Igar kväll var det som att nan kraft gick in i Alex kropp och gjorde honom till nat helt annat. Det är sa svart att säga exakt vad det var som var sa otroligt jobbigt, för det var sa otroligt manga smasaker. Han skulle hälla vatten pa golvet, stängde av TV:n när jag försökte titta, trakasserade Isabella sa fort hon somnade, kröp efter mig sa fort jag gick nanstans och petade med fingret i mitt skoskav (aj som fan säger jag om det). Vid 21 var jag rent utmattad och sag fram emot en lika lätt nattning igen... Jo visst. Det var ännu mer fruktansvärt, och vid 22 kom tararna, jag ringde till Lars och bönade och bad att han skulle köra hem, för da hade jag verkligen fatt nog. Självklart gick ju inte det (men det var värt en chansning!) och tillslut vid 23 sov bada tva. Sen började en natt lika jobbig som kvällen och Alex har jämrat sig och skrikigt och haft sig och jag har knappt sovit nat.

Men, imorse vid 7 gick han upp som en liten solstrale. Idag är en ny dag, och imorgon kommer Lars äntligen hem igen. För det är det allt detta handlar om, Alexander saknar sin pappa. Det första han gjorde imorse var att kolla om pappa var pa kontoret, eller i badrummet. Försökte förklara att pappa kommer hem imorgon. Vi LÄNGTAR!