Ofrivillig bloggpaus, sa blir det ibland. Hinner helt enkelt inte med. Alex har haft sportlov denna veckan och vi har gjort i princip absolut ingenting. Sant behövs ibland!

I torsdags blev Isabella blöjfri. Observera dock skillanden pa blöjfri och pottränad! Ganska lustig histora, köpte nya blöjor, och uppenbarligen har de ändrat designen, istället för Sesame Street är det nu typ stjärnor. I torsdags efter badet när Lars skulle ta pa en blöja vägrade Isabella. Totalvägrade. Och sen i torsdags har hon inte haft pa sig en enda blöja. Potträna däremot- inte lika bra. Just nu är det mer kiss pa golvet än nan annanstans, och vi försöker verkligen ha talamod med det, men när man suttit inne pa toaletten med henne i 30 minuter utan minsta lilla droppe och hon gar ut och kissar pa golvet 5 minuter senare, da far man verkligen bita ihop! Förstar ju att det är nat psykologiskt över det, och det har jag all förstaelse för, men jag hoppas verkligen att det kommer atminstone större mängd pa pottan eller i toaletten snart!

Inatt drömde jag en dröm. Eller jag tror det var en dröm iallafall. Suck. Har sa svart att förklara utan att det ska lata, ja knäppt.
För ett par dagar sen kom tankar och minnen flygande pa mig. Det gjorde ont. Sa jäkla ont att tänka pa honom. De senaste dagarna har det kommit manga tarar av ilska och sorg när jag lagat mat (det är ända gangen pa dagen som ungarna faktiskt lämnar mig ifred!). Att nat sant kan göra sa ont är galet egentligen. Inatt drömde jag om honom. Vi visste bada att han skulle dö, hade till och med en nedräkning i drömmen om det. Vi sov tillsammans och vaknade i ilska över att ha sovit bort värdefulla timmar. Sen sa jag hejda. Berättade exakt vad det var jag saknade med honom, han sa samma sak. Riktiga saker, som jag hade kunnat säga idag om jag hade kunnat. När jag i drömmen bröt ihop helt och vagade säga orden, jag vill inte att du ska dö, och han sa tillbaka att han inte ville dö, da vaknade jag. Drömtimern om när döden skulle inträffa var da pa 7 minuter kvar. Och jag vaknade med lättnad och ett leende. Jag hör själv hur jäkla hippieaktigt det later, men för mig kändes det sa skönt. Och en del (en stor del) av mig önskar att han har hört min smärta de senaste dagarna och att detta var ett hejda. Vi har trots allt inte sett varandra pa en tja, 15 ar eller sa. Jag kan inte säga att jag saknar honom, men jag kan sörja den fina killen han var da. Och se tillbaka och minnas, med ett leende, och även ibland ganska mycket brak, hehe. Älskade du.. Tack för inatt!