Idag vaknade jag och hade riktigt ont i magen, sa pass illa att jag nästan trodde att det var dags snart. Efter att ha legat pa sängen och varit halvt rädd halvt orolig börjar jag bli sur och säger till Lars att tänk om det är nat fel pa Bebisen. Han säger störtsäkert att Nej men det är det inte, och gör mig ännu surare och jag drar till ett Och vad fan vet du om det, är du en doktor eller. Svaret: Ja, faktiskt sa är jag det. Japp, han ägde mig, ordentligt, och jag kunde inte säga ett ord emot det.
Nu sahär efter att tag har vi kommit fram till att det nog inte är dags att poppa riktigt än, utan att Bella Bebis snarare lagt sig i en sa pass jobbig position att hon trycker till pa njurarna eller liknande. För hade det varit dags, sa hade det ju blivit värre och värre, och sa är det inte. Men det börjar verkligen bli riktigt jobbigt nu, och vissa stunder vill jag bara lägga mig ner och skrika JAG ORKAR INTE 5 VECKOR TILL!!! Men det är ju faktiskt bara till att bita ihop och inse, att hur mycket jag än skriker och gapar sa kommer det inte att ga snabbare, och Bella Bebis kommer att komma exakt när hon känner för det (2 veckor för tidigt hade jag dock inte tackat nej till, snälla snälla snälla??).