Isabella har, sen dagen  hon föddes sovit i princip som en lite prinsessa, vi har aldrig haft problem med hennes sömn (förutom vid självklara anledningar, typ tänder och sjukdom). Men framförallt har det varit sa LÄTT att somna henne, bade vid lunch och kvällen har det tagit max 5 minuter. Fram till nu... För nan vecka sen började hon trilskas med sömnen, och det tar upp emot 1(!) timme varje kväll att fa henne och sova, och runt 20 minuter vid lunch. Det är inte det att hon inte är trött, för det är hon, men hon kommer bara inte till ro. Idag blev det sa jobbigt att jag fick kalla in Lars och han fick ta över, efter att ha legat i en timme sa börjar man känna nerverna pa utsidan. Jag förstar inte alls vad det är som försiggar egentligen, men vad det än är hoppas jag att det gar över snart! En timme är ALLDELES för lang tid att ligga inne pa sovrummet varje kväll...

Jag haller pa att fa ett nervöst sammanbrott. Jag vet inte vad det är med Isabella, jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till med henne. Ingenting duger, och hon tjuter konstant, hela tiden, med bara nagra fa pauser. Jag har testat ALLT, dansa med henne, sjunga, hoppa runt, titta pa barnprogram, ge henne kex, te, sitta och leka pa deras rum, ga runt med henne, ga ut med henne och ga, alltsa ja, när jag säger att jag har testat allt menar jag verkligen ALLT. Men hon bara forsätter och fortsätter och fortsätter lite till. Hennes tjut skär in i ryggraden pa mig, och jag vet inte vad det är som är fel!

2 1/2 minut ur mitt liv just nu. Känsliga öron varnas....

Äntligen har jag lyckats fanga Isabella huggisar pa bild! Hon har alltsa fatt sina huggtänder innan framtänderna, och ser ut som ja, en liten vampyrbebis, fniss. Jag undrar om mitt Twilight beroende under graviditeten har nat med saken att göra...?

Hon har ocksa väldigt väldigt blaa ögon, nat som folk här reagerar pa hela tiden, uppenbarligen inte sa vanligt i detta landet med sa väldigt blatt.

Gardagen började som alla andra dagar, det var söndag,vi slappade, vi tog en promenad, ja en helt vanlig söndag. Dock slutade den pa ett helt annat sätt.

Efter middagen gick barnen in och badade tillsammans, som alltid. Lars är den som badar dem och satt i badrummet, precis som alltid. Jag hade precis satt pa vatten till Isabellas välling samtidigt som jag satt och gjorde min tyskaläxa. Efter ett tag när jag var som mest uppslukad av läxan kom jag pa vattnet och fragade Lars om han snabbt kunde fixa vällingen. Ungefär i samma sekund som han lämnar badrummet hör vi att Isabella far en kallsup, men vi reagerade knappt pa det. Hon är ett litet vilddjur i badkaret och dyker gärna och ofta, sa en kallsup här eller där är inget som vi reagerar direkt pa. Dock brukar de följas av liten hostattack och fnysningar.... Det tog inte manga sekunder (Lars hann ungefär halla vatten i flaskan) tills vi hörde Alex ropa fran badrummet. Han hade panik i rösten, nagot som jag aldrig hört tidigare. Jag tror att det gar upp för mig och Lars i samma sekund att vi inte hade hört Isabellas vanliga hostattack efter kallsupen, och jag skrek till Lars att nat är sa fel, och vi bada flög in i badrummet.

Lars kom först, med mig tätt efter, och att se min man fiska upp en livlös Isabella ur badkaret är en syn som för alltid kommer att sitta kvar hos mig. De sekunderna när jag sag min dotters älskade lilla kropp hänga som en geleklump i famnen pa Lars, lila i ansiktet och läpparna och inte VETA, de sekunderna som gick när jag stod brevid Lars och jag tror jag skrek rakt ut, helt ärligt kommer jag knappt ihag, att inte veta om hon levde eller inte, smärtan och angesten gar inte att förklara i ord, känslorna och tankarna som flög igenom mitt huvud kan jag knappt fanga igen, vill inte fanga igen. Jag springer ut och ringer mina föräldrar (normalt hade man kanske ringt ambulans direkt- men tro mig, min hjärna funkade allt annat än normalt) men efter ett snabbt samtal till mina föräldrar ringde vi efter ambulansen. Isabella var nu vid bättre skick och hade kräkts en massa vatten och grät- bra tecken! Men samtidigt vet man ju aldrig om det har blivit hjärnskador, ja listan kan göras lang pa alla tänk om.

Det skulle ta 15-20 minuter innan ambulansen kom, nat som gav mig panik. I verkligheten tog det ännu längre tid eftersom de inte hittade hem till oss. Da bor vi ända vid huvudgatan... Isabella var supertrött, och ville bara sova, men det fick hon inte, och vi visste ju inte heller säkert att det bara var att hon var trött och inget annat. När ambulansen väl kom kollade de lungor och allt lät bra, men de hörde av sig till barnsjukhuset i Bern, som tyckte att vi skulle aka. Bern ligger ca 5 mil härifran, jag och Isabella akte med ambulansen och blaljus medan Lars och Alex kom efter i bilen. Väl i ambulansen fick Isabella lov att sova, och det tog inte manga minuter för henne.

Pa sjukhuset tog de blodprovet, lyssnade pa hjärtat och lungorna, vi blev skickade till lungröntgen och det bestämdes att, även om alla prover kom tillbaka bra, att vi skulle stanna över natten. Det var med grat i halsen som jag pussade Alex godnatt och hejda. Min son. Min hjälte, som utan att vara för medveten av det, räddade livet pa sin lillasyster. Lars fick ocksa en massa beröm för hans snabba handlingar, och han hade gjort allt precis rätt, och förmodligen ocksa räddat henne.

Pa vart rum var det 5 andra barn med diverse stahej, hjärnskakningar, feberattacker och brännskador. Jag sov inte mer än en blund, tror jag räknade det till 15 minuter eller sa pa hela natten. Isabella fick en spjälsäng men hon tillbringade hela natten i famnen pa mig, sov som en stock gjorde hon, och observationerna varje timme sov hon igenom. De gav upp att kolla reflexer i ögonen, för hon var sa trött att det gick inte att väcka henne. Jag bad om vi kunde fa in en säng som även jag kunde ligga i men det gick inte, först sa de att det var för att hon kunde trilla ur. Senare fragade jag om det inte var ok att jag tog madrassen fran spjälsängen och la den pa golvet? Men nej, det gick inte det heller, för barn under 1 ar far inte sova i samma säng som sin mamma pa grund av risken för PSD... Ja, jag blev lite irriterad!

Jag hade en miljon tankar och sen lite till som for genom mitt huvud hela natten. Vid 1 hade jag panik i hela kroppen och tänkte att jag inte kommer att klara natten, dels för bristen pa sömn, stress, men ocksa att det gjorde ont i hela kroppen fran stolen jag satt i  (och hade nagra timmars mer sittande att se fram emot). Men da slog tanken mig om hur det hade kunnat se ut, om saker hade sett annorlunda ut. Att min natt hade kunnat vara sa mycket värre, pa ett helt annat sätt. Da kändes den harda stolen helt plötsligt inte sa hard längre, när jag faktiskt satt brevid mitt älskade barn och tittade pa henne när hon lag och sov- och andades.

Alex hade haft en lite jobbig natt han med, han hade vaknat vid 3 och ville hämta oss, och sen vaknat en gang i timmen. Kl 9 kom de till oss, da hade Isabella redan lyckats leka igenom varenda leksak och busat och haft sig (även om jag fick väcka henne kl 8:15 när det var dags för frukost). Klockan 11 fick vi aka hem, alla fyra, hela varan familj, sa som det ska vara.

Det är manga som fragar hur vi mar. Och ja, hur mar vi egentligen? Isabella mar jättebra, frisk som en nötkärna och inga men. Alex har visat lite reaktioner idag med humörsvängningar- absolut normal reaktion. Jag och Lars har pratat en del om det, men ibland blir det svart. Alla tänk om är just nu för manga. Och alla skuldkänslor ännu fler. Aven om vi inte ska skylla pa oss själva sa är det svart. Vi vet ju bada tva att man ska inte lämna barn i badkaret, och igar var första gangen det hände... Pa bara nagra korta sekunder sa kan hela livet ändras. I varat fall hade vi san jäkla tur att jag inte kan beskriva min tacksamhet i ord. Och aldrig nansin igen kommer nat att hända- det skulle inte ha hänt fran första början.

Jag har ocksa insett idag, vilka fina människor jag har runt mig. Vi har fatt sms, telefonsamtal, mail, ja listan kan göras lang, fran alla som har visat sin omtanke. Tack. Jag vet inte vad mer jag kan säga än tack till er alla. Det värmer sa mycket i kroppen fran allas kärlek att det nästan gör ont. Fast pa ett bra sätt.

Jag sa även till Lars att jag hade velat köpa alla leksaksaffärer som finns i hela världen till Alex, men inte ens det känns tillräckligt. Min stolthet över honom... Ja, ord räcker inte till.

I helgen var vi en sväng pa IKEA och da öven Toys`r`Us för att köpa födelsedagspresenter till barnen. Passade även pa att köpa en massa rolig mat till Isabella, det med barnmat är verkligen nat man far leta efter här! Bland det som slank ner kom det med en Paella, med vad jag trodde var kyckling. Men tro fan att de hade slängt in lax i den! Förlat, men jag kan verkligen inte med att ge fisk till mina barn, för fisk i barnmat, det luktar egon! Ja, sahär reagerade Alexander.

De senaste dagarna har jag och Lars insett hur snabbt tiden gar. Om mindre än 2 manader fyller Isabella 1 ar. Vart tog den tiden vägen? Hur blev lilla Bella bebis i magen helt plötsligt en alldeles egen liten Isabella, envis som en asna (som oss alla andra, hihi), som ställer sig upp överallt, och även gar runt bord och andra ställen där man kan halla i sig, som vägrar vällingmys "jag kan själv". Ja gud listan kan göras sa lang att jag kan skriva detta inlägget hela natten.

Isabellas nya favaritgrej här hemma är att hjälpa till att tömma diskmaskinen. Duktig är hon ocksa, atminstone med att slänga allt pa golvet.

Sättet hon "pratar" pa hör vi dag ut och dag in här hemma, det börjar redan pa morgonen när hon vaknar. Dags att köpa hem lite öronprollar kanske, fniss.

Att försöka städa barnens rum när Isabella är vaken, det är inte lönt. Hon är snabb- och effektiv i att dra ut ALLA leksaker!

Hela förra veckan bestämde sig Isabella för att sova ungefär en 20 minuters tupplur, en gang om dagen. Det tar pa mina krafter. Det är inte att hon är en krävande bebis, langt ifran, hon är nöjd med att bara sitta pa golvet och leka eller krypa runt och utforska. Men ända sa ska man ju halla koll pa henne och halla koll pa vad Alexander sysslar med, eller vad DEM sysslar med när de sitter och leker tillsammans inne pa rummet. Men denna veckan har hon igen börjat med sina 90 minuters tuppisar. Helt vansinnigt vad man far mycket gjort pad en "korta" stunden!

Ja, är det nan som undrar varför Isabella äter lunch naken? Da har ni svaret här!

Nej, Bella bebis haller sakta men säkert pa att forma sig till en alldeles egen lite Isabella. Bebis är hon verkligen inte längre, och hon blir mer och mer sig själv för varje dag som gar. Hon är envis och har en stark vilja, precis som oss alla andra här i familjen.

Idag gjorde hon dessutom nat helt nytt. Hon vinkade till mig! Lars stod med henne i famnen precis innan vi skulle ga ut, och jag vinkade till henne. Sakta lyfter hon upp armen och vinkar tillbaka. Bade jag och Lars stod hel förvanade och bara stirrade. Sen tog jag upp armen och vinkade igen, och hon gjorde exakt samma sak! Da blev vi helt övertygade om att det var en medveten handling, och inte bara en väldigt passande slumpmässig sak. Helt underbart! Hon växer sa det knakar!

Igar fick Isaballa smaka en ny dessert. Chokladpudding för bebisar. Innan vi blir rent hysteriska sa säljs det alltsa i affären, 8 manaders mat. Schweizare maste vara lite knäppa, hihi!

Ljudet i bakgrunden- det är Lars som wokar. Men jag älskar Isabellas rena glädjehopp hon gör. Behöver jag säga att hon tyckte om det väääldigt mycket?

Äntligen har jag lyckats fanga Isabellas tand pa bild. Nummer 2 haller dessutom pa att komma den med, eller den har nog redan kommit, men det är inte ofta man ser tänderna eftersom hon fortfarande haller pa att lära känna och inspektera dem. Det är inte ofta tungan INTE är i vägen om man säger sa.

Lilla sötungen!