Har inte haft tid att uppdatera de senaste dagarna, lilla monstret är väldigt väldigt krävande för tillfället. Men, jag hann ta ett foto pa maten jag blev serverad av Lars häromdagen... Mums!

Jag har kommit fram till att om jag fick en enda önskan just nu att ga i uppfyllelse sa hade det lätt varit att vara den största artisten i hela världen, sta pa den största scenen i hela världen och spela världens mest kända lat som jag har skrivit. För jag har alltid undrat hur det känns, att sta där pa scen och ha hela publiken sjungandes min lat, kunna varenda lilla bokstav i laten jag har skrivit. Shit vilken känsla det maste vara!

Jag vet inte vad det är med mig, men de senaste dagarna har jag drabbats av san fruktansvärt stark hemlängtan. Flera ganger om dagen far jag verkligen stoppa mig själv fran att be Lars boka biljett till mig sa jag kan aka hem i nagra dagar.
Jag antar att Alex har ganska stor del i min hemlängtan, känns väldigt ensamt här pa dagarna när Lars är pa jobbet, och bara tanken pa hur det kommer att vara när han är i armen är.... suck.
A andra sidan sa aker jag ju hem om drygt 6 veckor, sa det är bara till att halla ut. Jag längtar jättemycket, men samtidigt sa blir det dubbelkänslor i kroppen, eftersom samtidigt som jag vill att tiden ska ga snabbt sa jag är hemma snart sa vill jag att det ska ga sakta sa att arme tiden inte inträffar sa fort.

Men bara tanken pa att vara hemma med Alexander och ga ut pa promenad med mamma, träffa Annelie och Ines, träffa alla mina vänner och visa upp Alexander, det gör att jag blir glad. Men tanken pa att vara utan Lars, usch, försöker att inte tänka pa det.

Men seriöst, om det är nan som vill komma hit och hälsa pa, välkomna! Mitten av maj och 3 veckor framat fran det är vilket besök som helst välkommet! Det är dessutom under EM, sa behöver nan nanstans att bo sa är det ledigt här. Desperat sällskapssjuk, jag, nejda!

Var bara tvungen att visa de tjusiga kläderna Alex har pa sig, jättefin body fran mormor och morfar som han bara älskar!

Var hos doktorn igar pa besök, som var inbokat i förväg om utifall bebisen hade bestämt sig för att inte komma ut än. Och ja, det blev väl inte riktigt som vi hade förväntat oss...
Började med ett ultraljud, som da visade att bebisen ligger langt upp, dvs huvet har inte gatt ner, vilket det enligt doktorn borde ha gjort vid detta laget. Da började hon kännas lite nervös och började mumla att kanske hennes uträkningar inte stämmer, att han kanske egentligen inte är sen utan att hon hade gett oss fel förlossningsdag. Da började jag känna lite men halla ja. Men samtidigt kändes det ganska logiskt, eftersom hon under hela graviditeten gjort en massa extra mätningar och ultraljud eftersom bebisen varit, enligt henne, alldeles för liten för sin "alder". Senaste ultraljudet hon gjorde, ca 2 veckor sen sa hon att bebben skulle vara ca 48cm och väga 3000gram när han föddes, sa lite under "normalt". Efter igar kommer hon fram till att han väger 3700gram... Ursäkta mig, men det är inte direkt en liten bebis är det? Sa da kommer hon fram till att ok, hon har nog räknat rätt pa förlossningsdagen och han har verkligen gatt över tiden 5 dagar. Nu börjar jag känna mig lite otalig och vet inte vad jag ska tänka längre, började kännas som att hon inte hade nan aning om vad som pagick. Da börjar hon prata om att nu maste han ut sa fort som möjligt, för varje dag extra som gar sa ökar risken att han kommer att dö(!)och att vi maste fundera pa kejsarsnitt eller igangsättning. Hon ser väl chocken i mitt ansikte när hon säger detta (jag slutade funka ungefär när hon nämnde att bebisen kan dö) och säger att i hennes statistik har hon aldrig haft ett dött barn och vill inte bryta det nu. Människa! Jag skiter väl ett stort stycke i hennes jäkla statistik, det är min son hon pratar om.

Sen efter det sa tyckte hon att vi skulle kolla bebisen med CTG. Den första tiden var jättebra, jag var ju helt uppskakad och nervös, sa bebben var ju det med och hoppade och skuttade, men sen lugnade vi bada ner oss och lag och halvsomnade pa britsen. Ja, da kommer doktorn och säger att detta ser ju inte bra ut, bebisen var för lugn, hjärtat var alldeles för regelbundet och det tyckte hon inte alls om, sa hon börjar trycka och ha sig för att väcka honom. Självklart funkade inte det, utan han sov gott (vaknade till direkt när vi kom ut i bilen, tror inte han tycker om doktorn heller.)
Sa, sa som det ser ut nu, sa ska vi aka in till sjukhuset imorgon kl 8 och prata med dem om vad som kommer att hända nu. Antagligen blir det bestämt tid för igangsättning eller kejsarsnitt, sa jag och Lars var halvt i chock hela kvällen igar, det var ju inte direkt hur vi hade planerat att det skulle bli. Känns lite som att man blir "lurad" pa hur vi hade planerat, jag har sagt sa manga ganger att jag tycker det är sa spännande, vad gör man när första värken kommer, hur ska jag berätta det för Lars osv. Nu känns det som att vi blir lurade pa allt sant. Men samtidigt bryr jag mig inte, för i slutändan handlar det om att fa varat barn hem.

Kom pa att jag glömde berätta om min hemskt konstiga dröm. Jag och Lars lag i sängen och skulle precis sova när vi ser en helikopter kommandes flygandes rakt mot sovrumsfönstret. I panik sa försöker vi krypa undan för att ta oss ut i trappen, men i sista sekunden genar den iväg och vi klarar oss. Orsaken till att den genade sa bra: Uppenbarligen var det Jean Claude Van Damme som körde den... Drömtydning nagon?

Fick paket fran mamma och pappa och Madde igar. Söta kläder, leksak till bebben, och det jättefina lapptäcket som de har sytt. Dessutom, en stooor pase med lakris!
Det med lakrisen maste jag säga att det var pa gott och ont. At hur mycket som helst och madde jättebra. Tills inatt.... Har haft riktigt illa halsbränna hela natten, vaknade och kände mig som värsta draken! Men samtidigt maste jag säga att det är ju faktiskt värt det lite...

Alltsa, jag har alltid trott att man är gravid i 9 manader. Inte för sjutton 9 manader och 5 dagar!
Det är riktigt riktigt riktigt frustrerande nu att han inte har kommit än, vi trodde verkligen att vi skulle ha varan lilla bebbe här nu, men icke sa nicke, han vill visst stanna inne. Ska till doktorn senare i eftermiddag, maste ända säga att det gör mig skitnervös, eftersom det kan komma till den punkten att hon bokar in för en igangsättning. Visst, da vet vi att han kommer ut, men det innebär ocksa min mardrömsförlossning. Helst av allt vill jag att det ska börja nu innan vi behöver aka till doktorn, det hade varit perfekt. Dessutom far han en cool födelsedag om han poppar idag, 080408... hihi

Söndag och det är fortfarande ingen bebis här för de som undrar. Ja, det börjar bli lite frustrerande, men jag känner mig bättre idag, har väl en bra dag helt enkelt.

Igar körde vi iväg till myskafeet som jag inte vet vad det heter, men de som har världens godaste glass (Andreas och Madde kan intyga detta). Köpte, som vanligt yoghurtglass med färska jordgubbar, kostar förvisso runt 60 spänn, men det är värt varenda krona.
Senare pa kvällen kollade vi The two towers, ikväll blir det Return of the king (den bästa av dem tre enligt min asikt).

Annars är det bara väntan som gäller... vänta vänta och ater vänta. För nu vill vi snart ha varan son här!

Näpp, som rubriken säger... Fortfarande ingen bebbe idag. Men fruktansvärt ont i ryggen har jag, och trött som tusan, sa det blir en otroligt lugn fredag idag. Naja, kanske inte sa värst lugn om han faktiskt bestämmer sig för att komma ut idag. Det hade varit riktigt skönt, för som jag sagt innan, det är inte kul att vara gravid längre. Längtar verkligen efter att fa kroppen tillbaka, för att inte nämna energi.

Maste bara dela med mig, nu blir jag glad! Hey ya! med Outkast pa radio... Alltsa, älska den laten, kan man bli annat än glad när man hör den?

Sa, idag är det alltsa tänkt att bebisen ska poppa... Men jag tror faktiskt han trivs hemskt bra inne i magen, sa det blir nog inget poppande idag inte. Jag föreslog till Lars imorse att bebben kanske tycker det är för varmt och skönt i magen och att det är därför han stannar inne. Min lösning: Ata en massa massa glass idag för att kyla ner honom och tvinga ut honom. Av nan anledning höll Lars inte med mig om att den ideen hade funkat.

Bestämde mig för att lunka iväg till bibblan för en stund sen, helt galet vad trött jag är nu när jag precis kom hem, det är inte direkt en lang promenad, men med denna magen känns allt som värsta marathonloppet. Men snart snart kommer jag trippandes med en barnvagn istället för en mage!

Ar det tänkt att bebisen ska komma! Hade jag fatt bestämma hade han dock kommit flör nagra dagar sen, jag är riktigt jobbigt rastlös och pa daligt humör. Känns lite smatt jobbigt att ga varje dag och vänta, samtigt som jag har lite smaont i magen och ryggen, ungefär hela tiden. Nej, jag tycker verkligen att han kan komma ut nu!

Nej, jag har inte poppat bebis än... Men TACK! alla som fragar. (hint hint...) :p