En vecka i Italien har gatt snabbt, men samtidigt precis lagom. Sista dagen var vi verkligen redo att aka hem.

Att köra ner där tog cirka 9 timmar, men da satt vi fast i bilkö de sista ungefär 90 minuterna, och jag kan inte med ord beskriva min stolthet över Kottarna. De var sa snälla, underbara och talmodiga att hälften hade varit nog. Inget gnäll eller nat, de satt snällt i bilen, "babblade" med varandra, Alex sjöng emellanat, at lite mackor och kex och höll varandra i handen. Bilresan ner var verkligen sa langt över förväntan!

Väl framme runt 15 pa eftermiddagen var vi trötta, men kände att vi var tvugna att röra pa oss, sa vi tog en promenad pa omradet och undersökte. Det är egentligen en camping, men det känns sa fel att säga camping, resort passar nästan bättre. Det var olika omraden där folk campade med sina husvagnar, men det fanns även stugbyar och värsta lyxstugorna. Vi bodde i en "mindre" stuga med 2 sovrum kök och en toalett (och dusch!) sa vi hade det himla bra. Efter en promenad pa campingen begav vi oss ner till stranden. Lyckan hos Kottarna var enorm! Det var ju i princip deras första upplevelse med hav, och ja, de blev som tokiga!

Alex hittade livräddar tornet och var uppe i det kvickt!

Isabella och sanden... Hon tjöt och skrek av ren glädje, har aldrig sett henne bete sig pa det sättet tidigare. Helt underbart!

Hon saknade dessutom respekt för havoet och kröp rakt ut, hehe. Alex var lite mer försikig dock.

 

Andra dagen kom Grossapappi och Grossamammi (som Alex säger) och det tyckte han var jättekul. Sen flöt dagarna pa i ungefär samma stuk, gick upp ät frukost, gick förbi dem och sa godmorgon, fortsatte till stranden och var där hela morgonen, gick hem och at lunch, tog det lugnt (det är siesta mellan 13-15 sa pooler och affärer är stängt). Sen tillbringade vi eftermiddagen vid poolen, at middag, och sen kvällspromenad pa omradet. Andra kvällen gick vi pa Barndisco med Alex och han avskydde det, haha.

 

Sa kul tyckte Alex att barndiscot va...

 

Fjärde dagen bjöd pa Musikaliskt fyrverkeri pa standen. Bilden kan inte beskriva hu magnifikt det var, ord kan inte beskriva känslan. Det var utan tveken det mest storslagna fyrverkeriet jag nansin sett, ackompanjerat av italienska musik, sasom Andrea Bocelli, Eroz Ramazotti, Laura Pausini, och Le Grande Finale... Bara tanken pa det ger mig gashud. Sitta pa en filt pa stranden, kl 22:30, i Italien med Alex i famnen lyssnandes pa Vencero med Pavarotti. De sista 10-15 sekunderna var de mest storslagna fyrverkerierna, tillsammans med Pavarottis toner... Det gar bara inte att förklara. Det var sa storslaget, sa maffigt, sa vacker och rörande att tararna bara rann längs kinderna pa mig. Oslagbart.

5 dagen tillbringade vi i Venedig. Vilken stad, vilken magi! Men, allt annat än barnvagnsvänlig, hehe. Det var inte bara sa otroligt mycket folk, utan även alla broar som vi fick lyfta barnvagnen över (trappsteg, behöver jag säga mera). Men fint var det, otroligt galet vackert! Men ack sa varmt, jisses vad vi svettades, hehe.

 

Markusplatsen

Rialtobron

 

Vi fick verkligen smak pa det med att upptäcka städer efter Venedig, men sa ocksa, att ska man göra nat sant, med barn, sa ska det vara nangang maj eller oktober. För slutet pa juni är det alldeles pa tok för varmt!

 

Alex pastod att han fick ont i ögonen av poolen, sa vi köpte ett par simglasögon till honom. Sen att han snarare hade dem i pannan när han var i poolen, ja det latsas vi inte om, hehe.

Sista kvällen tillbringade vi pa en lekplats som Kottarna älskade, inträdet var 5:50 Euro, och värt varenda cent.

Mindre kul var det när Isabella snabbt som tusan klättrade upp pa en stor rutschbana (jag är urkass pa att mäta avstand och längd, men hade tippat pa en sisadär 3-4 meter hög?). Väl uppe stod hon och ungefär balanserade pa kanten och vinkade med handen att vi skulle ta henne i handen och hjälpa henne ner... Visst, vuxna var inte tillatna pa den! Sa vi skickade upp Alex, snabbt var han uppe, tog Isabella i handen och drog ner henne för rutschbanan. Skräckblandad förtjusning fick en helt ny innerbörd efter hennes ansiktsuttryck, men oj vad vi skrattade.

 

Hemresan gick minst lika bra som att köra dit, förutom att Isabella, efter ca 4 timmar, pa motorvägen utanför Milano gjorde värsta kaskadspyan. Vi fick köra av motorvägen, byta klder, fixa bilbarnstol (sa gott det gick). Det var inte mycket mer fel med henne efter det, men imorse vaknade hon och har matt jättedaligt hela dagen, med feber, hosta, snuva och jättehängig, stackars liten. Semester i all ära, men ack vad det är skönt att vara  hemma!

 

(För fler bilder, klicka här sa kommer du till Facebook albumet... Tror nog att det ska vara tillgängligt för alla, även utan en Facebook profil)

Och nu är det dags att krypa ner i sängen i nagra timmar innan det är dags att köra. Klockan 4 imorgon bitti börjar resan och vi räknar med att vara framme runt lunhtid nangang. Ses om en vecka, hihi!

 

Idag akte vi och vandrade i Alperna, at picknick, busade, lekte och njöt av den storslagna naturen. Alex älskade det, och vi njöt varenda sekund. Och somliga av oss (gissa vem) brände oss otroligt i ansiktet och ser urtöntig ut. Atminstone hade de 3 andra medlemmarna i denna familjen vett att smörja sig med solkräm!

För att komma upp pa berget där vi vandrade var vi tvungen att aka linbana. Jag skojar inte när jag säger att det är nagot av det värsta jag varit med om i hela mitt liv, fy fan! Högskräck som jag har vill man inte dingla nagra hundra meter upp i luften i en pytteliten typ korg. Urg, vill inte ens tänka tillbaka pa det!

Väl uppe at vi lite picknick och spanade in vart vi ville vandra. Isabella drack sitt älskade te (lol) och vi satte oss pa en bänk och at.

 

Bilder gör det verkligen inte rättvisa, det är majestätiskt där uppe. Sen hörde man hela tiden ett dovt brusande fran forsen som gick ner i sjön, tillsammans med det (vädligt montona ljudet) av kobjällror. Underbart!

 

Medan vi byggde upp lite energi med en kaffe pa restaurangen fick Alex busa av sig ordentligt pa lekplatsen.

 

Helt underbart!

Alex- mitt i ett sprang!

Det enda molnet pa himlen var det faktum att vi var tvugna att ta en lift ner ocksa... Urg!

Nu är det snart dags att nanna, klockan är snart midnatt. I- lands problem när kottarna sover sa gott pa nätterna att man själv är vaken halv natten, hehe. Men först vill jag tacka för era tankar och asikter i förra inlägget... Men samtidigt paminna om att det är skillnad, och en stor sadan pa Sverige och Schweiz. Att sätta Alex pa dagis, om sa bara för nagra timmar, det gör man helt enkelt inte här. Dagis kostar pengar, och inte lite heller. Att ha Alex pa dagis här hade kostar runt 15.000 kronor, i manaden. Och att bara ha honom nagra timmar i veckan, det gör man inte. Da hade jag fatt ge honom till en dagmamma, och helt ärligt förstar jag inte poängen med att ha Alex hos dagmamma medan jag är hemma med Isabella... Understimulerad är han verkligen inte, av den enkla anledningen att det inte är sa manga som har sina barn pa dagis, och han har manga barn här runt omkring att leka med. Som sagt, dagis i all ära, men här är det annorlunda. Men till hösten börjar lekis (vi fick inbjudan och beskedet att det fanns plats för ett tag sen) och det ska bli jättekul! Han börjar mitten av augusti, och sen far vi se hur det gar. Men jag är fullt säker pa att han kommer att älska det!

 

Alex beteende haller pa att ga alldeles för langt. Helt seriöst, sa orkar jag snart inte mer. Jag vaknar med ont i magen varenda dag, och varenda dag far jag bara mer och mer ont. Han är, i princip elak, hysterisk och skrikande 90% av sin vakna tid. Vi försöker allt, men inget funkar. Inget duger, allt vi gör är bara helt fel. Han kan ga runt i en timme och bara skrika och tjuta, och fa sana utbrott att han bara star stilla pa golvet, börjar skaka i hela kroppen, knyter händerna, blir knallröd, och sen skriker sa man nästan blir rädd. Ofta, helt och hallet utan anledning. Som sagt, jag orkar bara inte mer, det är verkligen jobbigt just nu. Han är ocksa sa otroligt elak mot Isabella. Häromdagen när han tittade pa TV sa stängde hon av den för honom, sekunden efter hörde man ett ljudligt Klatsch, och sen Isabella som störtjöt. Da hade han helt enkelt gett henne en riktigt hard örfil (det var liksom ingen tvekan om saken eftersom man tydligt sag Alex handavtryck i ansiktet pa henne). Wtf liksom? Hur kan han överhuvudtaget veta HUR man ger nan en örfil? Lars pastar dock att det är i generna hos män/ pojkar, men jag vetetusan om det.

Nej, nu far det snart vara nog innan jag gar under helt och hallet (jag är bara nanstans halvvägs just nu). Men orken, den börjar tryta, och det märks pa alla sätt och vis här hemma. Varför kan inte allt blir bra och "normalt" igen?

Nu vet ni det, hehe. Det blir som vanligt inte mycket tid till bloggande, allt tid gar at till annat (läsa: att försöka halla Alex under kontroll) med sa blir det ibland. Nästa vecka beger vi oss till Italien, och jag hoppas verkligen att det är det som behövs, lite miljöombyte, sa vi kommer hem pigga och glada igen!

Isabella tog sina första steg för flera manader sen. Men that's it. Hon har varken varit intresserad, eller modig nog att ga själv, utan gar endast med diverse vagnar eller om man haller henne i handen. Men igar gav hon sig fan pa att det var dags och truttade runt nagra meter här och där. Självklart var det sent pa kvällen som jag fick fram kameran och Tröttelisa ville inte riktigt.. hehe

Idag är det för övrig en san dag som man bara vill glömma. Alex driver mig fran vettet. Och mer detaljerat än sa blir det inte eftersom han precis väckte Isabella...

Idag har vi roat oss med att spana in faglarna som kommer hit och hälsar pa. Värsta cirkusen, det kommer 3 stycken, och det är ju inte de mest tysta faglarna, hihi. Supersöta är dem iallafall!

Kan inte fatta att det redan är juni, nu är det inte galet langt kvar till en vecka med sol bad och Venedig, underbart!