Imorse tog jag kidsen och begav mig till tagstationen och hämtade upp M och J. En dag i Bern väntade. Efter ungefär 10 minuter pa taget (resan tar ungefär 30 minuter) angrade jag mig djupt. Det kan fortfarande förvanad mig att tva skitar, inte mycket större än 1 meter stora, kan vara sa jobbiga! Men sen har tankarna gatt. Ar de verkligen sa jobbiga? Eller är det jag som tycker att det känns jobbigt, för att jag maste säga till dem, och rätta dem hela tiden, inte för att jag tycker att de egentligen gör nat fel, utan för att det är det jag förväntar mig att främlingarna runt mig pa tagget, i affären, pa bussen och sa vidare väntar sig av mig, som mamma? Och att det är min stress över detta som gör att Kottarna blir extra "jobbiga"? Om jag lugnar mig, och gör vad jag, personligen, tycker är rätt, sa ska det nog tusan bli bra det med! Och egentligen, varför ska jag bry mig om vad Snubben brevid mig pa taget tycker om mig och mina barn egentligen? Jag, och mina nära och kära, vi som bryr oss, vet ju om hur underbara de faktiskt är.