Det är ju manga som säger att sma barn ser saker som vi inte ser, och har en helt annan syn pa världen än vad vi här. Häromdagen när jag lag ner i sängen sa kommer Alexander och börjar klappa magen, göra aww ljud och pussa och krama den. Vet han att hans syster ligger där inne och bakar? Har dem redan ett band som ingen annan märker eller ser, helt enkelt genom själ och tankar? Jag, som är intresserad av sana saker tycker ju att det hade varit helt underbart om det hade varit pa det sättet. Jag märker ocksa pa Lillan att hon är som mest vild pa kvällarna när vi ska natta Alex. Visst kan det vara för att jag da ligger ner och tar det lugnt och slappnar av som jag känner det mer, men i min känslomässiga hjärna, sa tänker jag hellre att hon saknar att höra bus och skrik fran Storebror och att hon blir nervös när hon inte hör honom.

En av mina fa dagliga bloggar som jag förljer har idag uppdaterat med en bild pa hennes nyfödda lilla son! Herregud säger jag bara, KAN DET BLI MARS NU? Det kryper i hela kroppen pa mig efter längtan, och att fa se Alexander ta hand om lillasyster, och att fa se honom kela bebis. MARS NU MARS NU MARS NU!!!

Jag faller lite för grupptryck och önskemal, och här kommer det...







Idag är det v 20+5, sa lite över halvvägs. Och jag känner redan att det är fullt därinne och att det inte far plats mer, suck!

Nu vill jag kunna säga att jag definitivt kände sparkar igar, jag förstar inte varför jag är sa osäker? Jag är ju sa säker (nästan) pa vad det är jag känner, samtidigt som jag nästan förnekar det för mig själv. Det är ju inte att jag tycker om att ga runt och oroa mig, men ända sa verkar jag göra det helt i onödan. Kan det vara sa helt enkelt att nanstans har min hjärna inte riktigt "accepterat" att jag är gravid?

Varje kväll sa ligger jag och känner pa magen och väntar pa den där första ninja sparken fran lilla Prinsessan. Varje kväll ropar jag pa Lars och fragar om jag ska vara orolig, och varje gang sa paminner han mig om hur irriterad jag kommer att vara om nagra manader när det inte kommer att vara en lugn stund där inne. Varje kväll far det mig att somna med ett leende, men av nan anledning sa är det bortglömt till kvällen efter och samma procedur upprepas.

För övrigt tycker jag att jag far en del konstiga kommentarer om att vara gravid. Manga som fragar om könet säger att Oh du är sa lyckligt lottad, en av varje. Nej, jag anser inte att jag är mer lyckligt lottad än nan annan? Jag hade varit minst lika glad om det hade varit tva pojkar, eller tva flickor, mina barn. Lyckligt lottad känner jag mig dock för att jag har tva friska barn, det gör sa att jag mar bra.
Men självklart ser jag fram emot att fa en liten flicka, en lite prinsessa. Jag tror att nanstan i varje mamma hjärta sa finns det en liten del som vill ha en alldeles egen Barbie, hihi. Och Lars är mest glad att vi stannar pa tva barn, har ju sagt till honom länge att om detta hade varit en pojke sa hade vi om nagra ar gjort ett sista försök pa en flicka. Nu fick vi ju henne tidigare, sa nu "slipper" han det. Det är dock vad han tror, hihi. Vem vet om vi (jag)kanske vill ha en liten sladdis om nagra ar?

Nu är jag glad! Vi är hemma fran doktorn och allt gick bra. Jag har gatt upp knappt 2 kilo sen senast, blodtrycket var pyttelite högz (130/80) men inget som skulle vara nat farligt. Järnvärdet är bra, sa jag slipper än en gang att börja med järntabletter. Jag uttryckte min oro till doktorn, och hon är sa go och sa att jag kan ringa varje dag om jag vill det och komma in pa UL för att lugna ner mig. Hon har själv varit gravid tva ganger, sa hon vet hur det är.
Vi gjorde ett snabbt Ultraljud, och direkt sag hon att det var en vilde därinne. Hon kunde, ocksa till 99.9% se att vilden kommer att heta Isabella, hihih. Hon bad oss dock vänta 4 veckor till nästa gang med att köpa ihjäl oss pa rosa och lila bebiskläder, sa att hon kan ge oss  ett 100% svar om vad det är för kön. Men 99.9% är tillräckligt för mig, och nu ska jag börja kalla Bebis för hon, henne eller Isabella. En liten prinsessa kommer till oss till varen!

Idag är det dags att ga till doktorn, och som nämnt innan sa är jag sjukt galet nervös. Lars har försökt lugna mig sa gott det gar, men det gar inte sa bra. Sen har Alex haft en riktigt riktigt jobbig natt, första gangen pa flera manader (jobbig för mig är att han skriker typ 5 minuter sen somnar han om, jag kanske är lite bortskämd med det där?). Vet inte om det beror pa att jag har sovit daligt och varit nervös, som han har känt, eftersom hans säng star precis brevid mig.

Jag lovar att jag uppdaterar senare och berättar hur det gick. Hall alla tummar tar och allt annat för mig!

Igar diskuterade jag och Lars det faktum att jag är sa mycket mer orolig denna gangen över Bebis än vad jag var när jag var gravid med Alexander. Min teori om det är att nu vet man ju vad det är man far ut fran det. Självklart vet man det första gangen med, men man kan aldrig nansin inbilla sig eller första hur det är att ha barn innan man faktiskt har barn. Sa till Lars, att visst kan man fantisera om hur det är att ha en 1 1/2 aring när man är gravid, men det blir ju inte alls som man tänkt sig ända. Da kände Lars sig tvungen att lägga till, att nej, hade folk vetat hur det är att ha en 1 1/2 aring sa hade ingen nansin skaffat barn, haha. Självklart skojade han dock.

Hoppas att jag blir lite lugnare efter tisdag, sa att jag ka bärja sova ordentligt igen. Har haft huvudvärk varje dag i typ 2 veckor nu, sömnbristen börjar verkligen ge sig tillkänna.

...och vi fick resultatet pa Kromosomtestet vi gjorde förra veckan. Det vill säga, kolla risken för Down syndrom och andra kromosom avvikelser. Toppen, prima och jättebra var nagra av orden doktorn sa! Kändes riktigt skönt att höra, även om det inte känns som att det är sa stor risk att nat skulle vara fel sa kan man ju aldrig veta säkert. Men nu vet vi att Bebis är än sa länge 100% frisk. Självklart kan det fortfarande hända saker i graviditeten eller vid förlossningen, men än sa länge ser allt jättebra ut, sa det är bara till att njuta!

Igar var vi ju som sagt hos doktorn och tittade Bebis! Det var verkligen en överväldigande känsla att titta pa Bebis pa skärmen samtidigt som jag lag och vinkade till Alexander. Tror det var först da som det gick upp för mig att jag snart kommer att ha tva barn! Och för första gangen fick jag inte mindre panikkänsla när jag tänkte pa det.

Allt sag bra ut, hade jättebra blodtryck, gar inte upp vansinnigt mycket i vikt, det var lite minder än jag hade räknat med (+3.5 kg än sa länge.) Jag ska kolla sen papprena fran när jag var gravid med Alexander och se hur "snabbt och mycket" jag gick upp i vikt da. Jag berättade för doktorn om att jag redan har riktigt ont i höfterna, ryggen och ischias, och hon sa att blir det värre sa maste jag börja med sjukgymnastik.
Sen var det dags att titta pa Bebis! Det första man sag tydligt var näsan, och redan da var doktorn jätteglad och sa att det var en perfekt näsa. Uppenbarligen ser man det snabbt pa näsan om det skulle vara nat kromosomfel. Bebis hade 5 fingrar pa varje hand, även det tyder pa att det inte är nat kromosomfel, hade det varit 4 hade det varit ok det med, men 6 sa hade det kunnat vara nat. Hon tyckte att allt sag perfekt ut, men det slutgiltliga resultatet kommer nästa vecka. Magen var ocksa igenväxt och huvet sag jättebra ut. Vi är mer än nöjda!
Passade även pa att fraga om hon kunde se om det är en pojke eller flicka, hihi, och hon kollade i det omradet och visade det för oss, och hon kunde nog ge en gissning pa vad det var redan, men ville inte dela med sig förrän hon ser det helt tydligt. Men efter vad jag kunde se sa vill jag nog säga att det bor en liten Oliver där inne!

Pa fredag är det besök hos doktorn för 2/3 av familjen. Lars ska till sin pa morgonen för att följa upp hur det har gatt med ryggen. Sen pa eftermiddagen ska vi ga till min doktor och göra fosterdiagnostik. Oavsett vad resultatet blir är det ju nat vi far ta ställning till da, men jag tror att bade jag och Lars är ganska överens. Sen sa känns det som att det är väldigt liten risk att det skulle vara nat man far ta ställning till, med Alex fick jag otroligt bra resultat, och jag tror inte att sa mycket har ändrats sen dess. Men man vet ju aldrig.

Idag var vi pa inskrivning hos doktorn! Var lite lagom nervös halva morgonen, men det släppte ganska snabbt direkt när vi steg in hos doktorn. Sköterskan hälsade mig Välkommen, och hon blev helt överlycklig när hon sag att Lars var med, för uppenbarligen hade hon ocksa varit nervös hela morgonen hur det skulle ga med engelskan. Hon verkar riktigt rar. Fick direkt ga till toaletten och kissa, nat som jag har sa svart för att göra (Ursäkta detaljerna) Men inte nog med att man ska kissa pa kommando, sen ska man ocksa lyckas pricka koppjäveln!
Efter det blev det blodprov, blodtryck, som för en gang skulle  var ok, 122/77, pulsen var dock 118, haha. Sen fick jag väga mig, och direkt efter kom doktorn och hämtade in oss. Alskar hur det är här med noll väntetider.

Doktorn verkar jättebra hon med, och det första hon fragade mig, som hon sa var den viktigaste fragan, var hur man uttalar mitt namn ordentligt, hihi. Fick hjälpa henne lite med uttalet. Sen pratade vi igenom lite smatt om vi hade fragor och sa, men det hade vi inte, det är ju inte att detta är nat nytt för oss. Hon kollade efter knölar i brösten och gjorde en snabb undersökning, och allt sag jättebra ut, wee. Sen var det dags för ultraljud, hihi. Hon kollade hur manga bebisar det var (1!!) och kollade hur stor h*n är. Det visade sig att h*n var mycket större än h*n borde för denna tiden, och vips sa blev BF flyttat fran 27 mars till 20 mars, en hel vecka! Det innebär att jag snart gar in i v 10, helt otroligt vad tiden gar snabbt! Bebisen sag ut som en liten Gummibjörn, och man sag tydligt bade armar och ben. Hjärtat slog jättefint.

Om 4 veckor ska vi tillbaka igen, och da ska vi göra NUPP test. Mest för saken skull, tror ju inte att det är nan större risk att nat skulle vara fel, men det är bra att veta ända.

Det kändes riktigt bra att ga till doktorn, och jag älskar hur friskt och hälsosam man känner sig efterat.