Isabella igar

 

Isabella idag

 

I första videon har hon inte trillat och slagit sig eller sa- sa hemsk är jag inte att jag later henne ligga pa golvet och skrika! Däremot far hon värsta dramatiska ryck, bara sadär, och lägger sig pa golvet och sparkar och skriker och har sig. Att ha en ettaring hemma är som att aka bergochdalbana ibland, humöret gar upp och ner och fram och tillbaka och hit och dit. Oftast är hon snäll, som pa andra videon, och de tva väldigt jobbiga veckorna som var nästan konstant som video nummer tva är borta sen länge (känns det som iallafall).

Alex beter sig nog som en helt vanlig trearing. Han är trotsig, han slass och han kan vara väldigt elak. A andra sidan är han ocksa väldigt kärleksfull, myser gärna i famnen och pussas och kramas väldigt ofta. Han har fatt värsta hardillen och man maste borsta det fint och ordentligt och alltid pa samma sätt- varje harstra ska ligga nerat. Star det ett enda harstra upp sa far han ett mindre nervsammanbrott. Han testar gränser, men denna gangen räcker det inte bara att säga nej, utan han slutar inte förrän man är där och lyfter bort honom, eller tar bort vad han nu har i handen och sysslar med.

 

Dessa sma dropparna pa tröjan var tillräckligt för att ge Alex ett mindre sammanbrott och han var bara tvungen att ha en ny tröja... Behöver jag säga hur galet mycket kläder han byter varje dag??

Lars är en helt vanlig make. Oftast snäll, men ibland även han en skitstövel (hehe).

 

Och jag är en helt vanlig mamma. Trött som tusan, men lycklig som man bara kan bli.

 

 

Mars 2009

 

Mars 2010

 

Ja, mars hemma hos oss är alldeles speciellt, inte bara firar vi bröllopsdag, utan även Isabellas födelsedag. Att hon är 1 ar om 17 dagar känns helt galet! Sen kommer april, och da är det dags att fira Alex, hans 3 ars dag. Känns Isabellas 1 ars dag galet, sa ska jag inte ens nämna Alex 3 ars dag. Jisses, vart tar tiden vägen?? Eller jo det vet jag ju. Den formas in till underbara minnen och erfarenheter, som vi samlar pa oss, hela familjen. I vatt och torrt, nöd och lust...

Alex är världens mest omtänksamma och kärleksfulla lilla människa. Det är ibland sa jag och Lars sitter och blir sa förvanade. Alltid efter maten tar vi en chokladbit var. Alex är den som delar ut det, och ser ALLTID till att jag och Lars har fatt varsinn innan han tar sin. När vi tittar pa Phineas and Ferb pa kvällen gar han först och hämtar sitt täcke till mig och Isabella, och ser till att vi är täckta överallt (han är väldigt noga med att fötterna ska ha täcke dem med). Sen gar han och hämtar Lars täcke och lägger det pa honom, SEN bestämmer Alex var han ska sitta, när alla andra är nöjda och belatna. Han har full koll pa vilka som är Isabellas favvisleksaker för dagen, och är väldigt noga med att hämta dem till henne, gärna direkt pa morgonen när hon vaknar. Sitter vi och äter och Isabella slänger nat i golvet (hela tiden!) är det Alex som flyger upp och ger tillbaka det till henne. Ja listan kan göras sa lang, vi är sa lyckligt lottade jag och Lars som har en Alexander.

Han saknar ocksa sin pappa idag, en massa. Han ville inte äta middag för att inte pappa var hemma, det var jätejobbigt för honom att bada eftersom det inte var pappa som badade honom. Stackars. Klockan 19:55 satt vi och kollade barnprogram pa Youtube (hehe) när han bara tog mig i handen och sa Mamma, kom, gjorde gäsp ljud och gick till sitt rum. Vi gick in och la oss i sängen och han somnade nästan direkt när han la huvudet pa kudden. Alskade barn, vad har jag gjort för att förtjäna dig? Tack för att du gör mitt liv sa underbart, pa gott och ont (ibland kan du vara en riktig Skitunge).

Älskade kottar- som bara inte gar att fanga pa bild tillsammans!

I början pa aret, nästan precis vid arskiftet fick jag ett brev fran CSN tillsammans med en härlig faktura pa runt 20.000 kronor, med betalningsdag sista januari. Egentligen kom det väl inte som nan överraskning, jag vet ju om att jag har tagit studielan, men sen jag flyttade till Schweiz, har CSN legat ganska langt ner pa min lista över saker att tänka pa. Sagt och gjort, jag ringde upp dem direkt och fragade hur jag ska ga till väga. Tanten som jag pratade med var en riktig surfitta, och hennes svar pa allt löd ungefär inkasso inkasso inkasso. Samtalet slutade med en väldigt frusterad Annika som säger "Men skicka det till inkasso da!". Efter att jag lugnat ner mig nagra minuter ringer jag tillbaka. Far prata med en annan supertrevlig kvinna som säger att jomen visst ska vi ordna detta pa bästa sättet, lovade en avbetalningsplan och allt, med villkoret att jag betalar in 2.000 kronor denna manaden, för att som hon sa "göra dem mer vänligt inställda till mig". Samtidigt beställde jag ansökan om nedsättning pa beloppet som ska vara betalt 2011. Sagt men gjort, efter nagra dagar far jag hem ytterligare ett brev fran CSN, denna gangen med en faktura pa 10.000 kronor. Ringer tillbaka igen, far prata med en annan människa som säger at mig ungefär att ignorera fakturan, att eftersom jag har lämnat in en ansökan om nedsättning sa ligger allt pa is, och inga beslut tas, eller fakturor ska betalas innan vi har lagt upp gällande avbetalningsplan. Jag fragade hur det blev med den, och hon sa ett löfte är ett löfte, sa självklart kommer det att ga igenom.

I förra veckan betalade jag in de 2.000 kronorna, ringde som de sagt till mig 3-4 bankdagar senare, det vill säga i mandags. Da hade pengarna fortfarande inte kommit in, och jag blev nervös. Fragade handläggare nummer 54545 i raden av alla jag pratat med men hon sa att nejda ingen fara, det blir ingen paminnelse pa det bla bla bla, att jag skulle ringa tillbaka fredag- idag da pengarna säkert kommit in.

Sagt men gjort, imorse var jag GLAD och tänkte äntligen slippa skiten! Jo men visst! Kvinnan jag pratade med denna gangen var en riktig surfitta hon med och sa till mig att nej, de 2000 kronorna accepterar dem inte alls, avbetalningsplan gör dem inte det heller, utan endast om man betalar in halva summan av skulden, och bad mig snällt att betala in ytterligare 8000 kronor och sen höra av mig igen! Helt sjukt. Helt jävla sjukt! Jag ringde till Lars och grät och grät och sen lite till. Seriöst börjar jag undra om det är att CSN inte vill att jag ska betala tillbaka? Jag menar, jag har bade bett om ursäkt, sagt att jag tabbade till det när jag bara gjorde adressändring hos Skatteverket, förklarat för dem 100 ganger att det enda jag vill är att fa betala tillbaka. När jag fragade henne ocksa om hur det gick med löftet om avbetalningsplan löd hennes svar att nej det ser hon ingen notis pa, sa det gäller inte. Sa sjukt.

Till slut ringde jag tillbaka igen... Pallar inte mer. Men denna gangen fick jag prata med en underbar handläggare. Och nu har jag min avbetalningsplan, äntligen. Hon bad om ursäkt när jag drog hela historien om hur jag blivit behandlad, hon tyckte att det var helt fel att det ska ga till pa det sättet (jag grät i princip när jag pratade med henne.) Men hur sjukt är det inte att man ska behöva ringa gratandes till CSN och ungefär böna och be om att fa betala tillbaka sin skuld och göra rätt för sig? Jag har ingen förstaelse alls för hur de har betett sig, och att det har tagit 6 veckor av 1-2 samtal i veckan för att jag ska fa möjligheten att fa betala tillbaka? Och ja, den andra fakturan, den pa 10.000 kronor, den var inte frusen den heller utan hade förfallit till betalning! Nu är den ocksa uppklarad, men det är ju kul att se att de vet vad de gör pa det stället.... Mer inkompetenta idioter far man nog leta efter...

Idag fick jag skjuts hem fran tyskkursen. Helt underbart att bara sitta och tjattra i bilen hem med en annan mamma, som dessutom har en son i Isabellas alder. Pa nagra fa minuter hann vi bocka av sömn, fullmane, amning, turism i Schweiz, ja bara för att nämna nagra saker. När jag kommer in i lägenheten möts jag av det mest underbara. En Isabella som ligger och sover, och när jag stod och lyssnade utanför Alex rum hör jag en trött Alex ligga och ha värsta djupa diskussionen med Lars. Tänk att min man har lyckats natta bada barnen, helt ensam! Jag är inte stolt mamma idag, jag är stolt fru! För jag har verkligen den bästa mannen i hela världen, även om han ibland kan göra sina misstag. Jag är sa lyckligt lottad!

Ja, atminstone jag och barnen. Lars har inte packat, men han är vuxen och klarar nog det själv.
Lägenheten är sa ren att jag nästan vill stanna hemma och njuta, vi slängde ut julgranen pa altanen och har plockat ner allt julpynt, jag har putsat fönster och Lars har dammsugat och moppat. Galet vad det gar snabbt och effektivt när man är tva! Och framför allt bäst för barnen att nan alltid kan busa med dem. Naja, kanske inte Isabella, hon kröp hellre efter dammsugaren när Lars dammsög än busade med mig och Alex. Semester är härligt!

Lars tar med sig sin bärbara, sa jag ska försöka uppdatera bloggen med bilder sa ofta jag kan/orkar/hinner.

Pa aterseende!

Lars pension- är även min pension. Skiljer vi oss, far jag hälften av hans pension, och som även i Sverige(?) sa betalar han underhall tills jag gifter om mig eller flyttar utomlands. Om nat händer med Lars far jag ju änkepension. Sa faktiskt sa räknar regeringen det som ett "jobb" att jag gar hemma, sa min pension, är lika bra som alla andras.

Det är inte manga, inte alls manga som gör tvärtom- kom ihag att Schweiz är ett väldigt gammelmodigt land! Mer vanligt är att man jobbar 50% var. Här är samhället "byggt" pa att man i princip ska klara sig pa en lön- jobbar bade mannen och kvinnan, da har man det riktigt bra i kassan.

De flesta kvinnor väljer att jobba när barnen är lite äldre, men det finns även de som börjar tidigt, men da är det inte dagis som gäller, utan oftasr mormor eller farmor. Och man jobbar kanske 20 eller 40%, det är inte manga kvinnor som faktiskt jobbar 100%.

Sen finns det manga nackdelar, eller som jag tycker, helt sjuka tankesätt. Om jag som kvinna är barnlös, och inte vill ha barn och jobbar 100% och vill ta ett banklan sa räknar de bara pa 50% av min inkomst, för de tar helt enkelt för givet att man ska skaffa barn och därmed inte har sa hög inkomst i framtiden. Efter 40 ar däremot är det ok igen(!). Skulle det vara att man inte kan fa barn sa är det "ok" att lämna intyg om det, och da visa att man faktiskt kommer att jobba. Män däremot räknas lanet alltid pa 100% av inkomsten...

Kul att det kommer kommentarer om detta. Som sagt, Sverige och Schweiz ÄR väldigt olika. Och jag har haft, och har fortfarande svart i vissa tankesätt, men samtidigt försöker jag anpassa mig.

För en stund sen ringde Svärföräldrarna och ville veta vad de ska ta med sig pa julafton. Julen firas ju som tidigare nämnt hemma hos oss detta aret. Jag har fixat dekorationer och planerat bordsdukning, vi har handlar hem den mesta maten och ja, vi har allt under kontroll. Svärfar tyckte att det var för mycket för mig, jag har ju fullt upp med barnen? Nej faktiskt, Lars har fullt upp med barnen medan jag fixar. Ibland undrar jag om jag har haft en väldans tur med Lars. Eller ja, det vet jag ju att jag har, men lite extra tur?
Jag kommer ihag när Alex var 3 veckor gammal och vi akte ut pa grillfest i skogen. Alex, lilla plutten satt mest och sov i bilbarnstolen, och jag kom med ett stort lass kakor och kärleksmums. Det var framför allt en annan mamma där med en son pa, ja runt 6 manader som fragade var jag hade köpt kakorna. Köpt sa jag, nej jag har bakat dem själv. Hon tittade pa mig konstigt, sen fragade hon, hur hinner du? Och jag svarade, för mig en självklarhet, att Alex har ju faktiskt en pappa ocksa, inte bara en mamma. Hon ställde inte fler fragor.

För mig är det en självklarhet att bade jag och Lars har lika mycket ansvar för barnen. Förvisso maste ju jag ha lite mer, eftersom han jobbar, men det tar han igen pa helgerna istället, och da är jag inte vidare viktig för nan av dem tre. Det är ocksa Lars som alltid nattar Alex pa kvällarna, och det är alltid Lars som badar barnen. Den tiden pa kvällen är ju sa viktig för dem, att fa mysa, träffas och umgas. Minst lika viktig för mig, att fa vara ensam lite, och fa andas ut. Men barnen är inte en börda, eller ett jobb. Barnen är varat liv.

Här i Schweiz, kommer jag ihag första gangen jag skulle registrera mig, och fragan kom vad jag jobbar med. Lars svarar Hausfrau (= Hemmafru). Jag reagerade direkt och tänkte om han skojar, inte tusan kan man registrera sig som det? Men jo da, här gör man det. Min tysklärare har ocksa lärt oss, att det är helt ok, faktiskt sa är det sa man ska svara, att om nan fragar vad du jobbar med, sa svarar man: Jag jobbar som hemmafru och mamma. Det räknas alltsa in under katergorin jobb. Här är man inte mammaledig. Eller jo, i 12 veckor eller sa. Efter det jobbar man, som hemmafru. Och jag älskar det. Varje dag kommer Lars hem till en städad lägenhet, maten star serverad pa bordet (eller atminstone väldigt nära till att vara klar), och förhoppningsvis, hehe, kommer han hem till tva nöjda och glada barn. Jag ser till sängen är bäddad, att det alltid är rena kläder (tvättdagar tisdag och fredag), ja helt enkelt, jag är ansvarig för hemmet, det är mitt jobb. Och som sagt, jag älskar det. Jag trivs just nu, och jag har allt jag behöver. Det är sa det är här. Vi kvinnor jobbar i hushallet, och männen jobbar ute. När barnen börjar skolan- da är det min tur. Men fram till dess är det sa mitt liv kommer att se ut.
Men jag klagar inte, jobbar man- da far man ocksa betalt. Man "lön" ligger pa dryga 15.000 kronor i manaden. Eller min del av Lars lön om man vill se det sa. För det är enkelt, jag ser till att Lars kan ga till jobbet och göra ett bra jobb- jag har rätt till en del av hans lön.

Jag tycker det är synd att det inte är samma sak i Sverige. Jag har ocksa full förstaelse att det kan vara svart att första hur det funkar här. Aven jag har haft svart för det, länge. Men nu, jag hade inte velat ha det annorlunda. Jag har ett superbra liv. Jag har allt jag behöver och lite till. Jag har tva underbara monsterbarn. Men mest av allt har jag världens bästa man.

Läste precis en sa otroligt korkad kommentar angaende vad som hände i Stockholm igar (hemskt). Kontentan av kommenteran var att människan i fraga inte var förvanad eftersom det är sa "dom" beter sig. Da kan jag inte mer än att fraga, vilka "dom"? 29ariga personer? För jag känner en del sana, och nej, inte en enda av dem skulle nog fa samma idè. Män i största allmänhet? Nog för att vissa karlar kan bete sig jäkligt dumt ibland (dassaringen, behöver jag säga mer??). Eller menar människan muslimer? För jag känner en del sana med, och nej, inte en enda skulle jag anklaga för att vara självmordbombare. Helt sjukt att folk drar alla över samma gräns. Och om vi nu pratar om "dem", lat oss tänka tillbaka. Äter du falafel? Kebab? Tack sa mycket "dom"! Pizza, pasta, potatis? Igen, tack "dom"! Smäller du smällare pa nyar? Tack igen "dom". Ja, listan kan göras laaaaang, pa vad "dom" har ställt till med i Sverige (med dem menar jag inte enbart muslimer, utan alla som inte har svenska förfädrar langt tillbaka i tiden.) OCH, om vi nu ska snacka, ga in här och läs. För VI är fan inte sa jävla mycket bättre heller. Vill du titta snett pa nästa muslimska människan du ser pa gatan, titta först en kristen person i spegeln och se om "VI" är sa jävla mycket bättre?

Det som skrämmer mig lika mycket i världen som självmordsbombare är dessa stackars okunniga sma amöbor som kallar dem för "dom" och som röstar in SvD i riksdagen.

Och ja, jag är trött och irriterad och borde nog inte blogga om detta, men nu är jag iallafall inte fly förbannad längre.

UPDATE: Nu far ju folk ge sig. Läste ytterligare en kommentar som säger ungefär "hoppas att polisen haller koll pa alla araber i Sverige sa att detta inte händer igen." OK??? Sa nu gäller det alltsa inte bara muslimer, utan alla araber i största allmänhet? Men skitbra! Ska vi komma överens samtidigt att alla europèer är som ja, Hitler da eller?

Ja, idag har vi börjat förbereda för kalaset imorgon, och mina prinsesstartemuffins ser saaa lovande ut! Bade jag och Lars pillade (han knadade marsipanen, hiih) och vi är, än sa länge supernöjda! Fast ni far vänta tills imorgon med att se det helt färdiga resultatet, för da ska jag dekorera dem.

Det kommer att bli saa tjusigt!

Idag är inet helt och hallet vanlig dag. Nej, idag fyller jag 29 ar. 1 ar kvar till 30, woho liksom. Men nej, ingen 30ars kris sa langt ögat kan na, jag menar, varför? Jag är gift, och har tva (större delen av tiden) underbara barn.

Jag har haft en helt underbar dag. Började med sovmorgon till kvart i 8 (kan nan berätta för mig egentligen när det började räknas som sovmorgon, hehe). Det var Alex present till mig. Av Isabella fick jag frukost, i lugn och ro som present (guld värt!). Av min fina fina man fick jag en ny väska. Perfekt stor för att fa plast med alla skolböcker och pennor, men lagom lite för att även kunna användas som handväska.
Hela dagen har gatt i lugnt tempo, min present till mig själv har varit att strunta i alla masten och bara ta det lugnt. Naja förutom tvätten idag, att ga runt med smutsiga kläder, där garm in gräns.

Eftermiddagen spenderades med Wilma, och vi gick pa promenad, sen kaffe hemma hos henne. Isabella och Jonas är lite smaförtjusta i varandra, superdupergulligt! Vi kom hem runt 18, och da hade Lars begett sig hem fran jobbet tidigt, och vi kom hem lagom till att middagen var klar (min favvis saklart- enchiladas!).

Resten av kvällen är i njutningens tecken, och jag är supertrött, men galet lycklig. Imorgon är det dags för fikabesök igen, da kommer Mischa hit. Ska verkligen bli jättekul.

Tack ocksa alla mina fina vänner för alla grattis genom telefonsamtal, sms och Facebook. Fy fan vad jag har det bra med sa manga underbara människor runt mig!

Ja, idag har varit en lang dag. Baka och städa, fixa och dona, och sen tyskakurs. Jag kommer ihag hur jobbigt jag tyckte att det var innan kursen hade börjat, hade san angest att lämna barnen hemma "ensamma" (lustigt att man tänker ensamma hemma när faktiskt Lars är hemma med dem. Han är ju trots allt pappa, och minst lika viktig som jag är!). Men nu, nu hade jag inte klarat mig utan det. Det är sa otroligt skönt att fa ga dit, sätta mig, och vara bara JAG. Inte fru eller mamma, utan bara Annika. Idag var ocksa en extra bra lektion, för efterat bytte jag nummer med en annan tjej i min alder- fran USA. Hennes son är 2 manader yngre än Isabella, och vi bestämde att vi absolut maste träffas pa en kaffe eller bara prata av oss. Nog för att jag träffar Wilma 1 gang i veckan, men min tyska är langt ifran tillräcklig för att kunna ha djupare diskussioner. Men med Mischa, där gar det! Och inte nog med det, första hur skönt det är att jag börjar fa vänner. Att jag rotar mig här, ordentligt. Det känns bra. Kommer fortfarande ihag de jobbiga första veckorna, ja manaderna här. Ensamhet, rädslan, angest. Ja, sant som jag aldrig egentligen satt ord pa, men som jag kanske borde?

Visste ni till exempel, att de första veckorna jag bodde här, sa packade jag inte upp mina kläder ur resväskan, utan hade dem perfekt vikta i den. Jag la mina smutskläder i en pase brevid. Allt av den enkla anledningen att jag bara väntade, varje dag pa att Lars skulle bestämma sig för att skicka hem mig. Att han inte ville ha mig. För jag kunde inte första, hur nan som HAN, ville han nan som MIG?
Efter ungefär 2 manader fick Lars nog. Han tog mig till IKEA, köpte en byra till mig (som matchade hans garderob), och köpte en helt ny tvättkorg- varan tvättkorg. Sen akte vi hem, och han gjorde stor grej av att stoppa in alla mina kläder i byran, och slänga vara kläder i tvättkorgen och blanda dem. Far nästan tarar i ögonen än idag över den, ganska enkla, men ända sa betydelsefulla gesten.

Och tänk, nu, snart 4 ar senare är vi HÄR, gifta och har tva underbara barn tillsammans. Vem hade kunnat tro det?

Att jag ocksa kunde ta fina bilder! Tycker att det är sa ofantligt onödigt att ha en dyr kamera med diverse tillbehör, och sen slösa det pa min brist pa talang! Men jag ska kämpa, jag ska ta tid, jag ska lära mig att ta bra bilder jag med! Men fram till dess (räkna med en sisadäär 10-15 ar, hihi) sa far ni nöja er med mina amatörbilder!

Bada barnen är otroligt torra i ansiktet nu när kylan har kommit. Jag brukar använda Nivea väder och vind men har fatt tips fran Wilma att det ska finnas en annan som är ännu bättre. Högst pa inköpslistan idag!

Jag har en känsla i kroppen som jag inte haft pa gud vet hur länge. Jag är u t t r a k a d. Isabella ligger och sover, Alex sitter och tittar pa TV, sa jag har haft en himla massa tid till att ga runt och smaplocka. Nu är det slut, finns inget mer att smaplocka. Bloggkoll markerar 0 nya inlägg. Jag har svarat pa mail som väntat, jag har tagit itu med att lasa upp mitt Wow konto (fraga inte ens varför det är last, hehe). Nu, vad ska jag göra nu liksom? Förvisso hoppas jag att Isabella vaknar ganska snart sa vi kan bege oss till affären, ikväll är det skola, sa vi maste ga lite tidigare än vanligt. Men vilken känsla detta är. Uttrakad. Tycker inte om det alls!

De senaste dagarna har jag varken haft tid ork eller lust att blogga. Sa blir det ibland. Jag känner att humöret ligger nära botten och ja, sa blir det ibland med.
Mest av allt är jag trött i huvudet. Jag är trött pa hur människor behandlar varandra, pa hur vissa tror att de har rätt att hoppa pa folk de inte ens känner. Jag är trött pa hur man sa jäkla ofta blir hängd och skälld av andra mammor. Uppenbarligen i mammavärlden sa ska allt vara skit, och helst ska man inte berätta att man är nöjd med sina barn, eller att man inte tycker att en förlossing är det värsta som finns. Eller som, i manga fall, när jag säger att jag har fött bada mina barn, helt utan smärtlindring, sa far man skit för det och kommentarer som "Gjorde du det för att du ville vara tuff eller". Ehm, ja? Va fan? Eller att man rakar säga till nan annan att försök du, det är inte sa illa, ve och fasa om man rakar säga det. Ar förlossningen en san grej som man ska göra värre, bara för att ha en man som tycker synd om en? För att inte tala om allt (ursäkta) jävla gnäll när man är gravid. Jag tycker personligen inte att det är ok att bete sig som rent ut sagt en jävla bitch, och sen skylla pa att man är gravid. Eller skylla pa "hormoner". Det gar att kontrollera sig, oavsett.
För att inte tala om bebisars och barns sömn. Blir nästintill värsta häxjakten om man rakar säga att man har barn som sover bra. Uppenbarligen är det nat man ska prata tyst om för att inte stöta sig med andra?
Sen kommer vi till detta med dagis. Uppenbarligen sa är man självisk och missgynnar sina barn om man inte har dem pa dagis? Jag säger bara, ta mig i brasan! Det är väl ända allas val huruvida man vill det eller inte? Sen tycker jag inte att det är själviskt, första hur gärna jag hade velat komma ut och jobba och ha mig. Lars räknade häromdagen, att dagiskostnader för Alex och Isabella hade gatt pa cirka 350.000 kronor om aret. Nej, da stannar jag hellre hemma. Och ger upp karriär och lägger min hjärna pa vilning nagra ar. Själviskt- inte det minsta!