Idag var en hemskt dag.

Alexander lag i varan säng och tog en tuppis, Lars hade kommit hem tidigare fran jobbet för att fixa lite saker inför imorgon.
Efter ungefär 1 timmes tuppis säger det boom fran sovrummet... Jag visste direkt vad det handlade om och panikspringer ut med miljoner tankar som far runt i huvet. Alexander stackarn ligger pa rygg pa golvet (jag far tarar i ögonen fortfarande när jag tänker pa det) och gallskriker. Jag lyfte upp, kunde knappt andas sa rädd jag var. Visste ju inte vad jag skulle vänta mig.
Men det var inte sa farligt som jag trodde, utan bara en bauta bula pa ena sidan av huvet. Men usch vad daligt jag madde. Och jag far fortfarande ont i magen när jag tänker pa det. Stackars liten. Antagligen vaknade han till och bestämde sig för att krypa pa upptäcksfärd i sängen och kröp lite för langt (han lag i mitten av sängen). Han maste ha blivit sa rädd när han trillade (tarar i ögonen igen). Tur var det att Lars var hemma iallafall, för han fick ta över och trösta Alexander sa jag kunde lugna ner mig lite.

Men nu mar vi bra igen (förutom tararna som dyker upp hos mig när jag tänker pa det.)