Inatt har jag sovit allt annat än bra. Gick och la oss redan vid halv 9, mest för att jag var uttrakad, men ocksa för att jag räknade med att det kunde ta lite tid att natta tva barn samtidigt. Visst, de slocknade bada tva inom loppet av 5 minuter, antar att de var uttrakade de med, haha. Sen efter det har jag vaknat i princip en gang i timmen och legat och vänt mig och haft mig. Vid 24 smittade det av pa Isabella och sen har hon gjort likadant hela natten, legat och vridit sig och knorrat och haft sig, och väckt mig hela tiden. Vill man vara lite romantisk kan man ju pasta att hon kanske saknade sin pappa, men vill man vara mer logisk är det nog snarare JAG som har saknat hennes pappa och att min oro har smittat av sig pa henne.

Och oro, det hade jag igar kväll när Lars inte ringde. Förvisso sa jag inte till honom att ringa när han kom fram, men för mig är det logiskt att man gör det. Sen kom jag och tänka pa att han är ju faktiskt karl, och det som är logiskt för mig är förmodligen inte alls logiskt för honom. När jag da började ringa honom och han inte svarade, da började oron krypa i kroppen. Jag verkligen HATAR mig själv när jag blir san, och att jag blir orolig sa himla snabbt. Hade värsta tankarna farandes genom huvudet och började i princip redan planera hans begravning (jag är hemsk, jag VET!). Kvart över 20 ringde han... De hade fastnat i bilkö. Och svara i telefonen kunde han ju inte göra, han är fasligt noga med att inte göra det i bilen. Sa där hade jag oroat mig, som vanligt helt i onödan, suck. Men det är väl sa det blir när man har hittat den människan som man bara inte skulle överleva utan?