Alex har fatt för sig att han ska gömma sig när han gör bus. Det senaste är att han klättrar upp och ställer sig i fönstret. Som tur är har vi järnpersienn pa utsidan, sa han kan absolut inte trilla ut (typiskt schweiziskt tror jag?).
Iallafall sa far han för sig att gömma sig, bakom fönstret när jag kommer in för att se vad han gör. Där star han, BAKOM FÖNSTERRUTAN och drar in magen sa mycket han kan, försöker halla sig för skratt (ni vet, sa att jag inte hittar honom sa lätt, suck) och verkligen trycker upp fönstret sa att hela hans ansikte trycks mot det. Sen star han där och nästan spricker av skratt, och tror att jag inte ser honom. Vet egentligen inte om jag ska skratta eller grata?

Jag trivs jättebra pa tyskakursen. Läraren är jätterar och hur duktig som helst. Alla medstudenter är jättesnälla. Förutom en. Han gar mig pa nerverna. Vill gärna ge hela bakgrundshistorien om honom, men da blir man väl anklagad för att vara rasist eller nat. Och det är jag inte. Men tyvärr har jag enbart dalig erfarenhet av människor fran just detta landet. Nat som har bildats i Schweiz (dessa finns inte i Sverige, atminstone inte som invandrare.) Men kvinnorna tittar ner pa oss "västerlänningar" och männen är hel tokiga. Och jag kan ärligt säga att det gäller ALLA jag har träffat, inga undantag (än sa länge). Barnen är otrevliga och ouppfostrade. Vara "grannar" i andra huset är fran detta landet ocksa, och det är rent otroligt vilket liv det är. Vi alla andra som bor här i omradet hälsar och ler. Dessa här bara glor och blänger (nu har alla äldre som bor här börjar göra samma sak tillbaka, hehe).

Men iallafall, tillbaka till kursen. Han som vi har har bott här i maaaanga ar. Nagra decennier faktiskt. Han kan inte ett ord tyska. Han kan inte säga ett ord tyska. Han förstar, men det är allt. Han vet inte vad grammatik är (trodde det fanns pa alla sprak??). Idag skulle vi räkna. Inte ens det kan han. Pa riktigt. Inte ens pa sitt eget sprak. Han kan de tyska orden för siffror, men han far det inte i rätt ordning. Och förvirrar alla andra. Räknar man ett tva tre fem, ska man da som nästa person säga fyra eller sex? Jag hoppas att han hoppar av snart. Annars kommer jag antingen att traka ihjäl mig, eller fnittra ihjäl mig. Jag och en tjej fran Makedonien kan inte ens titta pa varandra utan att ungefär krevera av skratt sa fort han "försöker" öppna munnen. Vi far verkligen sitta och stirra ner i bänken och undvika varandras blickar. Till och med läraren far vända sig om da och da och fnittra lite hosta till. Sa illa är det!

Ja, det ser bättre ut med den bokstaven som är ett a med en ring över. Men idag räddade Lars livet pa ett lamm. Eller var det ett far? Eller kanske en get? Seriöst, ska man se skillnad pa dem. Alla har hår (päls?, va fan..). Dessutom är jag glad att jag inte ser skillnad pa dem, det visar att jag inte har levt ute pa landet för länge. Ibland blir det för mycket och jag kan fa smärre sammanbrott över att bo ute pa landet, senast häromdagen när vi var tvungna att stanna bilen för att låta några kossor ga över vägen. Jag satt med huvudet mellan benen och hyperventilerade och sa "Jag klarar inte detta mer, jag maste bo i staaan""

Iallafall sa hade denna lilla stackars get/lamm/får fastnat med huvudet i staketet. Eller inte riktigt staket, utan snarare rep staket, sa ganska sa mjuk sak. Jag fick halvt panik och skrek pa Lars att han var ju tvungen att rädda den (tål verkligen inte att se djur fara illa). Och min tanke var att detta staketet brukar vara elektrifiserat (eller hur tusan säger man?). Och da tyckte jag ännu mera synd om get/lamm/fåret, tänk sa ligger den där och får konstanta elchocker i halsen. Sen kom nästa mycket ologiska tanke, hur många elchocker kan Lars ta innan det gör riktigt ont pa honom, och hur mycket tar han som människa innan får/get/ lammet är räddat? För det fanns ju inte en tanke pa att han INTE skulle rädda den, oavsett elchocker eller inte (det är dessutom snart dags att klippa Lars hår, sa det är egentligen inte sa farligt om det skulle stå upp, bara lite, för trimningen lite lättare.)
Iallafall sa lyckades Lars rädda den, och helt utan elchocker. Tror han var lite tacksam över det. Och sen jättestolt, att han räddade livet pa djuret. Det ska han vara!

Alex bestämde sig för att vakna tidigt idag. Typiskt när det är "min" morgon. Hela veckan har han annars sovit bra länge, till 7- halv 8, men nej idag var det dags att ga upp kl 6. Men det gör ingenting, det är mysigt att vara vaken tidigt, bara jag och Alex ibland. Dessutom öser regnet ner ute, och vi har tänd ljus i vardagsrummet. Och efter frukost, eller när Lars och Isabella har bestämt sig för att vakna snarare, beger vi oss till IKEA, weho!

Idag har Alex bokstavligen talat en skruv lös. Japp, Storskiten lyckades svälja en skruv, mitt framför näsan pa mig, högt och ljudligt. Han verkligen visade att han svalde, sen blev han dock lite tarögd och röd i ansiktet, tror inte han räknade med att det skulle göra lite ont. Jag flög pa telefonen nojjig som tusan och fragade Lars om vi var tvugna att aka till akuten? Lars kollade upp det, och det enda är att om den inte är ute inom en vecka sa ska vi aka in för koll. Sa nu ska vi rota bajs i en vecka, kul!
Iallafall sa bestämde jag mig att goggla lite och se om jag hittade lite mer info, men de mesta jag hittade sa samma sak, de kommer ut den normala vägen. Jag lyckades ocksa trilla över det mest korkade, ja jag vet inte vad jag ska kalla det. En mamma som fragade om det var livsfara för henne barn att han hade svalt en tand. Problemet var nämligen att det var en mjölktand och han är mjölkallergiker.... HERREGUD. Kan man verkligen vara sa korkad? Ar det möjligt? Lars höll pa att dö av garv när jag berättade för honom, och sen hade han berättat vidare det pa jobbet och de skrattade lika gott (sprid ryktet om hur smarta vi är i Sverige liksom!). En av hans kollegor hade ifragasatt varför hon inte nojjade pa att det faktiskt växte mjölktänder i munnen pa honom ocksa. Borde han inte ha fatt allergiska utslag även da (hahaha, Lars kollegor är ganska lustiga).

Har det inte blivit jättemycket bloggande. Naja, för att vara helt ärlig har det inte blivit mycket alls av nat. Orsak: Alex. Jag orkar inte ens förklara eller ga in pa hur han har betett sig, men när kvällarna kommer känner jag mig helt tom, utmattad, orkeslös ja jag kan säga femtioelva andra ord. Jag hoppas hoppas verkligen att detta kommer att ga över snart, för jag orkar inte med honom mera. Raseriutbrotten han far är rent ut sagt sjuka och kommer av helt vansinniga anledningar. Idag till exempel när jag inte lät honom dricka ratt ägg som jag skulle pensla maten med. Ja, ni förstar da hur mina dagar ser ut. Utbrott, skrik, blod svett och tarar ungefär. Nu vill jag bara att det ska ta slut!

I mandags började jag skolan, och det gick bra. Naja ibland kände jag mig lite uttrakad, och tva ganger kände jag för att gömma mig under en sten, men överlag var det bra. Fick beröm för bade uttal, och läraren fragade om jag var lite för bra för kursen. Jag har kanske mycket kunskap i ord och sa, men det är ju för att jag ska kunna prata som jag tar kursen. Men det verkar lovande iallafall, mestadelen av tiden. Orsaken till att jag ville gömma mig under en sten var först när det var tva stycken som inte visste vad ett verb är. Seriöst sa trodde jag att verb fanns pa alla sprak? Det var inte att de inte förstod vad det betydde, de visst helt enkelt inte vad det var! Efter manga minuter av försök att föklara ger läraren äta som exempel. En av de som inte visste verkligen hoppade i stolen ungefär "Jag vet jag vet jag vet" och säger hungrig. Da trodde jag att till och med läraren skulle ge upp, hehe.
Andra gangen var när hon fick förklara 1:a person, 2:a person och 3:e person och göra fina streckgubbar och förklara jag, du, han och hon. Seriöst igen, sa trodde jag att det var basic grammatik? Men annars var det som sagt bra, och det ska bli kul att ga dit igen imorgon.

Kan ni första att denna unga mannen har barn som är nära 30. Naja, och en som är liiite över 30. George Clooney light säger jag bara. Han är stilig min pappa, hihi!

I lördags hjälpte Alex mig att baka till kaffekalaset pa söndag. Tror att det möjligen tog längre tid att städa än att baka, men sa kan det ga ibland, hihi.

Mästerbagaren i full gang.

 

 

När Isabella är trött blir hon inte gnällig, hon blir tramsig och fnittrig. Det tillsammans med fotfetischen hon har för tillfället gör henne till en extra söt bebis. För ungefär 1 manad sen upptäckte hon sina fötter, sen lite senare att man kan ha dem i munnen. Problemet är att hon vill att det ska funka som alla andra leksaker, att de stannar där hon vill att de ska stanna, och hon blir fly förbannad när hon stäpper taget om fötterna och de tjoffar iväg fran hennes mun. Hon kan sitta länge och skälla pa dem när det hände. Nu i dagarna dock är det jätteroligt igen, för nu inser hon att hon kan dra av  strumporna ocksa, suck. Tights nästa!

 

 

 

 

Sahär glad är hon mest hela tiden. Behöver jag säga underbara älskade gullunge?

Städa, städa, dammsuga, moppa, lunch, tupplur, kaffe gäster, äta, städa undan, sova. Jippie?

Men ack vilken brist pa tid det är! Hinner knappt göra nat, och självklart ligger bloggen ungefär pa sista prio, hehe. Hoppas alla förstar, men jag ska kämpa för att komma ikapp igen. Händer en massa saker ju! Men nu ska jag sova, suck. Det är mitt liv, äta, sova, städa ta hand om barnen. Kul!

Idag har jag bokat tid till Alex hos tandläkaren. Kände att det kanske var dags för honom att bekanta sig, men ocksa för att Lars har uppmärksammat att han blöder lite fran tandköttet vid tandborstning. Kollar gärna upp sana saker snabbt. Nu har vi san otrolig tur att en tandläkare här i byn är svenska, och hon tar med glädje emot oss som patienter. Var helt underbart när jag fick tillbaka svaret pa intresseanmälan pa svenska, och inte nog med det, det var "adresserat" Hej Annika!. Inget jävla Frau Zimmerli här inte, halleluja!

Alldeles nyss, när vi kom fran badet, la jag Isabella i varan säng, tog Alex och tog pa honom kläder. När jag kom tillbaka till sängen ligger Gullegrisen och sover! Hon sa inte ett knyst, utan somnade bara. Helt galet. Kanske inte för "normala" människor, men efter att ha haft en Alex som alltid haft sina rutiner när det gäller sömn sa är det värsta halleluja ögonblicket att ha en bebis som bara somnar, helt för sig själv!