Ibland undrar jag om det är vissa saker som man maste säga, även om man inte menar det. För hur manga ganger har man inte hört, eller läst mammor säga, att den dagen mitt barn föddes var den bästa dagen i mitt liv. Halla? Jag säger, helvete heller. Varken den dagen Alex föddes, eller Isabella föddes, klassas som den bästa dagen i mitt liv. Snarare ligger de ganska langt ner pa listan över sämsta dagen i mitt liv.
Lat mig förklara.
Självklart är det en bra dag som man föder sitt barn. Men snälla, att säga att det är den bästa? Jag har svart att se nat bra i följande saker.
Först och främst har man jävligt ont, i flera timmar. Och det blir ju bara värre och värre. Man har främmande människor som ska köra upp fingrar i musen pa en i tid och otid, och man later dem göra det, utan att ens bry sig. Man fiser och skiter och pissar med öppen dörr pa toaletten, eller om man har "otur" framför sin partner och diverse andra människor. Sen ska man ploppa ut ungen, känns ungefär som att musen far 100 gradig brännskada. (Jag till och med sa till Lars att jag tror att det brinner i musen pa mig). Sen när det är klart sa kommer visst, lycka, när man far se sitt barn, absolut. Men sen ska man ligga och bli hoppsydd om det behövs, atminstone krysta ut moderkakan, vilket kan ta ett tag. Sen har man en mage som ser ut som en deg som jäst ungefär 6 manader för länge och som har rasat ihop, tuttarna känns som att de ska explodera. Sen efterat är man tröttare än nansin i hela sitt liv, man blöder som en stucken gris och far springa runt med en maxi blöja, som halls uppe av tjusiga nättrosor. Det kommer folk och igen kör in en näve i musen pa dig för att kolla att allt är ok, har man otur (som i mitt fall) sa är man pa ett Learning hospital, och har praktikanter, där man blir tillfragad fint, är det ok om den och den ocksa känner efter sa att de lär sig. Och där sitter man, fläker tuttarna för ett gäng "barn" och fläker pa benen för att visa upp och "lära" dem.
Sen kommer dagarna efterat som man är lagom lullig bakom pannbenet, man svettas som en jag vet inte vad (hormoner) man far Baby blues, och ja, allt känns allt annat än lyckligt.
Sa NEJ, den dagen, eller dagarna efter man föder barn kan verkligen inte klassas som den bästa dagen, atminstone inte i mitt liv.

Jag tycker att VARJE dag i mitt liv är den bästa. Och det blir bara bättre och bättre. De enklaste, de lugnaste dagarna är de bästa, när man LEVER, och mar bra. Vardagarna, när allt bara flyter pa, de är dem bästa. För det är det som är LIVET. De gangerna som det händer extra bra saker, är ocksa bra dagar. Men jag hoppas, att jag inte har upplevt den bästa dagen i mitt liv. Eller att jag kommer att göra det. Jag hoppas att mitt liv, bara blir bättre och bättre varje dag!