Varje kväll när vi har vällingmys och Alex mys pa soffan kommer Alex med sitt täcke över huvudet och leker spöke. Det har liksom blivit en rutin för honom att göra sa, supercharmigt. Igar kom han som vanligt, sen satt vi pa soffan när Isabella lunkade iväg till deras rum. En kort stund senare hör vi henne börja grata. När vi kommer till hallen sitter den en liten röd hög där. Da ville Isabella ocksa leka spöke och hade hämtat Alex Cars filt och tagit den över huvudet, och halvvägs gatt in i väggen. Det var sa otroligt gulligt att det inte är sant! Och hon slog sig ju inte farligt heller, den lilla röda högen pa golvet blev glad ganska snabbt i pappas famn!

Helgen som gatt har varit jobbig pa manga sätt och vis. Dels var Lars tvungen att jobba i Tyskland hela lördagen, och dels för andra händelser... Jag och Lars har pratat om det som har hänt mycket och ofta hela helgen, men fortfarande star vi som tva fragetecken med ett stort Varför i pannan. Denna världen vi lever i alltsa...

Nästa helg tar Lars dock ut kompledigt pa fredag, och pa mandag firar vi Nationaldag= ledig dag. Det blir alltsa en extra lang langhelg och det behövs. Pa lördag ska vi grilla med nagra vänner, och pa mandag kommer Lars mamma och Co hit, det kommer att bli sa bra sa! Och nästa vecka kommer mamma och pappa hit. Oooh vad vi längtar! Dock landar de väldigt sent, och jag klurar fram och tillbaka pa hur jag ska göra med Alex. Lata mamma och pappa väcka honom? Lata honom väcka dem morgonen efter? Men nu har jag nästan kommit fram till tredje alternativet, att lata Lars smsa mig när de är här, väcka Alex lite i förväg och sen lata mamma och pappa knacka pa dörren sa Alex kan öppna. Vet inte annars om allt blir lite för mycket för honom annars, för han längtar sa mycket! Igar var vi dessutom hemma hos Lars mamma pa kaffe och jag fragade om de  ville komma pa lunch när mamma och pappa är här. Nej, de hade helt andra planer och tyckte att vi skulle vandra i Alperna, ja idèerna sprutade, hehe. Far nog kolla med mamma och pappa vad dem vill ocksa, hehe!

I eftermiddag ska vi möta upp M och J för fika i stan. Längtar, ska bli sa skönt att prata med nan annan ocksa.

 

Kottarna tycker verkligen det är superkul att hälsa pa getterna och mata dem med lite löv och gräs. Fast Isabella är en liiten fegis när det kommer till det. Och jag är mest glad att det tycker att nat är kul. Annars är det ganska tungt här hemma just nu, väldigt tungt faktiskt... Ibland fattar jag inte just med Alex att han ens en gang vagar bete sig sa som han gör. Han gar över gränsen sa ofta och sa mycket att det ibland känns som att ja, jag vet inte vad jag ska göra.

 

 

Jag hade liksom tänkte visa hur söt Isabella är när hon leker med sin docka, men ja, nej, sa blev det inte, hehe.

Med tanke pa vädret vi har här för tillfället har det inte varit nan möjligthet att ga ut pa morgonen som vi brukar göra och leka och busa pa altanen. Runt 14 hände detta. Nu vet ni varför vi gar ut varje dag... Hehe

Trots vädret sa gick vi till affären, en lagom promenad. Behöver jag säga att det behövdes?

Igar eftermiddag varnade de för att det skulle kunna bli ganska kasst väder över natten. Vi tog det nog inte sa allvarligt som vi borde...

Runt halv 1 inatt kom det. Det var det värsta jag nansin varit med om. Vi sover med sovrumsfönstret öppet, och det var som en invasion. Först hörde vi ett litet muller, sen var det bara nagra fa sekunder sa brakade helvetet lös. Lars fick flyga upp och trycka igen fönstret, sen började vi höra en massa ljud. Shit, altanen! Lars flög vidare, och efter nan stund flög jag ocksa upp ur sängen. Altandörren var öppen, det askade precis ovanför oss, regnet piskade ner och det blaste nat sa otroligt. Ljuden som kom var rent spöklika. Vara hängkrukor var i rak vinkel, stolarna blaste runt och jag sag inte Lars nanstans. Stod och skakade och var sa rädd att han lag medvetslös pa gräsmattan träffad av blixten eller nat. Men snabbt sag jag honom dyka upp runt husknuten med en massa av barnens leksaker i famnen. Aven jag begav mig ut (i nattlinne, hehe), Det var ren kaos ute, grannarnas studsmatta blaste omkring (tog inte lang tid innan dem kom utspringande de med, i morgonrock). Vi fick samla stolar, fa in alla växter under taket, sätta rutschbanan och fixera den (det blaste sa illa att t.o.m den blaste iväg!). Jag hade ren panik, men vi jobbade bra och snabbt tillsammans och kom in totalt dyngsura. När chocken, rädslan och framför allt kylan satte in sa skakade jag in i märgen, och det var bara till att torka haret och byta nattlinne.
Jag hoppas verkligen att vi slipper nat sant igen, men nästa gang de gör minsta lilla varning kan jag lova att jag tar in ALLT direkt.

Roligt nog sov Kottarna som tva sma stockar, de märkte inte att nat hände, hehe.

Jag älskar varan altan. Barnen älskar den med och vi har sett fram emot att tillbringa manga sommartimmar där ute. Det är bara ett problem. Grannpojken, J. I fredags till exempel kom han till altanen, vi hinner inte mer än att komma ut förrän han blir utsläppt. Sen gick han in och satte sig och tittade pa TV hemma hos oss, och lekte lite med barnens leksaker. Själv tömde jag diskmaskin osv, och det tog dryga 20 minuter innan nan kom och "hämtade" honom. Jag har absolut inga problem med att sitta barnvakt sadär, men man kanske hade kunnat kolla om det är ok iallafall? Till saken här att J är precis 2 ar fyllda, hur tusan kan det ta sa lang tid innan de reagerade att han var borta?

Idag när vi gick ut var det samma grej, men denna gangen tog det inte lang stund innan han tog Alex sandkratta och kastade den i ansiktet pa Alex. Alex blev rent chockad och började grata (jag är mest glad att den inte prickade ett öga utan "bara" i pannan!) och instinktivt tog han upp den och skulle kasta tillbaka. Jag tycker verkligen inte att det är ok att kasta saker pa varandra, självförsvar eller inte, sa i all kaos som uppstod sa lyckades Alex drämma den pa Isabella istället och smällde upp ett av hennes sar i ansiktet sa att blodet började rinna. Jag var tvungen att ta barnen in under varsin arm och smälla altandörren, mest för att inte JAG skulle smälla till J! Det värsta är att ingen sag det, för självklart var han ju ute ensam.... Vad gör man liksom? Det är som jag sa till Lars, jag har ingen chans att ga till hans mamma och säga ifran, för han hade kunnat vara bade mördare och valdtäktman och hon hade försvarat honom ända. Men när mina barn inte ens vagar ga ut pa varan altan, för att de far sina egna leksaker slänga pa sig, sa blir jag riktigt förbannad!

Utan tvekan är det jag och Alex som är mest lika varandra, och Lars och Isabella. Bade till sätter och utseendet. Alex är mer, om nat inte funkar, Fan, helvetet funkar inte, och slänger det i golvet, precis som jag. Isabella och Lars är mer Wow, det funkar inte, vad intressant, och börjar pilla och vrida och vända och ha sig. Otroligt intressant är det iallafall att upptäcka sana saker, att ha barn är verkligen ett äventyr, pa gott (och ont, hehe!)

Börjar vi aterhämta oss. Det tog inte manga timmar som vi var hemma innan vi alla blev sjuka. Vi har haft ont i halsen, huvudet, feber, hosta och allmänt rossliga, hela bunten. Att ta hand om tva febriga barn, ensam, när man har feber själv, och dessutom dra ut oss alla tre för att handla mat= mindre kul. Lars har matt daligt han med, MEN haft ungefär den stressigaste veckan pa jobbet förra veckan. Annars hade ju han självklart akt och handlat!

Men nu börjar vi äntligen komma tillbaka till liv igen, det enda som sitter i är rinnande näsor och lite hosta, men salänge vi slipper feber är jag glad!