Dagen började som alla andra dagar med bus och skratt och mys. Det verkar som att Alex humör de tva senaste veckorna har blast över, för än sa länge denna veckan har han varit min goa underbara Alex igen!

Vid 11 började jag byta sängkläder, och Alex hade hur kul som helst, studsade och hoppade och hade sig i sängen. I vanliga fall brukar jag aldrig lata honom hoppa i sängen, men han hade sa kul, och Isabella satt i babysittern och fnissade at honom, och ja, det var bara en san stund som man inte vill avbryta. Och varför gjorde jag inte det? För da hände det, Alex lyckades hoppa rakt in i sängstommen, och fick ett jack oavnför ögonbrynet. Den första sekunden sag det inte sa illa ut, men när jag kom närme sag jag hur det, bokstavligen, bubblade blod ur jacket, och det var riktigt djupt. Jag fangade upp honom, sprang ut och hämtade telefonen, en bit papper, och la mig ner pa golvet med Alex. Blodet i prinicip forsade, jag ringde Lars pa jobbet, i ren panik, och sa ungefär "Du kommer hem nu". Han fragar lite skrajset varför, men han hörde ju Alex i bakgrunden sa han fattade lite. Jag bad honom att halla käften, sluta fraga och bara skynda sig hem. Han kom hem pa cirka 8 minuter. Han sa senare att han hade förberett sig i bilen pa att det skulle vara illa, för han hörde paniken i min röst. När han kom genom dörren lag jag och Alex pa golvet, mest för att jag inte skulle svimma, sa daligt madde jag. Tog Lars ungefär 30 sekunder, sen hämtade han telefonen, ringde akuten och sa att vi var pa väg.

Väl där gick allt smidigt, vi fick vänta 4 minuter i väntrummet (jag tog tiden), blev visade till underökningsrummet, och direkt därpa kom doktorn. Han förklarade att det skulle behövas sy, och att vi hade tva alternativ, antingen att droga honom (lugnande) eller testa utan. Jag som är väldigt anti (i detta fallet jävligt korkat) tyckte att vi skulle testa utan.

Först fick jag sitta med Alex och halla fast hans armar medan doktorn gav lokalbedövning, en spruta rakt in i pannan. Jag köde hur huvudet började snurra igen, men jag lyckades halla mig lugn. Sen skulel det sys... Fy tusan säger jag bara, det är nat jag kommer att drömma mardrömmar om. Ett stygn lyckades läkaren fa in, innan jag skrek, fullkomligen skrek att jag ville att de skulle droga honom. Alex satt i Lars knä, hade en doktors assi. som höll fast hans huvud, en sköterska som höll fast hans armar. Jag trodde nästan att han skulle bryta nacken eller nat. Det var fruktansvärt att se. Rent fruktansvärt. Alex skrek som besatt, och han var rent panikslagen. Men i samma sekund som jag sa till att ge honom lugnande sa verkligen stannade hela rummet, och det blev lugn.

Sköterskan kom in, gav honom lugnande och sen tog det inte manga minuter innan Alex var som en sten i mina armar. Och det var hemskt det med, att se honom helt drogad pa det sättet. Man far sig en san enorm tankeställare, även om Alex kan ha sina stunder när han är rent bindgalen, sa har jag honom hellre sa än att se honom helt drogad igen. Efter 15 minuter kom doktorn in och de gjorde de 2 sista stygnen, lite lättre, men Alex var fortfarande vaken och blev ganska sa ledsen. Jag höll pa att svimma, kände verkligen hur svetten började rinna och öronen började pipa. Det var sa illa att det kom in en sköterska för att ta hand om mig, suck. Hon tvingade mig att sitta ner pa en stol, sen höll hon fast mig om utifall jag skulle svimma. Hur pinsamt är det liksom?
När allt var klart, ville de inte släppa hem oss direkt. Inte för Alex skull, utan för MIN skull. Det var oroliga för att jag var sa blek att de ville ha extra koll en stund. Igen, hur pinsamt är det? Alex är den som far sys, men jag är den som nästan svimmar, suck.

Nu mar lillkillen bra igen. Helt och hallet som normalt faktiskt. När han ser sig i spegeln blir han lite konfunderad. Doktorn sa att han inte skulle komma ihag nat pa grund av det lugnande, och antagligen är det sa. Synd bara att man inte kan sudda bort det fran min hjärna ocksa!

Stora duktiga killen med sina 3 stygn. Älskade busunge!