Nej, nu är jag trött pa att skriva hela tiden att jag är ledsen att jag inte uppdaterat pa länge osv osv osv.
Min familj kommer pa första plats, prioritet nummer uno, alltid! Jag har helt enkelt inte tid att sitta och uppdatera bloggen dagligen när jag har en 6 manaders Alexander att ta hand om, ett förhallande att varda och en lägenhet att sköta. Jag uppdaterar när jag har tid och ork, vilket för tillfället inte händer allt för ofta. Men jag är lycklig och jag har det bra. Jag är extremt nöjd med mitt liv för tillfället!

Ja, jag vet, uppdateringar. Ska nästan skärpa mig.

Har haft en massa att göra pa senaste, och pa lördag aker vi ju till Sverige, jag och Alexander, sa jag har en massa att göra denna veckan med. Men jag lever och mar bra (hoppas inte det ger bad ju-ju inför att flyga pa lördag att jag sa sa).

En sak som jag har funderat pa länge nu, är alla mammor som sitter och bloggar. Och vad som verkar, mestadels ensamstaende mammor. Jag menar, jag är inte ensamstaende mamma, men jag har ända problem med att uppdatera min blogg ens en gang om dagen. Hur tusan hinner dessa mammor uppdatera flera ganger om dagen, och i manga fall ganska langa inlägg? Jag menar, sa fort jag har en stund över vill jag umgas med Alexander, eller pa kvällarna Lars när han är hemma, inte sitta och blogga och berätta om vad jag har gjort idag. Atminstonde inte flera ganger om dagen!

Nat som ocksa förvanar mig är pa diverse forum och bloggar mammor som klagar pa att "ah det är sa jobbigt att ha barn, jag hinner inte ens borsta haret eller tänderna" Men ja vet, prioritera det da, istället för att sitta vid datan och klaga pa vad du inte hinner göra?

Jag sa ju att jag skulle försöka uppdatera oftare och att jag hittat härliga rutiner som tillater detta. Dock har jag ända inte uppdaterat pa nagra dagar. Varför? Jo, för jag har inte följt rutinerna. Varför? Jo, för vi har haft malare här i tva dagar. Antligen ser varat sovrum normalt ut igen!!!

Fast även om jag är katastof trött sa känns det inte alls toppen att lägga sig innan klockan 9 pa kvällen. Men banankakan är bakad och smakad, riktigt god var den! Receptet hittar du här som för övrigt är en av mina absoluta favorit matbloggar.

Nej, nu har jag ordentligt med geggamoja där hjärnan brukar vara och glömde bort vad jag tänkte skriva. Suck!

Jag vet inte om det är jag som är överkänslig, men detta är nagot av det mest sorgliga jag nansin läst. Jösses vad tararna sprutade!

Igar hade jag mitt veckliga härliga spa bad. Detta innebär att jag har obegränsat med tid i badrummet medan Lasse och Alex har pappa son tid. Och jag kom pa för ett tag sen, att jag har allt i Nivea, och I love it! Nivea ansiktsserie, ansiktmask, duschtval, bodylotion, shampoo och balsam. Helt underbart, det finns ingen bättre kropps/hud/ harvardsserie! Och dessutom har de kontor i Basel, sa jag ska utan tvekan söka jobb där när det blir dags. Snacka om drömjobb!

Jag är bara sa himla glad för tillfället, känns nästan som att allt faktiskt gar sa himla bra. Har en Alexander som är pa riktigt bra humör i princip hela tiden, och han vet hur han ska göra mig glad ocksa. Finns det nat bättre än att vakna pa morgonen av att han ligger och drar mig i haret tills jag vänder mig om och far värsta leendet. Sen finns det en del mindre charmiga saker han gör. Suger en massa pa sina händer innan han drar mig i haret sa jag far tvätta det i princip varje dag för att bli av med allt dreggel. Eller suger och dreglar pa sin hand sen kör in den i min mun. Not so nice!

Men annars leker livet, knappt sa jag vagar skriva det svart pa vitt, för oftast sa brukar det innebära nat bakslag... Men, nan gang kanske jag ocksa kan fa vara bara lycklig?

Idag saknade jag Andreas, för vi at pastasallad till middag.

Jag har pa senaste tiden haft mardrömmar som alla gatt i samma mönster. Att jag är vän med Heath Ledger och att jag bönar honom och ber att han inte ska dö. Och eftersom hans bild är ganska ofta överallt pa olika websidor sa paminns jag om drömmarna hela tiden. Nu tror jag ju inte att det är Heath Ledger det handlar om utan en annan människa som har vissa likheter med honom, och att det är egentligen denna människan som jag bönar och ber att han inte ska lämna mig. Jag undrar, kommer vissa sar aldrig att läkas ordentligt?

Ja, det är jag det. Jag vet om att jag upprepade ganger sagt att jag ska bli bättre pa uppdateringarna, men det är faktiskt inte sa himla lätt när man har en liten Alexander. Har atminstonde lyckats skapa en ganska bra dagsrutin med honom nu, men shopping, promenader, bus och städning. Riktig hemmafru! Ska se om jag lyckas fa in uppdateringar i rutinerna med.

Pa fredag aker min kära syster till Kroatien. Vem ska jag da trakassera pa msn? Och vad är det för fasoner att stanna borta 3 veckor? Suck!

Maste bara dela med mig av min underbara morgon. Vaknar upp med en glad Alex brevid mig, gar upp, tittar ut genom fönstret och vad ser jag? Gratt väder, molnigt och lite spridda skurar. Weeeeeee! Helt underbart väder helt enkelt!

Ville bara säga snabbt att jag inte gatt och kolat eller slutat blogga eller sa, jag har varit hemma i Sverige. Har inte hunnit bli sa manga uppdateringar pa grund av det, men jag lovar att jag ska skärpa mig nu när jag är tillbaka hemma i Schweiz.
Idag är jag dock för trött, sa det far bli nan annan dag.

Jag har kommit fram till att om jag fick en enda önskan just nu att ga i uppfyllelse sa hade det lätt varit att vara den största artisten i hela världen, sta pa den största scenen i hela världen och spela världens mest kända lat som jag har skrivit. För jag har alltid undrat hur det känns, att sta där pa scen och ha hela publiken sjungandes min lat, kunna varenda lilla bokstav i laten jag har skrivit. Shit vilken känsla det maste vara!

Jag vet inte vad det är med mig, men de senaste dagarna har jag drabbats av san fruktansvärt stark hemlängtan. Flera ganger om dagen far jag verkligen stoppa mig själv fran att be Lars boka biljett till mig sa jag kan aka hem i nagra dagar.
Jag antar att Alex har ganska stor del i min hemlängtan, känns väldigt ensamt här pa dagarna när Lars är pa jobbet, och bara tanken pa hur det kommer att vara när han är i armen är.... suck.
A andra sidan sa aker jag ju hem om drygt 6 veckor, sa det är bara till att halla ut. Jag längtar jättemycket, men samtidigt sa blir det dubbelkänslor i kroppen, eftersom samtidigt som jag vill att tiden ska ga snabbt sa jag är hemma snart sa vill jag att det ska ga sakta sa att arme tiden inte inträffar sa fort.

Men bara tanken pa att vara hemma med Alexander och ga ut pa promenad med mamma, träffa Annelie och Ines, träffa alla mina vänner och visa upp Alexander, det gör att jag blir glad. Men tanken pa att vara utan Lars, usch, försöker att inte tänka pa det.

Men seriöst, om det är nan som vill komma hit och hälsa pa, välkomna! Mitten av maj och 3 veckor framat fran det är vilket besök som helst välkommet! Det är dessutom under EM, sa behöver nan nanstans att bo sa är det ledigt här. Desperat sällskapssjuk, jag, nejda!