Det är ungefär vad jag har sagt till Lars i flera dagar nu, detta är inte kul längre! Jag är sa trött pa att konstant pa illa, att ligga i sängen större delen av dagen och knappt kunna röra mig. Att ga upp pa morgonen är fruktansvärt, springer in pa toaletten för att kissa, ut i köket för att ta en tablett för illamaendet, springer tillbaka till sängen helt illamaende och kallsvettig och far ligga ner i 10 minuter och andas. Upp igen, skär en macka, fixa lite O'boy och müsli, spring tillbaka till sängen och hyperventilera lite, vila 20 minuter (och ma ännu mera illa för att jag är sa hungrig). Upp och äta, sakta, tugga noga, undvik att spy. Sen, nämnde jag ju inte det uppenbara, att nanstans mellan attackerna, roa Alexander och ta hand om honom. Och detta är bara morgonen....

Jag kan inte alls komma ihag att jag madde sahär pyton med Alexander, men jag tror att det har sin förklaring.... Stress! Det är stressigt att känna att man inte orkar allt man vill, eller kan göra vad man vill med Alexander. Och jag mar aldrig sa bra som jag mar pa eftermiddagen, när jag är hemma fran affären, Alex är mätt och belaten och jag kan slappna av. För varje gang innan jag gar och handlar har jag halv panik, kommer jag att orka, kommer jag att spy pa vägen, och sa vidare. Och varje gang jag kommer hem är jag helnöjd med mig själv och tänker, Fan vad jag är bra!
Lars har erbjudit mig manga ganger att han kan handla, laga mat och städa. Men jag är sa himla envis, vill göra allt själv. Tror att det är dags att backa tillbaka ett steg och lata  honom kliva fram ett steg. Inte bara för min egen skull, utan för Alexander, och hans blivande syskon.