Idag hade vi en sån morgon när man bara vill gå och gömma sig bakom en sten. Allt började när det var dags att ta på kläder och Alex ville att Madde och Andreas skulle gå med honom till skolan. De ligger och sover. Alex är en väldigt envis människa (stackarn har liksom fått alla mina och Lars värsta sidor- dubbelt upp) och han ger inte upp. Jag förklarade flera gånger att vi hinner inte väcka dem men att jag lovar att se till att de hämtar honom efter skolan istället. Inget av det gick hem, och när Alex lägger den sidan till så börjar han reta och provocera Isabella också, så till slut var det två halvt hysteriska barn här hemma. Det gick så långt att jag fick ta ett ordentligt tag i Alex och sägs till honom att lugna ner sig, eller så får jag ringa Frau S och säga att han inte kan komma idag. Jag verkligen avskyr att man ska behöva ta till såna saker, men när Alex blir sån så är det det enda som funkar, för att få honom att förstå. Och ja, det hjälpte, han lugnade ner sig, vi bad om ursäkt och gick iväg.

Det hindrar mig inte från att fortfarande ha ont i magen och känna mig ledsen. Hata hata såna bråk! Dock har Lars påpekat både en och två gånger att Alex är en kopia av honom när det gäller såna saker, och påminner väldigt mycket om Lars som barn. Och att jag gör precis rätt för att lugna ner honom och att man måste vara "hård" i såna lägen. Suck!

I eftermiddag beger vi oss till Solothurn. Näst efter Basel tror jag nog att Solothurn hamnar andra plats på listan över mina favoritställen här! Kan bero på att den påminner om Lund och därmed får mig att känna mig hemma?