Igar var vi ju som sagt hos doktorn. Det gick jättebra, Alexander reagerade knappt pa vaccinationen utan gnällde bara till lite smatt när det stack till, sen var han direkt mer intresserad av hundleksaken han lekte med. Men, nu till det elaka, han är 66.6 cm lang. Creepy! Och väger 8170 gram, sa alldeles perfekt lagom!

I eftermiddag ska jag och Alexander till doktorn, jag är skitnervös och vill inte alls! Jag tycker detls det är jobbigt att ga dit ensam (för första gangen!) för att jag är rädd att det ska bli missförstand med sprak. Sen är jag nervös att tänk om nat är fel pa Alex! Inte för att jag tror det, men ända. Och sa ska han fa en spruta ocksa. Nej, vi har inte alls en trevlig eftermiddag att se fram emot. Onska oss lycka till.

Japp, idag kom varan helt nya systemkamera. Nu ska det tas bilder, ska öva öva öva, och har bett Madeleine om en snabbkurs i Photoshop. För hon är verkligen duktig när det kommer till sant, och bade jag och Lars tänkte pa henne direkt att hon far hjälpa oss. Vi är sa stolta över henne och hur duktig hon är!

Det innebär ocksa att det äntligen är dags att göra en hemsida om Alexander, nagot vi sagt länge att vi ska göra, men det har inte blivit av pa grund av kamerabrist. Men nu är det dags, och det ska bli jättekul!

Jag har sa mycket olika tankar i huvudet för tillfället, manga saker som jag vill ha ut, men samtidigt far jag inte ut det. Jag är sa fruktansvärt besviken att jag inte ens kan klä det in i ord. Men mest av allt är jag ledsen, ledsen för Alexander, som är min största prioritet här i livet (delad första plats med Lars, Madde kommer pa 1.5 plats.) Jag tycker det är synd att han inte kan vara lika högt uppe hos andra människor. Tycker det är synd, ja jag tycker manga saker är synd. Detta är sa himla luddigt, vet egentligen inte vad jag vill ha sagt...

Hittade ett brev som jag skrev till x för x antal ar sedan. Kommer inte ihag att jag skrev det, men jag blev tagen när jag läste det, och sa jävla stolt över mig själv. Därför tänkte jag dela med mig.

"Jag vet inte var jag ska börja, för det finns sa mycket jag vill ha sagt. Jag tror inte att du förstar hur jag verkligen mar innerst inne i mitt hjärta och hur daligt jag har matt de senaste dagarna, veckorna. Allt känns sa svart. Jag menar, du ska vara människan som jag ska, kanske, tillbringa en stor del av mitt liv med. Men just nu känner jag inte dig. Du är inte samma människa som du var för nagra veckor sedan. Det känns som att jag inte känner dig, vilket leder till att jag inte kan berätta saker för dig eftersom du är en främling. Det enda du är ute efter är att leva livet, och känna den stora "kicken".  Vad du inte förstar, verkar det som. är att om du fortsätter sa har du inte längre nagot liv att leva. Jag orkar inte vara med nagon som jag oroar mig ska dö i överdos eller liknande när som helst. Du säger att det inte händer dig, men det kan hända vem som helst. Jag pallar inte mer. Jag vill be dig att välja, men jag vet hur du skulle reagera om jag sa nat sant. Du skulle bli sur och börja braka, sa därför ber jag inte om det. Men snart väljer jag istället. Fastän jag älskar dig över att annat, sa finns det vissa saker jag inte kan acceptera, t.ex när du säger eller lovar en sak och sen gör helt tvärt emot. Som ikväll när du lovade att ni skulle ga ner i källaren men sen struntade du helt i det. Du visar ingen respekt. Och sen det som hände med **** nu i helgen. Jag tror inte att du riktigt fattar att det är nagot av det värsta jag varit med om i hela mitt liv! Jag är inte van vid att se sana saker, eller rättare sagt har jag aldrig sett sana saker, och jag hade helst velat slippa det. Jag madde sa daligt av att veta att det skedde här i lägenheten. Och att du kunde tillata det fastän du vet vad jag känner för sana saker. Jag vet inte, men allt känns helt för mycket och jag önskar över allt annat att det bara kunde bli som det var innan.

Jag är ocksa sa jävla trött pa att ljuga för din skull. Jag ljuger för din mamma (o)vänner, läkare, ja hur manga människor som helst fastän jag inte vill, men jag gör det för din skull.

Jag önskar bara att du förstar hur illa du gör mig. Du vet att jag haft migrän i flera dagar, men du vet inte att det beror pa dig. Jag är orolig, ledsen och sur pa dig hela tidenoch du vet nog varför. Jag önskar att jag kunde sluta bry mig sa mycket men det kan jag inte. Tyvärr. Jag begär inte att du ska sluta ha kul, bara att det inte ska halla pa som det gör nu. Det enda din dag gar ut pa är att du letar efter nagot som ska göra dig ordentligt kickad. Det är det enda du tänker pa och gar det inte som du vill blir du irriterad och det gar ut över mig. Tycker du att det är rätt?

Dessutom detta med jonket, eller opium som du säger att det är. Vad du inte vet är att jag fragade en människa idag om vad det va för nagot och han sa att det är HEROIN och inte opium. Nagon ljuder, fragan är vem? Jag menar om det nu är heroin, varför säger du inte sanningen till mig, skäms du eller?J Jag skiter i vad det är, det är ditt liv. Jag vill bara att du ska sluta ljuga. Det är ju inte lönt att du säger att jag ska fraga t.ex ***** eller nagon annan, för du kan ju ha sagt till dem att dem ska säga nat annat. Eller hur? Sätt dig i min situation och tänk efter hur du hade känt dig. Du hade inte matt nat vidare bra, eller hur?"


Sa till alla er bittra jävla människor där ute. Dra at skogen! Jag har haft min skit, jag förtjänar lyckan jag har nu!

Alexander sover, sa jag har faktiskt tid att uppdatera! Fast,  som vanligt vaknar han väl inom sadär 10 sekunder eller sa, bara för att!

Jag behöver lite tips om nan har. I helgen kommer svärmor och svärfar pa mexikansk afton. "Förrätt" blir marguerita och guacamole och nachos. Sen "huvudrätt" fajitas och burritos. Sen kommer problemet... efterrätt?? Ar det nan som har nat tips pa vad man kan servera som passande efterrätt till detta? Jag är inne pa nat chokladigt, men jag är inte alls säker än.

Nej, nu är jag trött pa att skriva hela tiden att jag är ledsen att jag inte uppdaterat pa länge osv osv osv.
Min familj kommer pa första plats, prioritet nummer uno, alltid! Jag har helt enkelt inte tid att sitta och uppdatera bloggen dagligen när jag har en 6 manaders Alexander att ta hand om, ett förhallande att varda och en lägenhet att sköta. Jag uppdaterar när jag har tid och ork, vilket för tillfället inte händer allt för ofta. Men jag är lycklig och jag har det bra. Jag är extremt nöjd med mitt liv för tillfället!

Igar var vi, som nämnt, pa 30 ars fest hos Lars vän, och det var faktiskt riktigt kul. Alexander charmade alla, vi diskuterade hur manga som kommer att poppa inom ett ar nu. Desserterna jag gjorde var en stor succe, fast jag förväntade mig inte annat (när det gäller bakning är det absolut inget fel pa mitt självförtroende!). Cheesecaken var den som försvann först, hade i hallon sa den var härligt rosa. Sen slukades citronpajen snabbt ocksa. Kärleksmumsen och äpplekanel muffinsen gick det lite slöare med, men när folk väl fick upp ögonen sa försvann dem snabbt dem med. Och mitt triumfkort, marängtartan, den var lika perfekt som vanligt!

Idag har varit en helt underbar söndag, vi har bara slappat hela dagen och gjort sana saker som man inte hinner annars. Har ocksa byggt om barnvagnen sa att det är en sittvagn nu, och Alexander älskar det eftersom han nu har jättebra utsikt. Maste säga att jag är sa otroligt nöjd med varan barnvagn!

Pa lördag ska vi pa 30 ars fest hos Lars vän, som även bor nästan granne med oss (han bor bara tvärs over gatan). Som min present till honom erbjöd jag mig att ta hand om alla desserter, vilket givetvis togs emot med öppna armar (gjorde ju det pa nyar med, och det var en succe). Sa nu sitter jag med värsta inköpslistan, 2 kilo socker, 2 kilo mjöl, 22(!) ägg, 1 kilo smör och lite annat smatt och gott. Tänkte igar i affären att jag tar lite redan da. Sa pa packar jag socker mjöl och en massa annat och tänkte inte närmre pa att jag hade korgen pa barnvagnen. Kom fram till kassan och packade upp, sen packade jag ner allt i en pase. Sen när jag skulle lyfta pasen höll jag pa att trilla genom marken, jisses vad den vägde! Och det är verkligen inte det lättaste att släpa upp denna pasen tillsammans med Alexander upp för 2 trappor....

Nu har halva tiden gatt tills Lars kommer hem. Ungefär.
Och denna dagen har än sa länge inte varit en höjdare. Alexander vaknade kl 7 och ville absolut inte somna om och lag och sparkade pa mig och var allmänt högljudd (som om det inte är tillräckligt att han är det hela dagarna igenom redan). Gar upp och sätter igang datorn för att sätta igang lite musik, ja da är hela mitt iTunes bibliotek borta! Och det gar inte att hitta det nanstans, helskumt. Far snacka med Lasse imorgon när han kommer hem... Annars är det väl bara till att göra om det. Vilket inte är helt katastrof, ganska skönt att rensa lite.