Jag inser nu när jag läser olika kommentarer och pratar med olika människor hur gnällig jag maste ha varit pa senaste, haha. De flesta säger äntligen kom hon, men för att vara ärlig var hon ju inte ens sen, utan till och med tva dagar för tidig!

Gardagen var ganska sa omtumlande för att säga sa. Vi hade tid hos sjukhuset kl 8 pa morgonen för vanlig koll. Efter att ha haft ctg sa sag de att Isabellas hjärta reagerade lite för kraftigt pa mina sammandragingar, och de satte in värkstimulerande dropp. Bara det hade ju kunnat sluta i en "spontan" förlossning, och det kändes lite panikartat, jag hade ju inte direkt planerat att det var sa ett vanligt rutinbesök skulle sluta. Lars fick lämna Alex hos sin pappa och sen flyga hem och hämta kläder och allt som behövdes. Jag satt mest och hade panik och kände mig mer eller mindre grat färdig för att jag inte alls visste när jag skulle fa träffa Alex igen, eller om han skulle sova borta för första gangen för den delen heller.

I nära tre timmar hade jag värkstimulerande dropp, och det hände inte mycket mer än att de kunde se att hon inte reagerade "farligt" pa mina värkar. Efter de tre timmarna fick jag vänta en timme innan de gjorde en riktig igangsättning, med hormontablett. De tyckte liksom att det var lika bra att ga "fullt" ut när de redan hade börjat. Med Alex reagerade jag nästan direkt pa tabletten och förväntade mig nat liknande igen, men det hände ungefär ingenting. Jag var rent besviken och ville bara aka hem, och vi satte "deadline" kl 22 att om inte nat hade hänt till dess sa skulle vi aka hem, eller som vi planerade, sova hos Lars pappa med Alex, om utifall nat skulle hända under natten. Runt 20:45 började jag ga enorm frossa och hade riktigt ont, men det visade ingenting pa ctg och alla sa att det var förmodligen bara Isabella som lag och smällde med huvudet i mitt bäcken (tack för den liksom). Smärtan var riktigt jobbig och jag sa hela tiden att jag tror inte att det bara är det, utan det är nog nat annat med, men nej da, ctg visade ingenting fortfarande. Efter ett tag kopplade de till och med bort den för att det nog inte kändes "lönt". Smärtan fortsatte dock, och runt 21:30 började Lars första, och se pa mig att det var nog mer än bara ett huvud som slar i bäckenet, men eftersom jag bara var öppen 3 cm sa tyckte de fortfarande att sa var nog fallet. Runt 22:15 gick jag och kissade och tyckte att jisses vad det var skönt att "trycka till" när jag satt ner och satt och smygkrystade, ingen trodde ju att det var nat som hände ända. Kom in pa rummet stolt som en tupp och berättade för Lars om mitt "bus" och det stog panik malat i hans ansikte och han skvallrade till barnmorskan, som även hon sag lite panikslagen ut. Snabbt som tusan sa hon att hon ville undersöka mig, och vips sa var jag öppen 7 cm (ha!) och da äntligen förstod de att nat var pa g. Kl 22:40 sa Lars att Bella skulle vara ute innan kl 23, men inte ens da trodde jag pa honom, efter att alla sagt att jag inte reagerade pa igangsättningen sa ville jag ju inte ha nagra falska förhoppningar. Dock tog det drygt 5 värkar som jag inte fick krysta och drygt 4 krystvärkar sa var hon ute, 18 mars, 23:00. 4070 gram och 52 centimeter. De hajjade till när de sag vikten och vägde henne igen för att dubbelkolla sa att det verkligen stämde, haha.

Eftersom jag hade bett om ambulant förlossning var jag tillaten att aka hem kl 5 pa morgonen, men det kändes sa tokigt sa jag stannade över natten och Lars akte hem och sov. Kvart över 10 kom Lars och STOLT Storebror Alexander och hämtade hem oss. An sa länge har allt gatt över förväntan med Alexander och jag kunde inte vara stoltare över honom sa som han beter sig. Visst är det en del slag och en del ögonpet, men mesta delen av tiden är han sa duktig! Det är en liten kräkis och Alex är jätteduktig med att säga Blä och sen torka bort det runt munnen pa henne. Han kommer med leksaker och försöker ge henne choklad (haha). Vi är helt enkelt väldigt nöjda och glada just nu!

Har jag matt fruktansvärt. Har inte kunnat ga pa grund av smärtan i bäckenet, har legat i sängen ungefär hela dagen och nästan kräkts av smärta varje gang jag ska ta mig upp för att kissa. Allt detta har gjort Alex till ett ganska sa surt barn, vilket är helt förstaelig. Han har varit jätteelak och sparkats och slängt saker pa mig och skallat mig. Har ringt Lars halva morgonen och smagratit. Om jag trodde att det var jobbigt att vara gravid med Alex sa kan jag nu bara titta tillbaka och skratta. Dagen innan förlossningen med honom tog vi en langrunda pa IKEA. Idag, 4 dagar innan BF kan jag knappt ta mig till toaletten... Mest av allt är jag sa sablans less pa att vara pa daligt humör hela tiden och ga runt som en gnällspik. Det är inte san jag är, och jag förstar att Alex reagerar som han gör, en san mamma är inte kul just nu.
Fast för tillfället mar jag lite bättre, tog en 2 timmars tuppis med Alex, och tog en paracetamol innan dess. Antar att det är en blandning av de bada tva som bör det. Känner fortfarande jobbiga ilningar i ryggen, men bäckenet är hanterbart atminstone. Pa torsdag ska vi till sjukhuset igen och da ska jag ta upp detta med dem och fraga om vi kan boka in "i värsta fall igangsättning". Typ pa BF+6 dagar, alltsa nästa fredag. För har jag en "deadline" pa det sättet, da ska jag nog klara mig igenom nagra dagar till!

Och mest av allt, vill jag bara lyfta upp Alex och krama honom hart igen!

Det är vad det heter som de gjorde igar. Har läst en del om det, men det verkar som att det är langsökt, atminstone i mina tankar. Dock var det en del sidor som hävdade att förlossningen kommer igang inom 48 timmar efter en hinnsvepning, da är det alltsa drygt 24 timmar kvar. Manga andra hävdade att det tar upp till 3 svepningar innan man kan hoppas pa nat. Suck. Varför har jag inte en doktor gynekolog här hemma istället för en doktor fysik. Jag menar, vem behöver fysik ända?

Idag känns det att det har varit en annorlunda dag, bade jag och Alex är jättetrötta. Vi är ju vana vid att springa i pyjamas halva morgonen, att da infinna oss pa ett sjukhus kl 10 imorse har verkligen sabbat varan rhytm.
Men det gick väl bra pa sjukhuset antar jag. Allt var helt enkelt perfekt. Började med CTG och Bella bebis var helt perfekt, sen efter det UL, kollade bade mängden fostervatten, navelsträngen (för näring antar jag?) och en titt pa Belal bebis. Allt var än en gang PERFEKT. Jag menar, kunde det inte ha varit nat liiiiiitet som gjorde sa att de vill ha ut henne IDAG? (Nu later jag lagom otacksam eller hur, haha). Sen sa gjorde de retningen av hinnorna, vi behöver ju inte ga in pa detaljer, det är väl ganska sa uppenbart hur det gick till? Det gjorde inte alls ont eller sa dock, sa till och med till lite extra att ge mig smärta för tusan! Pa torsdag morgon ska vi tillbaka igen för samma procedur antar jag. Naja, savida Bella inte har kommit ut innan dess (hoppas!). Doktorn sa ocksa att de besvären som jag har haft de senaste dagarna ska jag se som nagot mycket bra, att det kommer att ge en lättare förlossning. Just nu är jag lite i tankarna att jag skiter i hur lätt eller "svart" det blir, bara det sätter igang snart!

Ja, jag behöver väl inte förklara rubriken mer. Nu är det dags att "leva" igen och inte bara sitta och fundera över diverse krämpor och smärtor. Dock har jag kommit fram till att det kan vara pa tiden att omdirigera den dagliga shoppingen till Lars, den där en timmes promenaden med barnvagn, bära hem pase, packa upp och sa vidare, ja det börjar bli lite för tungt. Da tar jag hellre ut Alex pa garden och later honom springa av sig ordentligt.
Jag har dock fortfarande "känningar"men i dag känns det bättre eftersom vi förhoppningsvis ska träffa doktorn imorgon. Jag säger förhoppningsvis eftersom hon jobbar pa förlossningen sa vi ska besöka henne pa sjukhuset. Men är det för manga som föder sa skulle hon höra av sig och da far vi omboka tiden. Men jag vill ända prata med henne, se vad hon tror att det är. Och det positiva tänkandet gar faktiskt lättare nu, för det är faktiskt bara 8 dagar kvar till BF!

Igar var det manga som trodde att det var dags att poppa bebis, mest övertygande var Storasyster och Lars. Efter att ha googlat runt lite kom jag fram till att det skulle kunna vara att latensfasen börjat, men det kom minsann ingen bebis inatt. Dock kan denna fasen vara flera dagar, sa det är bara till att hoppas att det faktiskt är pa g nu. I annat fall sa ska vi ju till doktorn pa lördag, da kan hon ju se och berätta mer om hur det ligger till.

Aven om jag madde skit igar (mar inte vidare bra idag heller) sa begav vi oss till Bern, och nu är mitt pass äntligen korrekt! Det enda som ligger pa listan nu är att ordna nya uppehallstillstandet ocksa, men det är ingen stress med det.

Nu ska jag slappa lite pa soffan med Alex, och hoppas att det börjar göra riktigt ont snart!

De senaste dagarna har det kommit en del tarar. Lars är nog mest förvanad, för det är inte ofta som han har sett mig grata, eller ofta som jag bryter ihop pa sana sätt. Det är bara sa jäkla jobbigt just nu att vara gravid! Jag skriver absolut inte detta för att folk ska tycka synd om mig, utan mer för att bli av med det, som en dagbok. Jag avskyr verkligen att ha ont, hela tiden, men samtidigt, det kan jag leva med. Jag har ju faktiskt valt det själv. Men det som är jobbigast är att man har sana enorma begränsningar, det är jag inte van vid. Vill kunna fixa och dona, vill kunna ga ut och busa med Alex, vill kunna sitta ner pa hans rum och busa med honom, vill kunna lyfta upp honom när han kommer hej glad med armarna och vill kramas. Ja, det finns sa manga vill kunna att jag kan sitta här hela morgonen och räkna upp flera.
Jag verkligen längtar efter att Bebis ska komma, NU. Sa att man kan leva normalt igen (naja, sa normalt det kommer att bli den första tiden, hihi). Vill bara bli MIG SJALV IGEN!

Igar natt sov Alex som en liten jag vet inte vad. Eller snarare, han sov knappt alls. Men det var bade jg och Lars beredda pa, det var ju faktiskt fullmane.
Inatt däremot har han sovit som en stock, somnade vid 20 och sov fram till 6:15, och vaknade som en solstrale och gick upp och busade med Lars hela morgonen naja, atminstone tills det var dags för Lars att ga och jobba). Jag däremot sover mindre bra, har vaknat drygt en gang i timmen. Inte för att kissa dock, helt otroligt sa klarar jag en hel natt utan att behöva ga upp och kissa. Däremot far jag otroligt ont i höfterna om jag sover pa samma sida mer än en timme, och i knäna med, sa jag far liksom vända mig med jämna mellanrum. Och hur lätt är det? Ni har ju sett sana räddningsaktioner pa stranden när valar har fastnat. Ja, ungefär ett sant projekt är det för mig, en gang i timmen varje natt. Skillnaden är att jag är inte en hjälparbetare, jag är VALEN för tusan!

För övrigt flyter det pa lite jobbigare än tidigare. Har de senaste dagarna haft en otrolig värk i korsryggen, det värker hela tiden, konstant. Riktigt störigt är det. och helt oberoende pa tunga lyft, eller att jag ansträngt mig för mycket. Det gör bara ont hela tiden. Lars är helt säker pa att jag kommer att poppa denna veckan, men jag har sagt antingen BF+4, eller igangsättning. Tiden kommer att visa vem av oss som har rätt (För en gang skull hoppas jag att Lars ska säga, Vad var det jag sa!)

Igar när Lars kom hem fran jobbet kom han nog inte hem till vad han väntade sig, utan han kom hem till mig, liggandes pa sängen, gratandes. Envis som jag är, sa vill jag ju fortfarande göra vissa saker, sa igar blev det en promenad till affären (tar ca 1 timme fram och tillbaka), bära hem maten (släpandes pa en barnvagn samtidigt) sen hem och plockade iordning och dammsög. Jag har mer eller mindre och i bäcken och ryggen hela tiden, men efter en san dag sa finns det inte ord för smärtan som man känner. Lars blir lite ledsen att jag inte ber honom om hjälp, han dessutom erbjuder sig hela tiden, men JAG VILL SJALV! Dock efter igar sa far jag kanske inse att jag inte kan göra allt själv, och att det inte är fel att be om hjälp, suck. Det värsta just nu är att jag kan knappt ligga ner, eller lägga mig ner för den delen, bara att försöka sätta sig i en bil är nästintill omöjligt, och att ställa sig upp ur badet... AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ! Men jag ska inte gnälla 3 veckor kvar, detta ska vi klara! Dessutom var Lars helt underbar hela kvällen och bäddade ner mig i sängen, värmde vetekudde, lagade mat och tog hand om mig.

Igar kollade vi ocksa igenom beställning till Alex födelsedag. Lars hade en tarta och jag hade en tarta, men efter att Lars läst lite mer om ingredienserna pa "sin" (chokladkräm, chokladkaka, chokladgrädde och chokldglasyr) sa tyckte han att min var lite bättre, haha. Sa det blir en liknande prinsesstarta med marsipan clown dekorationer, sen sa tar vi en Scharzwalder eller liknande till "vuxna". Ytterligare där har vi ett exempel pa min otroliga löjlighet, att jag var tvungen att fraga Lars flera ganger om folk inte kommer att tycka att jag är lat som beställer tarta till kalaset och inte bakar själv. Han papekade väldigt talmodigt, att det finns inte ens en kotte som hade förväntat sig ett kalas dryga 2-3 veckor efter Bella Brbis förlossning. Han kanske har en liten poäng där? Men som jag säger hela tiden, det är inte Alex fel eller val att han ska fa en syster, och inte ska han behöva "lida" för det. Kalas, det ska det bannemig bli!

Idag är det officiellt mindre än en manad kvar tills det är tänkt att Bella bebis ska komma. Eller, 26 dagar om man ser det sa, 3 veckor+ 5 dagar om man vill säga det istället. Helt underbart! Jag och Lars pratade lite om det igar, fragade honom om han känner sig förberedd inför förlossningen. Hans svar var ett rakt av nej, haha. Han tror att han kommer att bli rent chockad och panikslagen när det börjar, stackarn. Jag känner mig 110% redo, nu vet man ju vad man kan förvänta sig, och känner sig saa mycket mera förberedd. För min del far det dock gärna starta lite tidigare, typ om 2 veckor eller sa (vill ju inte att det ska starta för tidigt sa att hon blir räknad som prematur).
Sen är det verkligen dags nu, för idag har det varit sa action där inne att det känns som att huden pa magen ska spricka, en allt annat än skön känsla. En del revben har tagit ordentligt harda smällar, och ja, jag kan ge en massa andra härliga detaljer om hur det är att vara gravid sahär pa slutet. Men det behaller jag nog för mig själv, haha.

... idag gick det jättebra! Min vikt var "Jättebra" och hon var supernöjd med mig, känns alltid skönt att höra. Järnvärdet var lite daligt fortfarande, precis pa gränsen, sa jag har fatt fler järntabletter. Bella Bebis sag bra ut, hon har sjunkit ner lite mer sen sist, men inte fixerad än. Jag visade ocksa upp mina stackars klossar till fötter och Doktorn tyckte jättesynd om mig! Nu är jag beordrad att ligga med dem högt och ha dem i kallt vattenbad varje kväll. Uppenbarligen paverkar ocksa min extrema halfot det ännu mera, eftersom, enligt henne, vattnet inte riktigt har nanstans att ta vägen. Nästa besök kommer att ske veckan innan BF, och da ska vi ses pa sjukhuset, en lördag morgon. Det blir som ett vanligt besök, bara det att hon inte hade tid pa nat annat sätt. Nästa gang ska hon da försöka "reta hinnorna" lite sa att Bella Bebis kanske bestämmer sig för att titta ut lite tidigare, eller atminstone i tid, det tycker vi om!

Nästa vecka kommer att bli en lite sadär meh vecka, eftersom Lars maste iväg torsdag- fredag. Sen igar fick vi reda pa att även vecka efter maste han iväg torsdag- fredag, da han är kallad till Frankrike. Nu är det ju inte sa att jag är orolig att Bella Bebis kommer att poppa under dem dagarna, det skulle väl vara för mycket att önska att hon kommer tva veckor för tidigt. Däremot kommer det att kännas lite lagom tungt att inte ha Lars hemma pa kvällarna och hjälpa till, utan att ha ensamt ansvar för Alex och framförallt vara ensam roare av honom. För det tar pa krafterna. Men vi far helt enkelt planera det lite, just nu gar jag ju fortfarande till affären varje dag, det tar ca 90 minuter nu för tiden fram och tillbaka, och att bära matpase och skjuta pa barnvagn (liten uppförstbacke pa vägen hem), det tar pa krafterna när man är sahär ganska gravid. Sen sa är det fortfarande jag som städar och dammsuger och moppar golvet. Inte för att inte Lars vill göra det, nej da han skäller pa mig varje dag för att jag gör för mycket. Men vad tusan ska jag annars göra? Sitta hemma och rulla tummarna och ligga pa soffan och tycka synd om mig själv för att jag är gravid och har lite värk och smärta da och da? Nej, det är inte san jag är!

Idag är det 34 dagar kvar tills Bella Bebis är beräknad. Helt otroligt. Just nu är jag inne i en mega glad, men tjenare 34 dagar är ju ingenting det kommer att ga jääätttefort positiv fas, men fraga mig igen imorgon eller övermorgon sa är jag väl nanstans vid 32 dagar för helvete kan tiden ga saaaaaaaktaareeee? Men, nu börjar man se ljuset iallafall, och jag börjar verkligen känna att ah, detta klarar jag, 34 dagar, det är bara en piss i Nilen!

Idag vaknade jag och hade riktigt ont i magen, sa pass illa att jag nästan trodde att det var dags snart. Efter att ha legat pa sängen och varit halvt rädd halvt orolig börjar jag bli sur och säger till Lars att tänk om det är nat fel pa Bebisen. Han säger störtsäkert att Nej men det är det inte, och gör mig ännu surare och jag drar till ett Och vad fan vet du om det, är du en doktor eller. Svaret: Ja, faktiskt sa är jag det. Japp, han ägde mig, ordentligt, och jag kunde inte säga ett ord emot det.
Nu sahär efter att tag har vi kommit fram till att det nog inte är dags att poppa riktigt än, utan att Bella Bebis snarare lagt sig i en sa pass jobbig position att hon trycker till pa njurarna eller liknande. För hade det varit dags, sa hade det ju blivit värre och värre, och sa är det inte. Men det börjar verkligen bli riktigt jobbigt nu, och vissa stunder vill jag bara lägga mig ner och skrika JAG ORKAR INTE 5 VECKOR TILL!!! Men det är ju faktiskt bara till att bita ihop och inse, att hur mycket jag än skriker och gapar sa kommer det inte att ga snabbare, och Bella Bebis kommer att komma exakt när hon känner för det (2 veckor för tidigt hade jag dock inte tackat nej till, snälla snälla snälla??).

Lars har jobbat ganska mycket denna veckan sa han siktar pa att komma hem ganska tidigt, jippipe. Jag och Alex har en promenad till posten att göra, längtar faktiskt, för det är sa härligt väder, känns nästan som var.

Annars flyter det pa, snabbt men riktigt jobbigt. Det börjar kännas i hela kroppen att det börjar närma sig och att man ligger inne pa sluttampen nu. Oj vad jag längtar efter de första härliga veckorna av graviditeten, innan allt "skit" kommer. Fram till v 20 är ju illamaende och trötthet i princip det enda jag har känt av. Sen v 25-35 har varit, ja i princip rent fruktansvärda, sa nu hoppas vi snart pa vändning! Foglossningen jag dras med är sa jäkla illa att jag nästan grater ibland av smärta, men dock sa har jag inga känningar i ischias längre, och det är sa jäkla skönt. Mina sma (som inte är sa sma längre) fossingar ser ut som jag vet inte vad, det är inte ens en fotform pa dem längre, utan bara tva klumpar. Till och med Lars skrattar när han ser dem. De far verkligen inte "växa" mera nu, för skösnörena börjar bli för korta för att kunna knyta skorna, snyft. Händerna däremot har klarat sig nästintill perfekt, vigselringen sitter fortfarande där den ska, och jag kan ta av den utan problem (inte för att jag gör det dock, hihi). Halsbränna hade jag i ungefär 2 veckor runt v 30 eller sa, men det gick över snabbt som tusan, tackar säger jag bara, för det är inte alls kul att känna sig som en eldsprutande drake hela tiden.
Det som känns av mest nu är förvärkar och sammandragningar, vissa värre än andra, men dem tar jag tacksamt emot, det visar ju att kroppen är redo! För nu är det faktiskt dags snart!

Nej, nu far det vara nog med gnällandet (fast det är väl tillatet ibland). Istället ska tankarna ga till allt mys som vi kommer att ha, sitta pa soffan med Bella Bebis och Alex och bara mysa, ligga i sängen och mysa, ga ut och ga och lata Alex springa av sig ordentligt medan Bella Bebis sover. Inte ha nan mage i vägen och kunna busa ordentligt med Alex igen. (Allt annat som kommer till ocksa, typ bli väckt pa natten, amning som gör ont de första dagarna, träningsvärk osv, det väljer jag att inte alls tänka pa, hihi).