Jag är trött och borde inte blogga, men det orkar jag inte tänka pa. I 2 veckor nu har jag knappt sovit nat, inte för att barnen sover daligt, utan för att jag ligger och vrider och vänder och tänker och klurar och hittar bara inte nan ro. Jag har miljoner tankar i huvudet (hypokondriker, here I am). Och mest av allt känner jag mig sa, ja jag vet inte. Som att jag inte förtjänar detta. När jag tittar pa mitt liv och när jag ser Alex och Isabella busa och leka och krama mig och pussa mig sa undrar jag hur har jag förtjänat allt detta. Sen tycker jag att man överallt trillar över olika bloggar, forum (det är inte ens att jag letar efter det!) med sma barn som är sjuka, mammor som är sjuka, ja listan kan göras lang. Och da blir jag sa rädd, att det är min tur att bli "straffad" snart. Att jag helt enkelt inte har nat rätt till att leva detta livet som jag gör, pa det sättet som jag gör. Jag har helt enkelt väldigt svart för att ta emot lycka, att bara vara lycklig. Det är när jag är som mest lycklig som jag är mest hydokondrisk. Och det gar mig pa nerverna. Jag blir tokig rent ut sagt! 

Jag maste helt enkelt hitta den inre rösten som säger till mig att jag faktiskt förtjänar detta. Jag är inte sa hemsk som jag tror. Det finns kanske inte nat att straffa mig för?