Ja, idag har varit en lang dag. Baka och städa, fixa och dona, och sen tyskakurs. Jag kommer ihag hur jobbigt jag tyckte att det var innan kursen hade börjat, hade san angest att lämna barnen hemma "ensamma" (lustigt att man tänker ensamma hemma när faktiskt Lars är hemma med dem. Han är ju trots allt pappa, och minst lika viktig som jag är!). Men nu, nu hade jag inte klarat mig utan det. Det är sa otroligt skönt att fa ga dit, sätta mig, och vara bara JAG. Inte fru eller mamma, utan bara Annika. Idag var ocksa en extra bra lektion, för efterat bytte jag nummer med en annan tjej i min alder- fran USA. Hennes son är 2 manader yngre än Isabella, och vi bestämde att vi absolut maste träffas pa en kaffe eller bara prata av oss. Nog för att jag träffar Wilma 1 gang i veckan, men min tyska är langt ifran tillräcklig för att kunna ha djupare diskussioner. Men med Mischa, där gar det! Och inte nog med det, första hur skönt det är att jag börjar fa vänner. Att jag rotar mig här, ordentligt. Det känns bra. Kommer fortfarande ihag de jobbiga första veckorna, ja manaderna här. Ensamhet, rädslan, angest. Ja, sant som jag aldrig egentligen satt ord pa, men som jag kanske borde?

Visste ni till exempel, att de första veckorna jag bodde här, sa packade jag inte upp mina kläder ur resväskan, utan hade dem perfekt vikta i den. Jag la mina smutskläder i en pase brevid. Allt av den enkla anledningen att jag bara väntade, varje dag pa att Lars skulle bestämma sig för att skicka hem mig. Att han inte ville ha mig. För jag kunde inte första, hur nan som HAN, ville han nan som MIG?
Efter ungefär 2 manader fick Lars nog. Han tog mig till IKEA, köpte en byra till mig (som matchade hans garderob), och köpte en helt ny tvättkorg- varan tvättkorg. Sen akte vi hem, och han gjorde stor grej av att stoppa in alla mina kläder i byran, och slänga vara kläder i tvättkorgen och blanda dem. Far nästan tarar i ögonen än idag över den, ganska enkla, men ända sa betydelsefulla gesten.

Och tänk, nu, snart 4 ar senare är vi HÄR, gifta och har tva underbara barn tillsammans. Vem hade kunnat tro det?