Trotsaldern
Imorse vaknade Isabella, som vanligt pa helt underbart humör. Skratt och bus och en massa bla bla bla hördes fran köket när hon fick frukost. Om bara nagra veckor fyller hon 3, vart har tiden tagit vägen? Jag kommer ocksa ihag, att Alex vid denna tiden gatt igenom bade det enda efter det andra när det gäller trots. Visst att Isabella har sina stunder, men langt ifran pa samma sätt som Alex hade sina perioder! Jag sitter ibland och klurar pa om det helt enkelt är skillnad pa pojkar och flickor, att det är som de säger, flickorna är lugnare fran tills tja, tonaren (hua säger jag bara!). Eller det faktum att Isabella är mycket mycket mer verbal än Alex. Jag kan ju bara tänka mig vilken EXTRA frustration Alex maste ha burit inne när han hade sa lite ord att dela med sig av! Isabella kan ju trots allt prata och säga vad det är som inte duger, och sen kan vi jobba med det. Sen är jag fullt säker pa att Alex reagerade lite extra eftersom han var ganska nybliven storebror.
Eller är det kanske helt enkelt, sa enkelt, att jag och Lars har lärt oss av Alex. Att VI reagerar pa saker pa ett annat sätt för att vi har blivit sa vana vid det. Kan ju själv komma ihag nästan paniken man fick när Alex körde värsta raseriutbrott och kastade sig pa golvet och hade sig. Skulle Isabella fa för sig att göra det sa är det nu för tiden snarare, jaja, där kan hon ligga en stund, det gör inget. För en sak som jag är helt säker pa, är att ju mer man daddar och har sig, eller reagerar överhuvudtaget pa ett sant utbrott, det ger bara näring till barnet att fortsätta längre. Struntar man i dem sa gar det över ganska snabbt. Jag menar, hur kul är det egentligen att ligga där ensam pa golvet när ingen bryr sig?
Ikväll beger sig Lars till Österrike. Har av nan anledning haft mardrömmar om det, att han inte hör av sig, att jag inte far tag pa honom osv. Vetetusan vad det är med mina mardrömmar nu för tiden ,har haft mer dessa tva dagar än det senaste aret? Far iallafall passa pa att lägga mig tidigt ikväll, och förhoppningsvis slippa mardrömmar och sova gott (naja, sa gott som jag kan sova när Lars inte är hemma!)
Eller är det kanske helt enkelt, sa enkelt, att jag och Lars har lärt oss av Alex. Att VI reagerar pa saker pa ett annat sätt för att vi har blivit sa vana vid det. Kan ju själv komma ihag nästan paniken man fick när Alex körde värsta raseriutbrott och kastade sig pa golvet och hade sig. Skulle Isabella fa för sig att göra det sa är det nu för tiden snarare, jaja, där kan hon ligga en stund, det gör inget. För en sak som jag är helt säker pa, är att ju mer man daddar och har sig, eller reagerar överhuvudtaget pa ett sant utbrott, det ger bara näring till barnet att fortsätta längre. Struntar man i dem sa gar det över ganska snabbt. Jag menar, hur kul är det egentligen att ligga där ensam pa golvet när ingen bryr sig?
Ikväll beger sig Lars till Österrike. Har av nan anledning haft mardrömmar om det, att han inte hör av sig, att jag inte far tag pa honom osv. Vetetusan vad det är med mina mardrömmar nu för tiden ,har haft mer dessa tva dagar än det senaste aret? Far iallafall passa pa att lägga mig tidigt ikväll, och förhoppningsvis slippa mardrömmar och sova gott (naja, sa gott som jag kan sova när Lars inte är hemma!)
Kommentarer
Liselotte
Det känns som att det kan vara en kombination av allt det du skriver? Sen är vissa barn "trotsigare" än andra bara ;-)
Trackback