Alex har, bara de senaste dagarna exploderat i fragor. Och att prata. Hela tiden. Idag i badkaret berättade han att han drömde om att manen var röd, och att det fanns dinosaurier som skulle äta upp honom. Jag började förklara "Big Bang" och att dinosaurierna faktiskt var borta, och att han inte alls behöver oroa sig. Det gjorde underverk, och han slutade genast oroa sig för dinosarna. Lite senare pa kvällen fick Isabella för sig att ta strypgrepp pa Alex. Wtf? Iallafall, sa sa jag att det är livsfarligt och att Alex faktiskt kan dö. Ok, lite överdrivet, men att ta strypgrepp pa varandra är langt ifran ok! Da var jag tvungen att förklara för Alex vad död är. Och saklart blev han ledsen och ville inte alls dö. Och saklart förklarade jag att han absolut inte behöver tänka pa det. (Nanstans i den diskussionen gjorde det sa ont i mitt hjärta när jag tänker pa föräldrar där ute som pa fullaste allvar maste diskutera sana saker med sina barn för att de är sjuka. Fy fan....)
Iallafall, sen när Alex skulle sova sa blev han, som vanligt rädd för spöken. Da fick jag snilleblixten (eller den otroligt daliga idèen...) att förklara för Alex att spöken, det blir man efter att man är död, när man är borta. Tänkte att det kanske skulle hjälpa, efter diskusionen vi hade tidigare pa kvällen. Jo visst. "Mamma... har jag fullt med dinospöken pa mitt rum nu..." Alltsa, Epic mamma failure är det enda som kommer upp i mitt huvud. I fortsättningen haller jag käften!