Jag och Lars satt och diskuterade imorse att det är ganska kul hur manga vrider pa "sanningen" om hur det är att ha barn. Lars hade teorin om att det är nat man gör som en slags försvarsmekanism, gör hade man varit helt ärlig om hur en förlossning är, och hur det egentligen är att ha barn, sa hade mänskligheten dött ut ganska snabbt.

Missförsta mig nu inte. Att ha barn är det bästa som nansin hänt mig! MEN, det är ocksa samtidigt det värsta som har hänt mig!
Jag kan ofta säga att förlossningen var lätt som en plätt, och eh, det gjorde inte sa ont. Men det beror ju pa vad man jämför med. Självklart gjorde det helvetes jävla skitont mest synd om mig i hela världen! MEN, jag hade ju räknat med att smärtan skulle vara jämförbar med att typ skinnet pa hela kroppen vänder sig ut och i pa samma gang. Jämför man med det, ja, da kan jag ärligt säga, att förlossningen var lätt som en plätt!

Sen är det ju inte ofta man som förälder säger till andra om hur jobbig ens ungjävel är. Nejda, man berättar ju bara om sin lilla änglalika underbarn. För tro mig, jag tror inte att det finns en enda bebis som inte kan bete sig som ett djävulsbarn da och da.

För att inte tala om trötthet, matthet, sömnbrist, kronisk värk i leder axlar och rygg! Personligen har jag aldrig nansin i hela mitt liv varit sa trött som jag har varit hela detta aret. Jag har aldrig haft värre värk i kroppen och leder och känt mig sa enormt utmattad.

Men i slutändan, som Lars sa det sa är det värt det. För det räcker med ett 10 sekunders smile fran lilla Skiten, sa är varenda smärta, värk och trötthet som bortblast!