Igar var jag inne och badade med Alexander, och efter lite diverse kallsupar (han har inte riktigt fattat det med att man ska halla andan när man dyker under vattnet) sa ser jag en liten kraka titta ut. Snabb som attan var jag där med fingrarna och pillade ut den. Da började jag sakta tänka, när blev sana saker inte främmande för mig att göra? Jag kan ju inte direkt pasta att jag brukar pilla ut snorkrakor at folk. Eller när blev det främmande att torka baken pa nan, fa bajs pa fingrarna och inte ens rynka näsan at det? Eller ha nan som spyr pa en i haret och man bara smafnittrar lite och tänker, oj, nu far jag nog duscha?

Jag kommer ihag för manga manga ar sen sa var jag pa date med en kille som druckit lite för mycket. Kvällen slutade med att han bade sket och spydde pa mig. Och tro mig, han sag inte mig igen efter det. Hade det sett annorlunda ut idag, kan man ju fraga sig? (Jag tvekar dock!)

Eller när blev inte denna diskussionen främmande vid middagsbordet?

Lars: Idag blev jag norminerad till Nobelpriset!
Annika: Jasa.
Lars: Hur var din dag?
Annika: Alexander bajsade löst idag.
Lars: VAA? Tror du han har ont i magen? Vilken färg var det?? Gult grönt brunt??

Ok, kanske lite överdrivet. Bajset brukar faktiskt alltid vara brunt, sa Lars brukar inte fraga om färgen...!