Igar akte Lars iväg pa sin arliga generalsutflykt. Typ, det träffas och gör roliga saker tillsammans och inte bara jobbar och gar pa möten. Igar klättrade dem i berg, vandrade och hade en heldag i bergen. Jag, som känt mig ganska hängig nagra dagar nu bestämde mig för att lägga mig tidigt med barnen och ta igen lite sömn. Sagt och gjort, kl 8 kom Alex och sa att han hade lite ont i halsen. Förra veckan fick jag ett mirakelmunspray för just sant rekommenderat och det stod klart och tydligt att man kan ge till barn. Bara naturliga ämnen. Sen gick vi och la oss. Ungefär en halvtimme senare vaknade Alex och grät, och sa att han var sjuk. Just da tänkte jag inte mer pa det, gav honom lite vatten och sa at honom att somna om. 5 minuter senare vaknade han igen, och da hörde jag hur han rosslade i halsen. Gick upp och ringde Lars (Alex later likadant när han reagerar pa katter) och Lars trodde ocks att det var en allergisk reaktion. Sa at mig att sitta uppe med Alex en timme och se hur det gick. Efter 30 minuter ringde jag 1177, för han blev liksom inte bättre (och förvisso inte heller sämre). Hon tyckte jag skulle ringa ambulansen, sa det gjorde jag. Kom med full blaljus och sirener haha. Självklart (suck) tyckte de att vi skulle aka in, och tog oss till Bern av alla jäkla ställen. Det är ända en bit bort, och jag fick väcka Isabella och dra pa henne pyjamasbyxor och iväg akte vi. Väl framme typ vid 23, och allt gick jättesnabbt. Inga problem med varken blodtryck och puls och andningen var bättre. Isabella stackarn var sa jäkla trött och nervös att hon kräktes pa mig. och kl kvart i 12 var vi klara. Tack och hej ungefär, fick till och med fraga var utgangen var. 

 

Väl ute kom verkligheten över mig. Ingen bil, mitt i Bern, ingen aning om var jag är, ensam med tva barn och vi alla här pyjamas pa oss. Helt sjukt. Hörde ett tag och började ga efter ljudet, kollade telefonen och sag att det skulle ga ett tag 00.07. Tänkte att det hinner vi aldrig, men atminstone sa kan vi hitta en taxi vid centralen. hem maste vi ju! Kom till slut fram till centralen, da var kl 00:09. tänkte att det är ju kört. MEN, av nan anledning fortsatte jag ända ga mot perrongen, och ser pa avstand att det kommer folk fran den. Säger at kottarna att springa, och sprang gjorde vi. Och hann med taget gjorde vi det med! Förklarade för tagvärden som, stoppade taget när han sag oss komma springande (sista taget hem, nästa gick 04.40) att jag inte köpt nan biljett. Han bara vinkade in oss och sa att det fixar vi. När han väl kom funkade det bara att betala med kreditkort, och det har jag ju inte. Tänkte att det är ju skitsamma egentligen, säkert billigare att ta böter än att ta taxi hem fran Bern. MEN, denna underbara gubben skrev en specialbiljett till mig pa 15 frank, allt jag hade i planboken. Berättade att taget av nan anledning var försenat. Alltsa, jag tror inte pa nat särskilt, men efter igar sa börjar man nästan fundera pa om det finns nan högre makt som hjälper en när man verkligen behöver det. Kl 1 var vi hemma och somnade direkt. Bade Alex och Isabella ville ga till skola och KG som vanligt, sa vi har varit trötta. Tararna kom dessutom i rekordfart när jag var paväg hem efter att ha lämnat av Isabella. Da kände jag verkligen hur allt släppte. Kände mig först dum som gick där och grät, men blev pamind om tagresan och promenaden genom Bern mitt i natten med nerspydd pyjamas och tja, da kändes det inte sa illa längre, hah.

 

Nanstans där mitt i Bern vid idnatt kände jag mig sa jäkla ensam. Nat jag fatt angra idag. Har haft manga människor som skällt pa mig för att jag inte bad om hjälp och inser att det är mig det är fel pa, som inte kan be om hjälp. Jag hade till och med en som kom och ringde pa dörren bara för att skälla pa mig för att jag inte ringde och bad om hjälp. Idag känner jag mig inte ensam längre. Idag har jag insett att jag har byggt min lilla cirkel. Den kanske inte är stor, men den betyder mycket. Nu maste jag bara lära mig att det är inte farligt att be om hjälp heller...