I lördags hade vi gäster, och satt ute hela dagen. Det var en perfekt blandning av mina vänner och Lars vänner, och alla hade supertrevligt. Alex var vild och galen som vanligt och sprang bade hit och dit. Grannarna har inskaffat en hund, inte en liten valp, utan snarare en äldre hund, som Alex sprang förbi flera ganger, den bara lag där. Grannen sa dock ifran för ett tag sen att han inte litar pa hunden, sa Alex borde ta det försiktigt. En liten tanke säger mig att man kanske inte ska ha den liggandes ute pa gräsmattan i ett barnomrade om sa är fallet, men men.

Framat kvällen, klockan var runt 20 sa är Alex vi hunden igen. Jag säger till Lars att ga och hämta honom, men Lars reagerade knappt pa det. Jag ser hur Alex närmar sig hunden, och jag ber än en gang att Lars ska hämta honom. Da händer det. Lars säger att Alex drog hunden i svansen, nat som jag inte sag. Jag sag bara hur han närmar sig den nyfiket. Smack säger det, och hunden hugger till. Jag frös till i hela kroppen, M och B som var här flyger upp och fragar vad som händer. Cool lugnt säger Lars att Alex blev biten. Jag skriker och verkligen puttar och smäller till Lars innan han reagerar (sahär i efterhand har jag fragar vad fan det var för reaktion, och Lars har förklarat att han helt enkelt frös till is, och inte fattade vad som hände). Alex ligger pa gräsmattan och skriker, har nog aldrig hört honom pa det sättet innan. Bettet i sig var inte djupt, utan ett skrapmärke pa näsan. Men skräcken som han hade var fruktansvärd. Han tror ju bara gott om djur och har liksom inte riktigt förstatt allvaret i vad djur kan göra.

Eftersom Lars och hans vänner var ganska sa förfriskande om man säger sa blev det jag och M som akte in till akuten med Alex. Orsaken till att vi akte till akuten var för stelkramo, men väl där fick jag höra att han fortfarande var skyddad, och att det inte var nan fara. Phew! Dock fick jag femhundra fragor om jag ville ha fotodokumentation pa det, om jag ville göra en anmälan osv osv osv. Jag sa nej till allt. Visst, grannen borde inte ha hunden ute, men trots allt har han varnat oss, och vi borde ha varit snabbare med att inte lata Alex ga nära. Det är förvisso inte lätt det heller...
När vi kom hem sov J och Isabella gott (tur att papporna finns, hehe), och jag hade svart att uttrycka min tacksamhelt till M för att hon ställde upp. Fortfarande har jag svart för det, men jag skickade ett langt sms dagen efter och försökte atminstone förklara. Jag bad ocksa Lars ta med Alex till grannen (jag hörde att han satt ute och rökte) och berätta hur det hade gatt och han uppskattade det jättemycket, han hade varit jätteorolig, stackare.

Nu hoppas jag bara att inte detta kommer att resultera i att Alex är rädd för hundar resten av sitt liv. Jag har förskt förklara för honom att det inte är normalt att hundar gör sa, att hundar faktiskt är snälla osv, men vi far se helt enkelt. Han har iallafall varit väldigt snabb med att peka pa näsan och berätta för oss hela tiden vad som har hänt. Stackars lilla Olyckskorp.

Kass bild tagen med telefonen. Det bruna pa näsan är jod, som synes är det inte ett stort sar han fick. Naja fram tills idag när han bestämde sig för att hoppa fran en gunga och skrapade upp halva ansiktet i stenar. Erm, mer om det imorgon!