Om cirka 8 timmar är denna dagen över, och jag kan ga och lägga mig. Hade gärna gjort det tidigare, men det är kurs ikväll, och det tänker jag inte missa. Men nej, ingen sömn inatt heller, iallafall ingen bra. Förstar inte vad det är med barnen, Alex är vaken mellan 1-3 sen vaknar Isabella och ligger vaken mellan typ 3-5. Inte att det är ledsna, snarare tvärtom, det är som att de är pigga, suck. Alex ligger och kittlar mig pa ryggen och har sig, och Isabella ligger och sjunger. Kan de inte göra det tyst i forsättningen? Eller kanske lägga dem i samma rum, i samma säng, och lata Alex killa Isabella pa ryggen medan hon sjunger för honom? Samtidigt som jag ligger i ett helt annat rum och SOVER!

Missförsta mig inte nu. Jag klagar inte. Jag förväntade mig inget annat än konstiga nätter och minimalt med sömn de första aren. De där smabarnaren. Jag och Lars pratade om det igar kväll, att man har aldrig haft san koll, eller sana tankar om tid innan som man far när man far barn. Aldrig varit sa medveten. Jag vet exakt hur lang tid det tar att sminka mig, eller exakt hur lang tid det tar att laga mat. Eller för att säga det enkelt, jag vet exakt hur lang tid allt jag gör tar. För tid, det är nat man aldrig far tillbaka.
Samtidigt gar aren sa snabbt. Och vad gör det om Alex kommer in till oss och sover i varat rum varenda natt? So what, om han gör det i 5 ar till. Vad är 5 ar, när jag och Lars har resten av livet pa oss att sova ensamma. Jag är ganska säker pa att Alex inte kommer att komma in till oss när han är 15, även om vi säkert da önskar att han gjorde det ibland. 5 ar är ingenting! Nu hoppas jag ju att han kanske inte kommer in till oss 5 ar till, men som sagt, om det är sa, da far det vara sa.

Det bästa med allt är att jag och Lars är överens om alla sana tankar. Att ingen av oss vill stressa fram nat, eller tvinga barnen, nu ska ni sova i ert rum hela natten och sen typ lasa in dem. Vi är sa medvetna av vilket "val" vi tog när vi bestämde oss för att skaffa familj, och nu gör vi det bästa av det. Vi kanske inte har sa mycket egentid, men vi kommer att ha sa det räcker och blir över om nagra ar. Det är bara till att vänta pa nästa fas i livet.

Nästa ar fyller jag dessutom 30. Lars har redan berättat vad han vill ge mig i present. En resa. Till New York. Langweekend, torsdag till söndag. New York, i december, en dröm som jag har haft sa länge.
Min första kommentar var ungefär tack för omtanken, men nej tack, jag kan inte lämna barnen. Men nu har jag tänkt om. Jag kan visst lämna barnen hos farmor och farfar de fa dagarna. Utan att det händer nat, och utan att ha daligt samvete för att jag lämnar iväg dem. Jag är säker pa att de kommer att ha urkul. Och tanken pa att fa slappna av, att fa resa bara Annika och Lars. Oslagbart!