Jag inser nu när jag läser olika kommentarer och pratar med olika människor hur gnällig jag maste ha varit pa senaste, haha. De flesta säger äntligen kom hon, men för att vara ärlig var hon ju inte ens sen, utan till och med tva dagar för tidig!

Gardagen var ganska sa omtumlande för att säga sa. Vi hade tid hos sjukhuset kl 8 pa morgonen för vanlig koll. Efter att ha haft ctg sa sag de att Isabellas hjärta reagerade lite för kraftigt pa mina sammandragingar, och de satte in värkstimulerande dropp. Bara det hade ju kunnat sluta i en "spontan" förlossning, och det kändes lite panikartat, jag hade ju inte direkt planerat att det var sa ett vanligt rutinbesök skulle sluta. Lars fick lämna Alex hos sin pappa och sen flyga hem och hämta kläder och allt som behövdes. Jag satt mest och hade panik och kände mig mer eller mindre grat färdig för att jag inte alls visste när jag skulle fa träffa Alex igen, eller om han skulle sova borta för första gangen för den delen heller.

I nära tre timmar hade jag värkstimulerande dropp, och det hände inte mycket mer än att de kunde se att hon inte reagerade "farligt" pa mina värkar. Efter de tre timmarna fick jag vänta en timme innan de gjorde en riktig igangsättning, med hormontablett. De tyckte liksom att det var lika bra att ga "fullt" ut när de redan hade börjat. Med Alex reagerade jag nästan direkt pa tabletten och förväntade mig nat liknande igen, men det hände ungefär ingenting. Jag var rent besviken och ville bara aka hem, och vi satte "deadline" kl 22 att om inte nat hade hänt till dess sa skulle vi aka hem, eller som vi planerade, sova hos Lars pappa med Alex, om utifall nat skulle hända under natten. Runt 20:45 började jag ga enorm frossa och hade riktigt ont, men det visade ingenting pa ctg och alla sa att det var förmodligen bara Isabella som lag och smällde med huvudet i mitt bäcken (tack för den liksom). Smärtan var riktigt jobbig och jag sa hela tiden att jag tror inte att det bara är det, utan det är nog nat annat med, men nej da, ctg visade ingenting fortfarande. Efter ett tag kopplade de till och med bort den för att det nog inte kändes "lönt". Smärtan fortsatte dock, och runt 21:30 började Lars första, och se pa mig att det var nog mer än bara ett huvud som slar i bäckenet, men eftersom jag bara var öppen 3 cm sa tyckte de fortfarande att sa var nog fallet. Runt 22:15 gick jag och kissade och tyckte att jisses vad det var skönt att "trycka till" när jag satt ner och satt och smygkrystade, ingen trodde ju att det var nat som hände ända. Kom in pa rummet stolt som en tupp och berättade för Lars om mitt "bus" och det stog panik malat i hans ansikte och han skvallrade till barnmorskan, som även hon sag lite panikslagen ut. Snabbt som tusan sa hon att hon ville undersöka mig, och vips sa var jag öppen 7 cm (ha!) och da äntligen förstod de att nat var pa g. Kl 22:40 sa Lars att Bella skulle vara ute innan kl 23, men inte ens da trodde jag pa honom, efter att alla sagt att jag inte reagerade pa igangsättningen sa ville jag ju inte ha nagra falska förhoppningar. Dock tog det drygt 5 värkar som jag inte fick krysta och drygt 4 krystvärkar sa var hon ute, 18 mars, 23:00. 4070 gram och 52 centimeter. De hajjade till när de sag vikten och vägde henne igen för att dubbelkolla sa att det verkligen stämde, haha.

Eftersom jag hade bett om ambulant förlossning var jag tillaten att aka hem kl 5 pa morgonen, men det kändes sa tokigt sa jag stannade över natten och Lars akte hem och sov. Kvart över 10 kom Lars och STOLT Storebror Alexander och hämtade hem oss. An sa länge har allt gatt över förväntan med Alexander och jag kunde inte vara stoltare över honom sa som han beter sig. Visst är det en del slag och en del ögonpet, men mesta delen av tiden är han sa duktig! Det är en liten kräkis och Alex är jätteduktig med att säga Blä och sen torka bort det runt munnen pa henne. Han kommer med leksaker och försöker ge henne choklad (haha). Vi är helt enkelt väldigt nöjda och glada just nu!