Ja, det gar verkligen bra nu. Bade skolan och KiGa flyter pa sa mycket bättre än jag nansin hade kunnat hoppas pa. Isabella var helt överlycklig igar när hon äntligen fick ga tillbaka och gick till KiGa med ett stort leende pa läpparna.
Dock fattar jag inte varför jag ända inte kan bara släppa. Slappna av. Far fortfarande hjärtklappningar och känner mig spänd i hela kroppen. Konstant. Precis som att jag bara garo ch väntar pa att nat daligt ska hända? Att jag inte bara kan tillata mig själv, att ibland sa kan faktiskt allt vara bra?

Igarkväll satt jag och Lars och spanade och brainstormade. Vi vill göra om vardagsrummet, och i flera dagar har vi diskuterat och spanat, mätt och haft oss. Inte hittat en enda lösning. Jag har hela tiden kännt att den finns där, lösningen, men den kom bara inte till oss. Förrän igar. Eureka sa det i mitt huvud, och jag förklarade för Lars precis vad vi skulle göra. Hans leende blev större och större ju mer jag förklarade, och da visste jag att nu äntligen har vi det! Kommer bara att kosta max 10.000 kronor allt som allt, och da far vi i princip en helt ny miljö i vardagsrummet. Ah vad jag längtar!