Jag är sa arg. Sa galet arg att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Har dragit mig för att ens skriva detta inlägget da det faktiskt finns google translate, men jag har natt punkten da jag inte klarar av att halla det inne längre.
Det finns en mamma här i grannskapet. Har nämnt henne manga ganger tidigare pa bloggen, och da inte manga bra ord. Mamman som inte hälsat pa mig. Mamman till barnen som papekar vad Alex och Isabella har pa sig. Ja hela den familjen är speciell. En av de största anledningarna till att vi faktiskt vill (maste) flytta.
Ett tag fick vi väldigt bra kontakt. Drack kaffe tillsammans och sa. Men alltsa jag tror att hon är manodepressiv eller nat? Varannan vecka är vi typ bästa kompisar och varannan vecka kan människan knappt hälsa pa mig. Har sagt till Lars sa manga ganger att nu far det fan räcka? Alltsa, vi snackar om att jag star typ 10 meter ifran henne och vinkar som en galning och hon tittar pa mig precis som att jag faktiskt är en galning och sen ignorerar hon mig?? Nu har det gatt sa pass langt, och det är ocksa därför jag är sa arg, att hon har börjat göra Isabella ledsen. Den yngsta gar nu i KiGa med Isabella. Alex och den äldsta har haft följe till skolan varje dag i hela ettan och varje gang Alex varit en minut sen eller nat har jag fatt ett arg eller spydigt sms. Sa iar gar Alex till skolan med sparkcykel. Ensam. Sa jag slipper dessa jäkla sms. Lat mig tillägga, att hennes dotter är alltid sen, men det verkar vi inte bry oss om.... Naväl, sen blev det prat om att Isabella och den yngsta skulle ga tillsammans, men jag kände direkt att NEJ, tänker fan inte ga igenom det igen, sa jag sa helt enkelt att det passar inte eftersom Isabella är ganska "flexibel" pa morgonen, ibland vill hon ga tidigare, ibland lite senare. Därför kan vi inte bestämma en tid. Daligt ursäkt, men so what? Nu pratar inte människam med mig. Hälsar inte pa mig ens när jag star brevid?? Och, det som gjorde sa att droppen rann överi dag var när Isabella sag att den yngsta kom ut väntade pa henne och mamman marscherade rakt förbi Isabella, sa inte ens god morgon. Alltsa, man beter sig inte sa!!!

 

Ja och en händelse förra veckan. Det tog ett tag innan pusselbitarna föll pa plats (eller snarare att jag läste smset ordentligt....) Isabella kom hem sent en dag. Inte manga minuter, men tillräckligt för att jag skulle bli orolig. Gick ut och da star hon och grater precis vid porten. Barfota. Hon bryter ihop totalt och var jätteledsen. Fragar vad som hänt och far knappt nat svar mer än att hon inte har nagra skor. En halvtimme senare far jag ett sms fran denna mamman om Isabella är ok. Alltsa, vi snackar 30 minuter senare. Först blev jag arg för att mamman skrev att hon hade sett att Isabella var ledsen men hade inte haft tid att vänta pa henne för att hon var tvungen att ga hem och laga mat...... Alltsa, jag hade ALDRIG lämnat ett ledset barn ensam. Naväl, redan där blev jag sa jäkla förbannad, för hon kunde väl isafall ha hört av sig direkt och sagt att Isabella var ledsen, inte vänta 30 minuter??? Sen pa kvällen läste jag smset igen och alla bitarna föll pa plats. ORSAKEN till att Isabella var ledsen var för att hon hade glömt byta skor i KiGa och kommit ut med sina inneskor. Denna mamman hade da papekat det för Isabella (det var den delen jag missade i smset) och sen hade hon inte haft tid att vänta. Isabella hade blivit jätteledsen, tagit av sig skorna och gick hem barfota.... ALLLTSA, det var mamman som gjorde Isabella ledsen och sen hade hon inte "tid att vänta längre" Och vad är det med denna familjen att ALLTID papeka för mina barn vad dem har pa sig? Helt jävla otroligt. Arg, ja sa in i helvete!!!