Talamod

Igar kväll när jag gick och la mig lovade jag mig själv att jag skulle vakna upp med en stor portion talamod. Det är ibland lättare sagt än gjort. Ibland undrar jag om dessa tva barnen har missförstatt sin alder och tror att de är 12 och 14 istället? För hjälp vad dem kan bete sig ibland! Förra veckan var lite bättre, men veckan innan vet jag inte hur manga ganger jag ringde till Lars pa golvet med grat i halsen och ett "Jag orkar inte mera!". Samtidigt är det sa svart att sätta fingret pa exakt vad det är, utan det är sa manga saker hela tiden. Jag blir sa trött framför allt pa Alex och hur han totalt ignorerar vad man säger till honom. Om han gör nat skit, och jag sitter precis brevid och ber honom att sluta, jag vet att han hör mig, men ända fortsätter han tills han är klar med skiten och jag är galet irriterad efter att ha bett honom sluta femtielva ganger. Värst är det när det gäller saker som han vet mycket väl att han absolut inte far göra, men han gör det ända. Det med att testa gränser är det inte, för han vet mycket väl var gränsen gar. Sen safort han gör nat skit och man förklarar varför man blir sur och varför han inte far gör det sa kommer han med pussmun, säger Men jag älskar mamma, precis som att da är det ok? Förvisso paminner det väldigt väldigt mycket om nan som star nära Alex men är ungefär 30 ar äldre... hmmm. Sen har barnet börjat ljuga ocksa (halla) och gör gärna nat skit och sen säger att det var Isabella (trots att jag var i samma rum med Isabella i famnen och jag är 110% säker pa att det inte var Isabella). Han lyckas ocksa starta irritationer mellan mig och Lars när han kommer till nan av oss och säger Mamma/ pappa lovade att du skulle göra detta eller detta med mig nu. Nagot ingen av oss har sagt kommer det ju fram sen efter att jag lagom irriterad gar till Lars (eller tvärtom) och fragar varför han har lovat att jag skulle göra ditten eller datten. Sen pa allt detta har vi en tvaarig Isabella som far psykbryt med jämna mellanrum, och som faktiskt testar alla gränser (hör ju alderna till). Tillsammans är de ofantligt retiga och brakar och slass med varandra väldigt ofta. Ibland känns det som att vi inte ens kan ha dem i samma rum!

Men det är väl sa det är med barn antar jag. Det är bara till att bita ihop och se framat. Just nu endast 4 veckor, tills Alex börjar skolan, haha. Jag tror förvisso att han kommer att ha det skitbra, och jag tycker (helt utan daligt samvete) att det ska bli skönt att ha nagra timmar ensam med Isabella, det har hon trots allt aldrig nansin haft som Lillasyster. Nej, detta kommer nog i slutändan att bli bra, även om vissa dagar just nu känns riktigt riktigt tunga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0 bloglovin