Idag hände det som inte far hända. Vi satt och at lunch. Pannkakor. Nagot vi äter ganska ofta pa helgerna. Jag och Lars satt och pratade och det tog nagra sekunder innan jag märkte att Isabella var helt tyst. Jag kom att tänka pa det första när jag hörde att hon "kraxade". Min värsta mardröm. Vet inte vad som hände, men hjärnan stängde av sig helt och hallet och det maste ha varit nan autopilot som gick igang. Utan att tänka krokade jag till fingret och drog upp biten som fastnat. Fy fan alltsa. Fy fan. Sätter oss ner efter att vi lugnat oss lite och fortsätter äta. En minut senare händer det fan igen. Jag vet inte vad vi gjort för att förtjäna detta med hur stora är oddsen för att nat sant händer tva ganger pa 5 minuter? Denna gangen var det en riktigt stor bit och jag sag paniken i ögonen pa Isabella när hon inte fick nan luft, och jag kände paniken själv när jag insag att jag maste fa ut det och snabbt (och tänk om jag inte far ut det for genom huvudet). Var noga med att liksom greppa med tva fingrar i svalget pa henne. Maste nanstans ha läst hur man ska göra, för jag kommer ihag sa väl att man inte ska trycka med ett finger i halsen för da fastnar det mer? Greppade iallafall med tva fingrar bakom tungan pa henne samtidigt som jag stod och slog henne i ryggen och till slut kom den stora biten upp tillsammans med en del spya. Isabella hade san panik att hon knappt grät utan bara tittade pa mig nagra sekunder och jag tänkte snabbt där att va fan andas hon inte nu?? Men det stortjutet som kom ut efter nagra sekunder var nog det mest fantastiska ljudet jag nansin hört. Sen gick vi in och la oss i sängen. Sen stortjöt jag med. Hela denna dagen känns helt upp och ner. Alla tänk om tänk om tänk om som far genom huvudet. Förstar knappt hur jag ska kunna lata Isabella äta nansin igen.

Alskade barn. Vad hade jag gjort utan dig?