Hittade ett brev som jag skrev till x för x antal ar sedan. Kommer inte ihag att jag skrev det, men jag blev tagen när jag läste det, och sa jävla stolt över mig själv. Därför tänkte jag dela med mig.

"Jag vet inte var jag ska börja, för det finns sa mycket jag vill ha sagt. Jag tror inte att du förstar hur jag verkligen mar innerst inne i mitt hjärta och hur daligt jag har matt de senaste dagarna, veckorna. Allt känns sa svart. Jag menar, du ska vara människan som jag ska, kanske, tillbringa en stor del av mitt liv med. Men just nu känner jag inte dig. Du är inte samma människa som du var för nagra veckor sedan. Det känns som att jag inte känner dig, vilket leder till att jag inte kan berätta saker för dig eftersom du är en främling. Det enda du är ute efter är att leva livet, och känna den stora "kicken".  Vad du inte förstar, verkar det som. är att om du fortsätter sa har du inte längre nagot liv att leva. Jag orkar inte vara med nagon som jag oroar mig ska dö i överdos eller liknande när som helst. Du säger att det inte händer dig, men det kan hända vem som helst. Jag pallar inte mer. Jag vill be dig att välja, men jag vet hur du skulle reagera om jag sa nat sant. Du skulle bli sur och börja braka, sa därför ber jag inte om det. Men snart väljer jag istället. Fastän jag älskar dig över att annat, sa finns det vissa saker jag inte kan acceptera, t.ex när du säger eller lovar en sak och sen gör helt tvärt emot. Som ikväll när du lovade att ni skulle ga ner i källaren men sen struntade du helt i det. Du visar ingen respekt. Och sen det som hände med **** nu i helgen. Jag tror inte att du riktigt fattar att det är nagot av det värsta jag varit med om i hela mitt liv! Jag är inte van vid att se sana saker, eller rättare sagt har jag aldrig sett sana saker, och jag hade helst velat slippa det. Jag madde sa daligt av att veta att det skedde här i lägenheten. Och att du kunde tillata det fastän du vet vad jag känner för sana saker. Jag vet inte, men allt känns helt för mycket och jag önskar över allt annat att det bara kunde bli som det var innan.

Jag är ocksa sa jävla trött pa att ljuga för din skull. Jag ljuger för din mamma (o)vänner, läkare, ja hur manga människor som helst fastän jag inte vill, men jag gör det för din skull.

Jag önskar bara att du förstar hur illa du gör mig. Du vet att jag haft migrän i flera dagar, men du vet inte att det beror pa dig. Jag är orolig, ledsen och sur pa dig hela tidenoch du vet nog varför. Jag önskar att jag kunde sluta bry mig sa mycket men det kan jag inte. Tyvärr. Jag begär inte att du ska sluta ha kul, bara att det inte ska halla pa som det gör nu. Det enda din dag gar ut pa är att du letar efter nagot som ska göra dig ordentligt kickad. Det är det enda du tänker pa och gar det inte som du vill blir du irriterad och det gar ut över mig. Tycker du att det är rätt?

Dessutom detta med jonket, eller opium som du säger att det är. Vad du inte vet är att jag fragade en människa idag om vad det va för nagot och han sa att det är HEROIN och inte opium. Nagon ljuder, fragan är vem? Jag menar om det nu är heroin, varför säger du inte sanningen till mig, skäms du eller?J Jag skiter i vad det är, det är ditt liv. Jag vill bara att du ska sluta ljuga. Det är ju inte lönt att du säger att jag ska fraga t.ex ***** eller nagon annan, för du kan ju ha sagt till dem att dem ska säga nat annat. Eller hur? Sätt dig i min situation och tänk efter hur du hade känt dig. Du hade inte matt nat vidare bra, eller hur?"


Sa till alla er bittra jävla människor där ute. Dra at skogen! Jag har haft min skit, jag förtjänar lyckan jag har nu!