Jag älskar varan altan. Barnen älskar den med och vi har sett fram emot att tillbringa manga sommartimmar där ute. Det är bara ett problem. Grannpojken, J. I fredags till exempel kom han till altanen, vi hinner inte mer än att komma ut förrän han blir utsläppt. Sen gick han in och satte sig och tittade pa TV hemma hos oss, och lekte lite med barnens leksaker. Själv tömde jag diskmaskin osv, och det tog dryga 20 minuter innan nan kom och "hämtade" honom. Jag har absolut inga problem med att sitta barnvakt sadär, men man kanske hade kunnat kolla om det är ok iallafall? Till saken här att J är precis 2 ar fyllda, hur tusan kan det ta sa lang tid innan de reagerade att han var borta?

Idag när vi gick ut var det samma grej, men denna gangen tog det inte lang stund innan han tog Alex sandkratta och kastade den i ansiktet pa Alex. Alex blev rent chockad och började grata (jag är mest glad att den inte prickade ett öga utan "bara" i pannan!) och instinktivt tog han upp den och skulle kasta tillbaka. Jag tycker verkligen inte att det är ok att kasta saker pa varandra, självförsvar eller inte, sa i all kaos som uppstod sa lyckades Alex drämma den pa Isabella istället och smällde upp ett av hennes sar i ansiktet sa att blodet började rinna. Jag var tvungen att ta barnen in under varsin arm och smälla altandörren, mest för att inte JAG skulle smälla till J! Det värsta är att ingen sag det, för självklart var han ju ute ensam.... Vad gör man liksom? Det är som jag sa till Lars, jag har ingen chans att ga till hans mamma och säga ifran, för han hade kunnat vara bade mördare och valdtäktman och hon hade försvarat honom ända. Men när mina barn inte ens vagar ga ut pa varan altan, för att de far sina egna leksaker slänga pa sig, sa blir jag riktigt förbannad!