Idag var första gangen som jag fick skjuts även till tyskakursen, och sa kommer det att fortsätta i framtiden. Det är totalt onödigt för oss att ta pa barnen kläder, ta av dem, och för Lars sen att ta pa dem igen och komma och hämta mig. Allra minst när Mischa kör förbi varat hus ända och lika gärna kan hämta upp mig.

Lättare sagt än gjort.... Alex blev halvt hysterisk när jag skulle ga. Han grät, han skrek, han visade tydligt pa sin jacka att han skulle följa med, han försökte slita av mig jackan när jag kramade honom hejda och skrek Mamma mamma mamma. Mitt hjärta brast inte, det var snarare som att nan tog ut det, klippte det i bitar, eldade lite pa det och sen la det at sidan och trampade pa det. Jag blev halvt hysterisk jag med och sa till Lars att jag stannar hemma. Men det gick han inte med pa. Med all rätt. Jag maste släppa taget och inse att jag är inte ensam förälder. Vi är tva stycken. Och även om Alex blir ledsen sa kan faktiskt även Lars trösta honom.
När jag kom hem berättade dessutom Lars att det hade gatt över pa ungefär tva sekunder. Bra för Alex, för mitt hjärta ligger fortfarande i halsgropen!

För övrigt krashade min dator imorse. Totalt. Jävla skit. Fastnade i omstarts loop. Nu haller jag pa att ominstallera allt, sa det är seeegt med tanke pa alla updates och sant. Men det är bara till att leva med det. Dessutom fick jag en massa gjort imorse som man inte gör annars sadär pa vardagarna, städade köket och skrubbade vasken och alla luckor, städade badrummen och fixade och donade. Imorgon blir det till att läsa ikapp pa bloggar och sant!