Gardagen började som alla andra dagar, det var söndag,vi slappade, vi tog en promenad, ja en helt vanlig söndag. Dock slutade den pa ett helt annat sätt.

Efter middagen gick barnen in och badade tillsammans, som alltid. Lars är den som badar dem och satt i badrummet, precis som alltid. Jag hade precis satt pa vatten till Isabellas välling samtidigt som jag satt och gjorde min tyskaläxa. Efter ett tag när jag var som mest uppslukad av läxan kom jag pa vattnet och fragade Lars om han snabbt kunde fixa vällingen. Ungefär i samma sekund som han lämnar badrummet hör vi att Isabella far en kallsup, men vi reagerade knappt pa det. Hon är ett litet vilddjur i badkaret och dyker gärna och ofta, sa en kallsup här eller där är inget som vi reagerar direkt pa. Dock brukar de följas av liten hostattack och fnysningar.... Det tog inte manga sekunder (Lars hann ungefär halla vatten i flaskan) tills vi hörde Alex ropa fran badrummet. Han hade panik i rösten, nagot som jag aldrig hört tidigare. Jag tror att det gar upp för mig och Lars i samma sekund att vi inte hade hört Isabellas vanliga hostattack efter kallsupen, och jag skrek till Lars att nat är sa fel, och vi bada flög in i badrummet.

Lars kom först, med mig tätt efter, och att se min man fiska upp en livlös Isabella ur badkaret är en syn som för alltid kommer att sitta kvar hos mig. De sekunderna när jag sag min dotters älskade lilla kropp hänga som en geleklump i famnen pa Lars, lila i ansiktet och läpparna och inte VETA, de sekunderna som gick när jag stod brevid Lars och jag tror jag skrek rakt ut, helt ärligt kommer jag knappt ihag, att inte veta om hon levde eller inte, smärtan och angesten gar inte att förklara i ord, känslorna och tankarna som flög igenom mitt huvud kan jag knappt fanga igen, vill inte fanga igen. Jag springer ut och ringer mina föräldrar (normalt hade man kanske ringt ambulans direkt- men tro mig, min hjärna funkade allt annat än normalt) men efter ett snabbt samtal till mina föräldrar ringde vi efter ambulansen. Isabella var nu vid bättre skick och hade kräkts en massa vatten och grät- bra tecken! Men samtidigt vet man ju aldrig om det har blivit hjärnskador, ja listan kan göras lang pa alla tänk om.

Det skulle ta 15-20 minuter innan ambulansen kom, nat som gav mig panik. I verkligheten tog det ännu längre tid eftersom de inte hittade hem till oss. Da bor vi ända vid huvudgatan... Isabella var supertrött, och ville bara sova, men det fick hon inte, och vi visste ju inte heller säkert att det bara var att hon var trött och inget annat. När ambulansen väl kom kollade de lungor och allt lät bra, men de hörde av sig till barnsjukhuset i Bern, som tyckte att vi skulle aka. Bern ligger ca 5 mil härifran, jag och Isabella akte med ambulansen och blaljus medan Lars och Alex kom efter i bilen. Väl i ambulansen fick Isabella lov att sova, och det tog inte manga minuter för henne.

Pa sjukhuset tog de blodprovet, lyssnade pa hjärtat och lungorna, vi blev skickade till lungröntgen och det bestämdes att, även om alla prover kom tillbaka bra, att vi skulle stanna över natten. Det var med grat i halsen som jag pussade Alex godnatt och hejda. Min son. Min hjälte, som utan att vara för medveten av det, räddade livet pa sin lillasyster. Lars fick ocksa en massa beröm för hans snabba handlingar, och han hade gjort allt precis rätt, och förmodligen ocksa räddat henne.

Pa vart rum var det 5 andra barn med diverse stahej, hjärnskakningar, feberattacker och brännskador. Jag sov inte mer än en blund, tror jag räknade det till 15 minuter eller sa pa hela natten. Isabella fick en spjälsäng men hon tillbringade hela natten i famnen pa mig, sov som en stock gjorde hon, och observationerna varje timme sov hon igenom. De gav upp att kolla reflexer i ögonen, för hon var sa trött att det gick inte att väcka henne. Jag bad om vi kunde fa in en säng som även jag kunde ligga i men det gick inte, först sa de att det var för att hon kunde trilla ur. Senare fragade jag om det inte var ok att jag tog madrassen fran spjälsängen och la den pa golvet? Men nej, det gick inte det heller, för barn under 1 ar far inte sova i samma säng som sin mamma pa grund av risken för PSD... Ja, jag blev lite irriterad!

Jag hade en miljon tankar och sen lite till som for genom mitt huvud hela natten. Vid 1 hade jag panik i hela kroppen och tänkte att jag inte kommer att klara natten, dels för bristen pa sömn, stress, men ocksa att det gjorde ont i hela kroppen fran stolen jag satt i  (och hade nagra timmars mer sittande att se fram emot). Men da slog tanken mig om hur det hade kunnat se ut, om saker hade sett annorlunda ut. Att min natt hade kunnat vara sa mycket värre, pa ett helt annat sätt. Da kändes den harda stolen helt plötsligt inte sa hard längre, när jag faktiskt satt brevid mitt älskade barn och tittade pa henne när hon lag och sov- och andades.

Alex hade haft en lite jobbig natt han med, han hade vaknat vid 3 och ville hämta oss, och sen vaknat en gang i timmen. Kl 9 kom de till oss, da hade Isabella redan lyckats leka igenom varenda leksak och busat och haft sig (även om jag fick väcka henne kl 8:15 när det var dags för frukost). Klockan 11 fick vi aka hem, alla fyra, hela varan familj, sa som det ska vara.

Det är manga som fragar hur vi mar. Och ja, hur mar vi egentligen? Isabella mar jättebra, frisk som en nötkärna och inga men. Alex har visat lite reaktioner idag med humörsvängningar- absolut normal reaktion. Jag och Lars har pratat en del om det, men ibland blir det svart. Alla tänk om är just nu för manga. Och alla skuldkänslor ännu fler. Aven om vi inte ska skylla pa oss själva sa är det svart. Vi vet ju bada tva att man ska inte lämna barn i badkaret, och igar var första gangen det hände... Pa bara nagra korta sekunder sa kan hela livet ändras. I varat fall hade vi san jäkla tur att jag inte kan beskriva min tacksamhet i ord. Och aldrig nansin igen kommer nat att hända- det skulle inte ha hänt fran första början.

Jag har ocksa insett idag, vilka fina människor jag har runt mig. Vi har fatt sms, telefonsamtal, mail, ja listan kan göras lang, fran alla som har visat sin omtanke. Tack. Jag vet inte vad mer jag kan säga än tack till er alla. Det värmer sa mycket i kroppen fran allas kärlek att det nästan gör ont. Fast pa ett bra sätt.

Jag sa även till Lars att jag hade velat köpa alla leksaksaffärer som finns i hela världen till Alex, men inte ens det känns tillräckligt. Min stolthet över honom... Ja, ord räcker inte till.