Idag har vi varit ute och invigt Alex nya cykel och Isabellas trehjuling ordentligt. Dock är det ganska ruggigt ute, men barnen höll sig varma genom att busa runt.
Alex älskar verkligen sin cykel, och jag ser manga drag av mig själv i honom, han är vaghalsig som bara fa! Och ger mig hjärtattack flera ganger, hehe.
Nu var det inte idag som vi bakade utan förra helgen, tror jag iallafall. Men det är sa mycket just nu att jag ligger efter med det mesta. Men det heter väl bättre sent än aldrig?
Idag har Alex och Isabella gatt och hallt handen och klättrat pa varandra mest hela morgonen. Helt ok för min del, jag far en massa gjort helt i lugn och ro, hihi.
Imorgon är det dags. Ryggsäcken är packad, och allt som ska med är inköpt. Jag tror att jag är mer pirrig än Alex, han verkar se fram emot det jättemycket, varje dag hela veckan har vi tittat pa bilder pa hans Fröken, och räknat hur manga kompisar det kommer att vara där (8) och ja, nu far det gärna bli imorgon snart! Det enda problemet är att det börjar den okristna tiden 9. Seriöst sa far jag sätta klocka pa ringning för att vi ska hinna, hehe.
Tills dess bjuder jag pa en del nya bilder pa kottarna, en del bra, de flesta mindre bra, hehe.
Kottarna tycker verkligen det är superkul att hälsa pa getterna och mata dem med lite löv och gräs. Fast Isabella är en liiten fegis när det kommer till det. Och jag är mest glad att det tycker att nat är kul. Annars är det ganska tungt här hemma just nu, väldigt tungt faktiskt... Ibland fattar jag inte just med Alex att han ens en gang vagar bete sig sa som han gör. Han gar över gränsen sa ofta och sa mycket att det ibland känns som att ja, jag vet inte vad jag ska göra.
Utan tvekan är det jag och Alex som är mest lika varandra, och Lars och Isabella. Bade till sätter och utseendet. Alex är mer, om nat inte funkar, Fan, helvetet funkar inte, och slänger det i golvet, precis som jag. Isabella och Lars är mer Wow, det funkar inte, vad intressant, och börjar pilla och vrida och vända och ha sig. Otroligt intressant är det iallafall att upptäcka sana saker, att ha barn är verkligen ett äventyr, pa gott (och ont, hehe!)
Ibland händer sana syskongrejer som gör att man undrar över det där osynliga bandet. Idag när Isabella tog en tupplur satte jag mig vid datorn, Alex brevid. Jag läste lite bloggar medan han satt och pillade pa min telefon. Efter ett tag, helt fran ingenstans (det var ingen musik pa, eller nat ljud alls, bara ljuv tystnad) sa reser sig Alex upp fran stolen, tar tag mig i handen, säger Mamma kom och leder in mig till sovrummet. Och där ligger Isabella, klar vaken, men tyst som en mört. Hur i hela friden kunde han veta att hon var vaken?? Jag menar, hör inte jag ett ljud sa hör ju inte han nat heller, jag är ju trots allt mamma med alla sinnen pa högspänn hela tiden. Snacka om kommunikation pa en helt annan niva, där jag inte finns med...!
Nu är det dags att nanna kudde, det är fullmane, sa jag räknar med fa timmars sömn.
Isabella- inte ens 24 timmar gammal... Storebror är nog hennes hjälte redan da!
