna barnen hos farmor och farfar de fa dagarna. Utan att det händer nat, och utan att ha daligt samvete för att jag lämnar iväg dem. Jag är säker pa att de kommer att ha urkul. Och tanken pa att fa slappna av, att fa resa bara Annika och Lars. Oslagbart!

Idag började dagen bra, med sovmorgon för hela familjen till halv 9. Kan ju säga att det var inte igar det hände, hihi. Morgonen gick undan snabbt, fixade haret pa pojkarna, Isabella blev rent fascinerad att 3/4 av familjen har samma frisyr som hon har nu, hehe. Sen klickade jag hem tva par nya skor, gava fran Lars. Fejk Uggs, jippie! Hade spanat in ett par för 699kr, och övertalat Lars till tva par, svarta och beiga. Han är skyldig mig 1500 kronor i skopengar efter att han mutat mig. Dock var jag inte helnöjd med hur de sag ut, de var ganska sa laga i skaftet. Kollade runt lite till och hittade de perfekt, och för bara 299 kronor. Sa med i den beställningen blev det ett par rosa (love!) och ett par svarta. En vind/ regnjacka till Alex och tre t-shirtar till honom. Allt betalas av Lars, underbart.

Efter lunch gick jag och Isabella och myste medan Lars och Alex kollade pa film. Eller naja, Isabella sov, och jag myste med henne. När vi var uppe igen fixade jag lite här hemma, sen gick vi ut pa en tva timmars underbar promenad. Dock lite varm, hade en cardigan med mig, men höll pa att dö av svett, sa det fick bli linne och kortbyxor istället. Vart tar hösten vägen?

Barnen somnade jättesnabbt, och nu har jag samlat energi en stund. Ar klar med alla läxor (fatta, läxor, hihi). Det är inte den lilla mängden vi far, men det är helt ok. Det har verkligen börjat lossna för mig nu, och det känns verkligen som att jag lär mig mycket mycket mer tyska pa bara kort tid. Och jag trivs jättebra pa kursen, det är sa skönt att bara vara Annika en stund 2 dagar varje vecka.

Idag har, utan tvekan varit min värsta mamma dag hittills. Manga manga tarar, miljoner telefonsamtal till Lars pa jobbet. Ungefär. Alex har betett sig som jag vet inte vad. Började redan imorse, 7:20. Nu kommer jag inte ens ihag vad det var, men jag tror att det var för att jag fragade om han ville ha nat att dricka när han i själva verket ville ha ett äpple (det var min andra gissning pa listan, men jag hann inte sa langt innan utbrottet var där). Sen har det fortsatt i samma visa, hela dagen. Och för de mest sjuka sakerna. När han inte far sitta pa Isabella. För att han inte far dra henne i öronen. För att jag inte lät honom ta en strömkabel och sätta in i fläkten baktill pa Lars dator. För att jag hindrade honom fran att stoppa in 4 DVD skivor i min CD läsare. And so on. Hela dagen utan paus i princip. Jag har varken sett ett skratt eller ett leende. Det är hemskt. Fruktansvärt. Jag är sa ledsen, utmattad, trött, ja jag vet inte vart jag ska ta vägen!
Det värsta kom i badet. Vi lät honom skvätta och ha sig, sitta med duschen och duscha ner oss, badrummet, Isabella. ALLT för att halla honom nöjd och glad. Sen kom det. Han satte pa vattnet alldeles för mycket sa att han inte lyckades sätta pa duschen. Försökte förklara för honom att han skulle sätta pa mindre vatten. Poff sa det. Han illvralade. Rödlila ton i ansiktet. Dänger duschslangen mot mig (jag hann hoppa undan), sen i väggen, pa badkarskanten, överallt han kan träffa, slänger sig bakat i badkaret och är helt och hallet bindgalen. Jag börjar asböla, av rädsla, av sorg och en hel massa andra känslor som gick genom kroppen. Fick dra ur honom fran badet, halla fast honom sa att han skulle lugna ner sig, Lars kom och tog över och Alex sparkade och fäktade och illvralade fortfarande. Jag har aldrig sett honom pa det sättet. Aldrig nansin. Och hoppas att jag slipper göra det igen. När han äntligen sansade sig kramade Lars honom en lang stund, sen tog jag över och satte mig i sängen och pratade med honom. Vi pussades och kramades och pussades lite till. Ar det jobbigt för mig är det nog minst lika jobbigt för honom.
Nu vill jag bara att detta ska ga över. Jag orkar inte mycket mer. Inte Isabella heller, stackars. Hon kommer ju i kläm hela tiden.

I helgen lämnar vi barnen hos farmor och farfar. Sen har vi nagra tusenlappar i fickan som ska komma hem i form av kläder, skor och dyligt. Vi ska äta lunch ute och hämta ENERGI. Jag ska sla bort alla tankar om att tänk om Isabella är ledsen, tänk om Alex är sur. Farmor och farfar klarar av det. De har ju trots allt klarat av en Lars och tvillingar. Jag behöver vara Annika en stund innan jag blir helt och hallet knäpp.

Har det inte blivit jättemycket bloggande. Naja, för att vara helt ärlig har det inte blivit mycket alls av nat. Orsak: Alex. Jag orkar inte ens förklara eller ga in pa hur han har betett sig, men när kvällarna kommer känner jag mig helt tom, utmattad, orkeslös ja jag kan säga femtioelva andra ord. Jag hoppas hoppas verkligen att detta kommer att ga över snart, för jag orkar inte med honom mera. Raseriutbrotten han far är rent ut sagt sjuka och kommer av helt vansinniga anledningar. Idag till exempel när jag inte lät honom dricka ratt ägg som jag skulle pensla maten med. Ja, ni förstar da hur mina dagar ser ut. Utbrott, skrik, blod svett och tarar ungefär. Nu vill jag bara att det ska ta slut!

Kan ni första att denna unga mannen har barn som är nära 30. Naja, och en som är liiite över 30. George Clooney light säger jag bara. Han är stilig min pappa, hihi!

Idag promenerade vi som vanligt till affären. Naja, inte helt som vanligt, blev en tur till posten ocksa. Pa vägen ut fran affären hände det. Kommande mot mig gar denna mannen, ungefär guds gava till kvinnor. Människan var sa perfekt att det nästan gjorde ont i ögonen att titta pa honom, jag blev nästan generad. Verkligen det gar knappt att beskriva. Svart har, perfekt lagt (Mc Dreamy kan slänga sig i väggen) knallbla ögon, perfekt kropp, perfekta kläder (vit skjorta och ett par snygga byxor) perfekt leende med kritvita tänder (jag vet det, för han log at mig, shit pommes säger jag bara, spaghettiben!). Naglarna var välmanikurerade och fina, antydan till skäggstugg, fast bara som en liten skugga i ansiktet. Jag kan inte sluta tänka pa honom, sa jävla snygg var han.

Därför tänker jag nu logiskt. Först och främst maste han ha varit bög. Ingen karl som är straigh ser ut pa det sättet. Ofta de bryr sig om att manikyrera sina naglar liksom? Förmodligen luktade han svett och bor fortfarande hemma med mamma. Haret var bara en peruk (och en jäkligt snygg sadan!). Och när han öppnar munnen sa vill man bara ga och gömma sig (ni vet Beckham ungefär, urtjusig att titta pa, men när han börjar prata tänker man VA FAN??).

Nej, tacka vet jag min man. Han luktar alltid gott och har ibland langa och skitiga naglar. Fast ibland klipper han dem. Han har fina tänder, kanske inte kritvita, men fina är dem. Hans har är langt ifran perfekt (blir det för langt ser han ungefär ut som en albino neger). Men atminstone är det inte en peruk.
Jag är nöjd med vad jag har här hemma, helt enkelt

(Fast tro mig, även om sa är fallet, hade denna Adonis som jag sag idag bett mig att fly till en öde ö med honom, hade jag sagt ett Självklart ja, lämnat Isabella och Alex mitt pa gatan, sen hanglat upp honom en stund och sen insett att jag angrat mig, gatt tillbaka och hämtar ungarna, gratit en skvätt för att jag lämnade dem den stunden det tog för mig att hangla upp honom, och promenerat hem med ett leende pa läpparna!)

Kärlek, lycka, älska. Ibland räcker orden inte till.

 

 

 

 

 

 

 

I nöd och lust, medgangar och motgangar, genom skratt och tarar är vi en FAMILJ. Oavsett vilka misstag vi kommer att göra genom aren, vilka skratt vi kommer att dela, vilka tarar vi kommer att torka hos varandra, sa ska vi alltid finnas där. Oavsett vilka dumma misstag barnen kommer att göra som tonaringar (och vuxna för den delen) sa kommer jag aldrig att döma dem, eller straffa dem. Vi lär oss av vara misstag, och ibland maste man fa göra nagra stycken. Jag kommer alltid att älska dem, oavsett vem eller vad dem väljer att älska. För vi är en FAMILJ. Tillsammans klarar vi allt.

Ja, jag tror jag lider av det. Sommar är bara inte min arstid. Helt ärligt, jag hatar sommaren. Jag hatar att svettas, att brännas, att ha pa sig minimalt med kläder men ända halvt kollapsa, att inte orka göra nat, att känns tvang varenda jävla dag att man MASTE göra nat, bara för att "sommaren är kort".
Nej, tacka vet jag höst och vinter. Älskade höst! Jag kan känna det i ryggraden nu, kom igen, kom hit! Höstrusk och höst mys, levande ljus, mysiga koftor, att ga runt och smahuttra, att ta langa härliga skogspromenader, lukten av löv som ligger pa marken, ja listan kan göras oändlig. Smycka terasserna i härliga orangea höstfärger, chryssbollar, helt jäkla underbart!

Dessutom planerar vi en kort höstsemester. En väldigt kort, men ack sa underbart och välbehövlig. Nat att se fram emot. Nat som Alex kommer att älska. Nat som gör sa att jag känner lycka ända ner i lilltarna!

 

 

 

 

European official language announced

The European Commission has just announced an agreement whereby English will be the official language of the European Union rather than German, which was the other possibility.

As part of the negotiations, the British Government conceded that English spelling had some room for improvement and has accepted a 5- year phase-in plan that would become known as 'Euro-English'.

In the first year, 's' will replace the soft 'c'. Sertainly, this will make the sivil servants jump with joy. The hard 'c' will be dropped in favour of 'k'. This should klear up konfusion, and keyboards kan have one less letter. There will be growing publik enthusiasm in the sekond year when the troublesome 'ph' will be replaced with 'f'. This will make words like fotograf 20% shorter.

In the 3rd year, publik akseptanse of the new spelling kan be expekted to reach the stage where more komplikated changes are possible.
Governments will enkourage the removal of double letters which have always ben a deterent to akurate speling.
Also, al wil agre that the horibl mes of the silent 'e' in the languag is disgrasful and it should stop.

By the 4th yer people wil be reseptiv to steps such as replasing 'th' with 'z' and 'w' with 'v'.

During ze fifz yer, ze unesesary 'o' kan be dropd from vords kontaining 'ou' and after ziz fifz yer, ve vil hav a reil sensibl riten styl.
Zer vil be no mor trubl or difikultis and evrivun vil find it ezi tu understand ech oza. Ze drem of a united urop vil finali kum tru

Und efter ze fifz yer, ve vil al be speking German like zey vunted in ze forst plas.

If zis mad you smil, pleas pas on to oza pepl.

Ja, det blir inte mycket uppdateringar för tillfället. Ork- nej. Lust- nej. Tid- nej. Tänker hela tiden att jag ska skriva om detta och ditten och datten men det blir aldrig av, som sagt, tid ork och lust existerar inte alls. Ar helt grymt utmattad pa alla sätt och vis. Men snart hoppas jag att allt kommer tillbaka, och man kan, ja bli glad och sitt gamla jag igen.

Idag sag jag nat sa där lagom grisigt. En mamma, med 3 barn alla i ganska ung alder, och en höggravid mage. Inget fel med det, om det inte hade varit för att hon fick runt med en cigarett i handen och kedjerökte. Tycker att det är rent äckligt, och kan man inte sluta röka sa borde man inte bli gravid! Jag vet att det är jobbigt att sluta röka (been there done that) men det tar inte lang tid innan det fysiska behovet är borta och det bara är det psykiska kvar, vanan att göra nat med händerna. Och snälla, kan man inte "offra" det för sitt ofödda barn, ja da borde man ta sig en odentlig jävla funderare! Ja, att se sant, det gör mig sur!

Tack kära söta rara älskade LILLASYSTER!

Alldeles för en stund sen akte Lars till Österrike, kommer hem onsdag kväll. Att man kan sakna nagon sa snabbt och intensivt? Men det kommer att ga bra, förra gangen tänkte jag till och med pa tisdagen att äh va fan vi hade överlevt en dag till. Och det kan ju inte bli värre denna gangen.... Hoppas jag iallafall!

Läser man olika kommentarer pa olika bloggar, youtube och sa vidare sa blir man ibland mörkrädd. Kollar man in GnR Patience till exempel kan man hitta kommentaren "Vad heter sangaren i denna gruppen". Halla JA! Och alldeles precis sag jag en hip hop cover pa Forever young, och nan otroligt korkad människa säger "De total förstörde Youth groups lat".... Ja, behöver jag säga mer än SUCK!

Ibland undrar jag om det är vissa saker som man maste säga, även om man inte menar det. För hur manga ganger har man inte hört, eller läst mammor säga, att den dagen mitt barn föddes var den bästa dagen i mitt liv. Halla? Jag säger, helvete heller. Varken den dagen Alex föddes, eller Isabella föddes, klassas som den bästa dagen i mitt liv. Snarare ligger de ganska langt ner pa listan över sämsta dagen i mitt liv.
Lat mig förklara.
Självklart är det en bra dag som man föder sitt barn. Men snälla, att säga att det är den bästa? Jag har svart att se nat bra i följande saker.
Först och främst har man jävligt ont, i flera timmar. Och det blir ju bara värre och värre. Man har främmande människor som ska köra upp fingrar i musen pa en i tid och otid, och man later dem göra det, utan att ens bry sig. Man fiser och skiter och pissar med öppen dörr pa toaletten, eller om man har "otur" framför sin partner och diverse andra människor. Sen ska man ploppa ut ungen, känns ungefär som att musen far 100 gradig brännskada. (Jag till och med sa till Lars att jag tror att det brinner i musen pa mig). Sen när det är klart sa kommer visst, lycka, när man far se sitt barn, absolut. Men sen ska man ligga och bli hoppsydd om det behövs, atminstone krysta ut moderkakan, vilket kan ta ett tag. Sen har man en mage som ser ut som en deg som jäst ungefär 6 manader för länge och som har rasat ihop, tuttarna känns som att de ska explodera. Sen efterat är man tröttare än nansin i hela sitt liv, man blöder som en stucken gris och far springa runt med en maxi blöja, som halls uppe av tjusiga nättrosor. Det kommer folk och igen kör in en näve i musen pa dig för att kolla att allt är ok, har man otur (som i mitt fall) sa är man pa ett Learning hospital, och har praktikanter, där man blir tillfragad fint, är det ok om den och den ocksa känner efter sa att de lär sig. Och där sitter man, fläker tuttarna för ett gäng "barn" och fläker pa benen för att visa upp och "lära" dem.
Sen kommer dagarna efterat som man är lagom lullig bakom pannbenet, man svettas som en jag vet inte vad (hormoner) man far Baby blues, och ja, allt känns allt annat än lyckligt.
Sa NEJ, den dagen, eller dagarna efter man föder barn kan verkligen inte klassas som den bästa dagen, atminstone inte i mitt liv.

Jag tycker att VARJE dag i mitt liv är den bästa. Och det blir bara bättre och bättre. De enklaste, de lugnaste dagarna är de bästa, när man LEVER, och mar bra. Vardagarna, när allt bara flyter pa, de är dem bästa. För det är det som är LIVET. De gangerna som det händer extra bra saker, är ocksa bra dagar. Men jag hoppas, att jag inte har upplevt den bästa dagen i mitt liv. Eller att jag kommer att göra det. Jag hoppas att mitt liv, bara blir bättre och bättre varje dag!