Imorse tog jag kidsen och begav mig till tagstationen och hämtade upp M och J. En dag i Bern väntade. Efter ungefär 10 minuter pa taget (resan tar ungefär 30 minuter) angrade jag mig djupt. Det kan fortfarande förvanad mig att tva skitar, inte mycket större än 1 meter stora, kan vara sa jobbiga! Men sen har tankarna gatt. Ar de verkligen sa jobbiga? Eller är det jag som tycker att det känns jobbigt, för att jag maste säga till dem, och rätta dem hela tiden, inte för att jag tycker att de egentligen gör nat fel, utan för att det är det jag förväntar mig att främlingarna runt mig pa tagget, i affären, pa bussen och sa vidare väntar sig av mig, som mamma? Och att det är min stress över detta som gör att Kottarna blir extra "jobbiga"? Om jag lugnar mig, och gör vad jag, personligen, tycker är rätt, sa ska det nog tusan bli bra det med! Och egentligen, varför ska jag bry mig om vad Snubben brevid mig pa taget tycker om mig och mina barn egentligen? Jag, och mina nära och kära, vi som bryr oss, vet ju om hur underbara de faktiskt är.

Idag ska det bli upp mot 12 grader här, och vi har bokat in oss pa en liten varutflykt. M och J kommer hit, sen tar vi bussen till grannbyn, köper picknick och beger oss till Radjursparken. Detta är precis vad vi behöver här hemma, inte nog med att det varit en rent ut sagt överjävlig vecka med barnen, Isabella bestämde sig dessutom för att vara klarvaken mellan 2 och 4 inatt. Halla liksom? Att komma ut i solen, lata barnen springa av sig, snacka lite skit och lata solen värma upp ansiktet, det är precis vad vi behöver denna fredag förmiddag!

Just nu är det väldigt mycket med barnen, och de kräver sa väldigt mycket fran mig, sa mycket mer än jag kan ge! Jag är helt slut. Att Alex har nagra dagar där han beter sig som *infoga frivilligt ord* gör inte saken bättre. Han retas och slass och har sig. Lyssnar inte pa manga ord man säger till honom, och gör allt som han vet att han inte far. Hoppas verkligen att det är nat som gar över snart! Isabella är som vilken tvaaring som helst... trotsig. Det känns dock som att hon är mycket mindre allt av vad Alex har varit. Eller är det kanske sa att man har lärt sig fran Alex och gör annorlunda i samma situationer. Naja, oavsett vad sa klagar jag inte allafall, hehe.

Igar morse körde jag ett träningspass, eftersom jag inte madde sa bra mandag kväll, när jag egentligen skulle ha gjort det. Lättare sagt än gjort med tva barn som "hjälper" till, hehe. Eftersom Alex tyckte att det var superkul sa satte jag ihop ett program för honom, som han körde efterat. Klippet är ganska lang, sa jag fick korta ner det lite, hehe.

Just nu är det en massa som händer här hemma, men det är skönt, det är sa det ska va. Igar bokade vi semester, och idag fick vi reda pa att det var fullbokat just den tiden. Vi hade först tänkt aka 11-21 juni, men nu fick vi "offra" oss och ta 7-21 juni istället. Alltsa, jag kan ju inte direkt pasta att jag har nat emot att stanna lite längre, fniss. Lars är dock lite orolig över att han ska bli uttrakad (seriöst, karlen har svart för det med semester) och det finns helt enkelt bara en lösning pa det problemet- vi maste köpa en iPad!

Idag har jag känt mig som typ världens mest ensamma människa i hela världen. Vet egentligen inte varför, fick en ganska chock häromdagen när jag insag att jag har bott här i snart 5 ar. Helt galet vad tiden gar fort? Kanske hade jag haft högre förväntningar om hur mitt liv här skulle se ut efter 5 ar, med typ flytande tyska, värsta stora vänskapskretsen, och ja, jag kan nämna en massa andra saker. Nu ser det ju inte riktigt ut pa det sättet, men jag har ocksa insett att jag har svart att ge mig själv en klapp pa axeln ibland, och inse att jag faktiskt är bra.

Vilken vecka vi har haft! Började i mandags när jag tror att jag sa att Isabella fatt en liten släng av feber? Det var inte den lilla slängen om man säger sa, stackarn hade nästan 40 grader, och madde inte alls bra. Hennes feber satt i fram till i fredags, min kom i torsdags, satt i till igar, och Alex fick sin i fredags, som satt i till ungefär igar med. Sjukdom i alla ära, men att vara sjuk själv, och ta hand om tva sjuka barn, där gar nog gränsen?! Stackars Lars har varit en klippa och stressat hem fran jobbet varje dag, akt till affären och handlat, kommit hem och lagat mat, städat, tagit hand om sjuklingar och stressat fram och tillbaka mellan oss tre. Vilken klippa, och vilket jäkla immunförsvar, hehe. Dessutom sa hann inte febern försvinna ordentligt, innan halsonda kom, och det vi dras med nu alla tre är väldigt täppta näsor. Alex näsa är helt förstörd, stackarn, den är sarig, blodig och allmänt skit. Men han är sa duktig när vi gör rent och fixar! Nu hoppas vi pa bättre tider, för sahär sjuka vill vi inte vara igen. Jag och barnen har förvisso sovit igenom det mesta, lagt oss vid 7, vaknat vid 8, varit vakna nan timme, vilat, sen sovit en längre 3-4 timmars tuppis pa eftermiddagen, och sen somnat igen vid 7. Och ända är vi fortfarande trötta? Inget ont som inte har nat gatt med sig dock, jag har gatt ner 2.5 kg pa dessa dagarna...lol. Fast det märks hur onyttigt det är, känner mig allmänt svag och jäklig i kroppen.