Sant gör mig ledsen
Nu vet jag inte vad eller hur jag ska ga vidare. Ringde till Lars och han blev förbannad han med. Jag funderar pa om jag ska prata med Alex lärare, bara för att göra henne uppmärksam pa "problemet" och se till att det inte blir ett större problem i framtiden. Vad tycker ni? Vad ska man göra egentligen?
Usch, Annika, detta gör mig så ledsen..
Det är ju det eviga problemet och den stora rädlsan man har som förälder.
Vad gör man? Jag önskar jag hde svaret på det..
Jag tror, eller det jag hade gjort, är att fråga lite lätt varje dag hur han har det, vem han lekt med osv (precis som du redan gör). Han ser det säkert inte som du. Vi är vuxna och färgade av erfarenhet.
Det bör inte behandlas som ett problen förrän Alex har ett problem med det. I deras värld är det en lek.
Trots mammans problem så är flickan ett barn. De tänker inte på samma sätt. ÄN!
Vårt ansvar ligger i att göra barnen trygga i sig själva så de klarar av att stå emot detta om/när det händer. Barn retas. Det är deras sätt att förbereda sig för framtiden och besvikelser i livet. Men ingen vet om Alex och flickan faktiskt är kompisar!
Du tog en scen och kopplade ihop den med hennes mamma.
Jag förstår dig. Jag hade nog gråtit där du stod.
Det jag tycker du ska göra är att uppmärksamma lärarna. Fråga dem samtidigt vem Alex leker med och höj upp det förhållandet istället. Uppmuntra honom.
De bör ju prata on sånt här i KG. Sånt här har det pratats om på dagis sen Vile var två! Trots det så förkommer det i skolan sen.
Lär honom vända ryggen åt sånt om det händer. Mobbning förekommer sällan i så låg ålder.
Det gör ont. Man vill skydda.
Nu när Vile kommer senare (pga mammaledigheten) så har barnen redan börjar leka. Det gör ont att höra dem säga att han inte får va med. Men pedagogerna plockar upp honom, bekräftar honom. De frågar vad han vill leka med och är det fortfarande med samma barn så pratar de med barnen.
Det verkar vara det bästa. Kommunikation... Barnen är ju bästa kompisar. De har bara redan startat sin lek och då blir det "fel" när någon ny kommer in.
Men man blir ledsen när ens barn blir sviket..
Avvakta och se. En gång är ingen gång.
Kram till er alla!!
Många kloka ord från föregående talare. Vet inte alls hur jag hade reagerat, mer än blivit ledsen.
Något som jag gör är att prata med de andra barnen. Inte på ett argt sätt, utan jag frågar varför de gör som de gör, är det för att de är arga eller nåt annat? Ochnär man pratat om det en stund är det ok att vara hård och säga att ett sånt beteende inte är acceptabelt, och att förklara konsekvenserna av ett sånt beteende. De flesta barnen pratar aldrig om sina känslor när de gjort nåt fel... de får oftast bara höra hur det känns för andra och att det är dumt att göra så.
Men sen är det klart att här där jag bor så är jag nästan den enda föräldern som visar sig ute, såjag har ju fördelen att känna alla barnen här och de vill hela tiden visa mig saker, och visa hur duktiga de är, så det är oftast viktigt för dem att jag inte blir arg på dem.
Sen håller jag med Heidi. Det är en nyttig läxa för våra barn också att bli illa behandlade ibland, för då lär de sig hur ont det gör... och gör det förhoppningsvis inte mot andra. Det är också viktigt att de lär sig hantera sådana situationer i redan ung ålder och kan sätta hårt mot hårt, t ex genom att säga ifrån ordentligt. För att inte tala om vikten av att lära sig vilka typer man ska hålla avstånd till.
Håller med de föregående inläggen. Har sett liknande saker själv, både gällande min egen dotter och en del av hennes sk "kompisar" och när man är i dagis- och skolmiljöer. Det gör så ONT att se dessa snälla barn få utstå sån skit. Ens eget barn som man lärt att vara snäll och ödmjuk mot andra. Visa hänsyn och respekt. Alltid låta alla vara med och leka. Inte vara taskig och prata skit om andra och vara mot andra som man själv vill bli behandlad. Det borde vara en självklarhet för alla föräldrar att de vill ge sina barn det. Men tyvärr finns det många idioter till föräldrar och sen beter sig ungarna därefter. Så länge det finns dålig uppfotran finns det ungar som är elaka mot andra barn. Synd om barnen egentligen, det är föräldrarnas fel. Ett barn som är lyckligt och blir väl behandlad hemma bär sig inte åt så. Tycker synd om dig att uppleva detta och din son. Men försök tänka att det kommer alltid gynna honom, nu och i framtiden, att han är en snäll människa. Tyvärr känns det i bland som att man önskar att de skulle vara tuffa/elaka tillbaka för att slippa detta men det är fan inte de som ska ändra sig det är skitungarna som ska ändra sig!
Tycker också att du ska prata med fröken/läraren, det är deras ansvar att se till att ditt barn har det bra under tiden han är på kindergarten.
Kram/ Josephine
