För en stund sen ringde Svärföräldrarna och ville veta vad de ska ta med sig pa julafton. Julen firas ju som tidigare nämnt hemma hos oss detta aret. Jag har fixat dekorationer och planerat bordsdukning, vi har handlar hem den mesta maten och ja, vi har allt under kontroll. Svärfar tyckte att det var för mycket för mig, jag har ju fullt upp med barnen? Nej faktiskt, Lars har fullt upp med barnen medan jag fixar. Ibland undrar jag om jag har haft en väldans tur med Lars. Eller ja, det vet jag ju att jag har, men lite extra tur?
Jag kommer ihag när Alex var 3 veckor gammal och vi akte ut pa grillfest i skogen. Alex, lilla plutten satt mest och sov i bilbarnstolen, och jag kom med ett stort lass kakor och kärleksmums. Det var framför allt en annan mamma där med en son pa, ja runt 6 manader som fragade var jag hade köpt kakorna. Köpt sa jag, nej jag har bakat dem själv. Hon tittade pa mig konstigt, sen fragade hon, hur hinner du? Och jag svarade, för mig en självklarhet, att Alex har ju faktiskt en pappa ocksa, inte bara en mamma. Hon ställde inte fler fragor.

För mig är det en självklarhet att bade jag och Lars har lika mycket ansvar för barnen. Förvisso maste ju jag ha lite mer, eftersom han jobbar, men det tar han igen pa helgerna istället, och da är jag inte vidare viktig för nan av dem tre. Det är ocksa Lars som alltid nattar Alex pa kvällarna, och det är alltid Lars som badar barnen. Den tiden pa kvällen är ju sa viktig för dem, att fa mysa, träffas och umgas. Minst lika viktig för mig, att fa vara ensam lite, och fa andas ut. Men barnen är inte en börda, eller ett jobb. Barnen är varat liv.

Här i Schweiz, kommer jag ihag första gangen jag skulle registrera mig, och fragan kom vad jag jobbar med. Lars svarar Hausfrau (= Hemmafru). Jag reagerade direkt och tänkte om han skojar, inte tusan kan man registrera sig som det? Men jo da, här gör man det. Min tysklärare har ocksa lärt oss, att det är helt ok, faktiskt sa är det sa man ska svara, att om nan fragar vad du jobbar med, sa svarar man: Jag jobbar som hemmafru och mamma. Det räknas alltsa in under katergorin jobb. Här är man inte mammaledig. Eller jo, i 12 veckor eller sa. Efter det jobbar man, som hemmafru. Och jag älskar det. Varje dag kommer Lars hem till en städad lägenhet, maten star serverad pa bordet (eller atminstone väldigt nära till att vara klar), och förhoppningsvis, hehe, kommer han hem till tva nöjda och glada barn. Jag ser till sängen är bäddad, att det alltid är rena kläder (tvättdagar tisdag och fredag), ja helt enkelt, jag är ansvarig för hemmet, det är mitt jobb. Och som sagt, jag älskar det. Jag trivs just nu, och jag har allt jag behöver. Det är sa det är här. Vi kvinnor jobbar i hushallet, och männen jobbar ute. När barnen börjar skolan- da är det min tur. Men fram till dess är det sa mitt liv kommer att se ut.
Men jag klagar inte, jobbar man- da far man ocksa betalt. Man "lön" ligger pa dryga 15.000 kronor i manaden. Eller min del av Lars lön om man vill se det sa. För det är enkelt, jag ser till att Lars kan ga till jobbet och göra ett bra jobb- jag har rätt till en del av hans lön.

Jag tycker det är synd att det inte är samma sak i Sverige. Jag har ocksa full förstaelse att det kan vara svart att första hur det funkar här. Aven jag har haft svart för det, länge. Men nu, jag hade inte velat ha det annorlunda. Jag har ett superbra liv. Jag har allt jag behöver och lite till. Jag har tva underbara monsterbarn. Men mest av allt har jag världens bästa man.